tills fientligheterna utvecklade sig till ett inbördes krig, då han med hustru och barn begaf sig till Polen och där med ifver yrkade att Sigismund med vapenmakt skulle återtaga Sverige. Utgången af detta företag, för deltagande hvari han och öfriga till Polen flydda riksråd följde konungen, är känd af historien. Efter nederlaget vid Stångebro utlämnades S. jämte de andra, som blifvit konungen trogna, till hertig Carl, ställdes till rätta i Linköping och måste böja sitt hufvud under bödelssvärdet den 20 mars 1600. I vår historia framstår S. såsom en typ af den gamla högadeln, sådan den var, innan den kufvades af Carls järnhårda kraft. Som enskild person var S. en man af stor skarpsinnighet, mycken lärdom och ett orubbligt mod. Hans skrifter utmärka sig genom en för den tiden ovanlig bestämdhet, klarhet och vacker stil, antingen de äro författade på svenska eller latin, i hvilket senare språk han var lika hemmastadd som i sitt modersmål. Ryktbar är hans 1585 författade, 1593 tryckta, skrift Pro lege, rege et grege, hvari han med stor skarpsinnighet förfäktade statsmaktens enhet äfvensom de anspråk, han hela sitt lif sökte göra gällande för adelns räkning. Svenska akademien lät 1870 öfver honom prägla en minnespenning, och hans lefnadsteckning, författad af Svedelius, finnes införd i Akad:s handlingar, del 46, 1870. Gift 1578 med grefvinnan Ebba Brahe, dotter af Per Brahe, d. ä. 3. Sparre, Johan Larsson, riksråd. Född d. 10 okt. 1551; den föreg. bror. S. började tidigt sin militära bana och anförde redan 1577 ett svenskt anfall på Norge. Sedermera deltog han i kriget i Livland och nämnes bland det högre befälet i Pontus de la Gardies segervana här. Tillsammans med Erik Oxenstierna inlämnade han 1590 en skrifvelse till rådet, i hvilken han begärde, att rådet, med den makt och myndighet det ägde, ville förebygga Sigismunds återkomst till Sverige. Kort därefter undertecknade han jämte sextio andra af adeln en petition till k. Johan också med afseende på Sigismund. För denna närgångenhet blef han af Johan inmanad i fängelse men blef snart lösgifven, hvarefter han, sedan Sigismund blifvit konung, 1592 afsändes att i Livland, Estland och Finland upptaga trohetsed åt den nya konungen. Vid sin hemkomst skall han från Sigismund medfört ett annat uppdrag, nämligen att, om han ansågo hertig Carl föra regeringen konungen till godo, tillhålla ståthållarne att bevisa hertigen all hörsamhet, men i annat fall strängeligen förbjuda dem att företaga något utan Sigismunds särskilda tillåtelse. När den sistnämnde 1598 för andra gången kom till Sverige för att med vapenmakt göra hertigen och landet sig underdåniga, förordnades S. till ståthållare på Kalmar slott. Då konungen efter sitt nederlag återvände till Polen, ålade han S. att tappert försvara staden och slottet till hans återkomst, som skulle äga rum året därpå. På våren 1599 anlände Carl framför staden, som efter ett ihärdigt och hjältemodigt försvar måste uppgifvas d. 2 mars. Slottet höll sig däremot till d. 12 maj, då dess tappra försvarare, dukande under för hungersnöden, måste gifva sig på nåd och onåd. Härmed var ock fästningsbefälets öde besegladt. S., Gyllengrip, Rålamb och ett par andra, alla af hertigen betraktade såsom förrädare, blefvo genast fängslade. Carl sammankallade de närvarande rådsherrarna och höll till dem ett tal om fångarna, huru de varit fientliga mot Vasahuset, och att ingen förhoppning vore att vinna dem med mildhet. De tillstädesvarande gillade, hvad hertigen sagt, och någon annan rättegång hölls ej. Den 16 maj 1599, fyra dagar efter det slottet blifvit uppgifvet, blef S. jämte sina två underhöfvidsmän halshuggen, hvarpå deras hufvuden uppsattes på järnstänger öfver Kalmar stadsport. Johan S. »var till lynnet ostadig och häftig, men orädd och manhaftig i krig». Gift på 1590-talet med sin brors svägerska, grefvinnan Margareta Brahe. 4. Sparre, Lars Eriksson, riksråd. Född d. 1 jan. 1590; den föreg. brorson och son af S. 2. S. begynte sin bana såsom page hos Carl IX och tjänstgjorde efter hvartannat i Carls, Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras hof till 1627, då han blef ståthållare i Jönköping. 1634 utnämndes han till landshöfding i Uppland. Vid riksdagen året förut hade han såsom landtmarskalk ledt adelns öfverläggningar och innehade sedan denna ordförandeplats vid de följande riksmötena till 1640, då han blef vice president i Svea hofrätt. Året därefter utnämndes han till riksråd, förordnades till assessor i nämnda hofrätt och var från samma tid jämväl häradshöfding i Öfre Satakunta härad af Finland. Död d. 18 dec. 1614. Såsom landtmarskalk gjorde han sig synnerligen aktad och omtyckt, hvilket ock framgår däraf, att han sex gånger efter hvartannat beklädde ordförandeplatsen på riddarhuset. Hans barn blefvo på grund af faderns förtjänster af drottning Kristina upphöjda i friherrligt stånd 1647. Gift 1: 1617 med Märta Gustafsdotter Banér och 2: 1641 med Katarina Bååt. Friherrliga ätten Sparre. 5. Sparre, Per Eriksson, riksråd. Född på Rydboholm i Roslagen d. 25 april 1592; den föreg. bror. Från bisittare i Svea hofrätt blef S. befordrad till president i Dorpts hofrätt 1631 och till riksråd 1633, hvarefter han blef kansliråd, 1640, lagman i Kalmar län och på Öland 1643, sedermera äfven lagman på Gotland samt president i Göta hofrätt 1646 och året därefter friherre, med Kronoberg vid Växjö till friherreskap. Död på Kronobergs slott d. 28 dec. 1647. 1634 var S. svenskt sändebud i Köpenhamn, där Kristian IV lät hos honom framställa sina anspråk på att få sin son, sedermera k. Fredrik III, såsom koadjutor i ärkebiskopsstiftet Bremen till efterträdare åt den samma år aflidna ärkebiskopen därstädes. S. anmälde dessa anspråk till rådet, som i ett bref till Axel Oxenstierna föreslog, att Sverige borde behålla ärkestiftet för egen