1518 lämnades såsom gisslan åt Kristian och af honom mot tro och lofven bortfördes fången till Danmark. Sedan han återkommit till Sverige, slöt han sig till den af Gustaf Vasa inledda folkresningen och var jämte Berent von Mehlen befälhafvare öfver de af Gustaf från Lybeck anskaffade örlogsskeppen, som hade att bidraga till Stockholms inneslutande. Utnämnd till ståthållare på Örebro slott, skickades han med en krigsstyrka till Skåne, för att i denna danska provins åstadkomma en resning mot Kristian, och införlifva den med Sverige, hvilket företag dock misslyckades. Sänd 1523 i enahanda syfte till Norge, eröfrade han hela landsträckan till Oslo samt lät allmogen i södra Norge svära svenska konungen trohetsed. Af brist på lifsmedel måste han likväl vända tillbaka och intog på återvägen största delen af Viken med Karlsborgs slott, hvilken eröfring dock sedan gick förlorad. Såsom Svea rikes marsk deltog han med det öfriga rådet i den på herredagen i Söderköping till Gustaf afgifna försäkran, »att de ville allt försvara, lida och umgälla med konungen». 1525 förordnades han till lagman i Nerike, då han i förläning erhöll hela detta landskap jämte ett härad i Södermanland, hvilken förläning han bibehöll till sin död. Vid Gustafs kröning i Uppsala 1528 var han den förste af riksens adel, som framkallades och slogs till riddare, sändes 1531 jämte flera rådsherrar att hämta konungens första gemål, prinsessan Katarina af Sachsen-Lauenburg, samt förnyade 1536 jämte Gustaf Olofsson (Stenbock) och Kristofer Andersson (Röd) i Köpenhamn det under Grefvefejden mellan Danmark och Sverige ingångna förbundet. Följande året afgick han med en betydande krigsmakt till Småland »för att hålla konungsräfst efter Sveriges lag och förhöra alla saker och klagomål för rätta, straffa skalkar och hålla dannemän och fromma vid makt». Den stränghet, med hvilken han vid detta tillfälle gick tillväga, var den egentliga anledningen till Dackefejden, under hvilket uppror han och Johan Turesson (Tre rosor) förordnades till fältöfverstar. Sedan de bägge höfvitsmännen förgäfves försökt både hvad mildhet och stränghet kunde uträtta, »höllo de» (i mars 1542) »en hård drabbning med bondehären» vid sjön Asunden, efter hvilken för konungens trupper segerrika drabbning upproret kunde anses undertryckt. Kort därefter, d. 30 april 1543, utfärdade Lars Siggesson och Johan Turesson ett »bref om nåd och tillgift», hvarpå folket begynte allmänt lyssna, och snart därefter blef Småland en lydig landsända under Gustafs spira. Lars Siggesson afled på Örebro slott d. 12 jan. 1554. Gift 1: 1521 med Anna Lindormsdotter (Örnflycht) och 2: 1549 med Britta Turesdotter (Trolle). 2. Sparre, Erik Larsson, riksråd. Född d. 13 juli 1550; den föreg. son i andra giftet. S. åtnjöt en synnerligt sorgfällig uppfostran, som fortsattes, medan han tjänstgjorde som småsven i Erik XIV:s hof. Vid Johan III:s kröning blef den nittonårige ädlingen slagen till riddare, förordnades 1578 till lagman i Västmanland och Dalarne samt blef 1582 riksråd och ståthållare öfver Västmanland och Dalarne med bergslagen. Fem år senare, eller 1587, skickades han jämte Erik Brahe till Polen, för att vid konungavalet bevaka den svenska tronföljarens intresse. Efter det Sigismunds val till Polens konung, trots flerfaldiga svårigheter och ränker, genomdrifvits, ledsagade han denne till Warschau. Det var Erik S., som uppsatte de s. k. Kalmare stadgar, afsedda att ordna förhållandet mellan Sverige och Polen, då Sigismund skulle bestiga svenska tronen, och hvilka stadgar med någon förändring antogos af Johan och Sigismund. Dessa stadgar åsyftade att spela de svenska herrarna makten i händerna genom ett sjumannaråd, som under konungens frånvaro i hans andra land skulle föra styrelsen i hans ställe. Emellertid möttes Sigismund vid sitt uppträdande i Polen af ett djupt missnöje, framkalladt af, att de försäkringar, Erik S. och hans svenska medbroder vid konungavalet lämnat på sin konungs vägnar, varit helt obestämda och sväfvande, men hvilka polackarna sökte gifva en för deras land så fördelaktig tydning som möjligt. Sålunda satt i trångmål, intogs Sigismund af en bitter sinnesstämning ej blott mot de båda svenska underhandlarna och främst mot S. utan mot samtliga riksråden. Denna stämning delades äfven af konung Johan, som nu förenade sig med högadelns svurne motståndare, hertig Carl, och framlade inför ständerna mot riksråden anklagelser, som väsentligen gingo ut på, »att de velat tillintetgöra arfföreningen för k. Gustafs afföda, att de velat med all flit utöda den kungliga familjen och därföre stiftat unionen med Polen, befordrat osämja mellan konungen och hertigen» o. s. v. S. och hans medbroder höllos tidtals fängslade, men anklagelserna kunde ej bevisas, och efter Johans död 1592 förstummades de af sig själfva. Året därefter, 1593, bevistade S., som blifvit utnämnd till hofkansler, Uppsala möte, samt undertecknade dess beslut, hvilket han tillstyrkte Sigismund att erkänna, liksom han rådde honom att skilja sig från sina jesuiter, innan han infann sig i Sverige. Efter konungens ankomst hit 1593, framställde S. i en s. å. tryckt skrift: Rijksens råds ridderskaps och menige adels oration högadelns anspråk, och i en inför kröningsriksdagen 1594 framlagd skrift, Postulata nobilium, yrkade han, att adeln måtte återfå sin gamla maktställning från unionstiden. I fråga om styrelsens förande under konungens frånvaro häfdade han sin i Kalmare stadgar uttryckta ståndpunkt och kom därför redan nu på spänd fot med hertig Carl, hvilken på grund af sin ställning såsom arffurste ansåg sig böra hafva främsta platsen i riket. Vid rikets delning i sex ståthållarskap (utom Carls hertigdöme), fick S. sig såsom sådant anförtrodt sin gamla lagsaga Dalarne och Västmanland. Nämnda rikets indelning var för öfrigt en modifierad form af Kalmare stadgars sjumannaråd. För öfrigt höll han sig troget till Sigismund och kämpade modigt i spetsen för högadeln mot hertig Carl, ända