Sedan Hattpartiet vid nämnda riksdag afgått med segern, insattes han i rådet. När Sinclair, hvilken varit hans kamrat i hemliga utskottet, under sin beskickning till Turkiet 1739 blifvit mördad, blåste S. efter yttersta förmåga under passionernas glödeld, till dess ryska kriget upplågade. Han öfverlefde likväl icke följderna af sin ifriga verksamhet, utan afled i Stockholm d. 24 april 1741. Gift med Elisabet Derith, adopterad grefvinna Gyllenborg. 13. Sparre, Konrad, krigare. Född i Stockholm d. 4 dec. 1680; sonsons sonson af S. 2. Föräldrar: kammarherren frih. Carl Sparre och Beata Elisabet Falkenberg. I ynglingaåren anställdes S. såsom page i Carl XII:s hof men ingick redan 1698 i fransk tjänst, där han under sin farbroder Erik Sparres befäl med utmärkelse deltog i spanska successionskriget och efter slaget vid Ramillies 1706 befordrades till kapten. Lockad af ryktet om Carl XII:s bragder, lämnade han Frankrikes tjänst och begaf sig till Polen, där han 1708 utnämndes till löjtnant vid Lifdragonerna och kort därefter deltog i slaktningen vid Holofzin. På grund af sin under bataljen visade tapperhet befordrades han till kapten vid Närkes och Värmlands regemente och följde därefter hären till Ukraine, hvarest han under en skärmytsling blef sårad i benet, så att han måste slaget vid Poltava, liksom konungen, bäras på en bår. Det oaktadt lyckades han rädda sig in på turkiska området och satt där de två första månaderna vid sin krycka i konungens rum samt »uppritade i figurer en mängd exercitier», af hvilka fältritningar ett band hemskickades till Sverige och öfverlämnades till Fortifikationskontoret. 1710 fick han, tillsammans med en major Loos och en kapten Gyllenskepp, på konungens bekostnad företaga en vetenskaplig resa till Palestina och Egypten. Under färden, som varade från jan. 1710 till i juni 1711, besökte S. och hans sällskap Konstantinopel, S:t Jean d'Acre, Alexandria, Cheops' pyramid i Memphis, Jerusalem samt alla andra märkliga orter i Palestina samt förde öfver sina iakttagelser en noggrann dagbok. Efter sin återkomst till Bender befordrades han till kapten vid Lifgardet och skickades omedelbart därefter af Carl till Prutströmmen, där han tog afteckningar af ryska och turkiska lägren, af hvilka ritningar konungen lät aflämna kopior till de europeiska hofven. Vid kalabaliken föll han i tatarernas händer och utplundrades, hvarefter han fastlästes vid en brunn med befallning att vattna byns kreatur. Till föda gafs honom endast hafremjöl, sammanrördt med vatten, och till nattläger en grop, hvari han nedhissades om kvällarna. Efter att på detta sätt ha blifvit misshandlad i nio dygn, utlöstes han af holsteinska ministern, Fabricius, och återskickades till Bender. 1714 åtföljde han konung Stanislaus Leszinsky genom Wallachiet och Österrikiska staterna till Zweibrücken, samt afsändes af honom först till Paris och sedan till Stralsund, dit Carl under tiden anländt. Efter att ha fallit i fångenskap hos preussarna vid Stralsunds kapitulation 1715, återkom han först i december 1717 till Sverige. Utnämndes strax efter sin hemkomst till öfverstlöjtnant vid ett halländskt regemente, som efter Carls död upplöstes, och erhöll 1719 öfverstetiteln, den enda belöning, fäderneslandet hade att gifva denne tappre och utmärkte krigare. Den sista delen af sin lefnad tillbragte han i tillbakadragenhet på sin egendom Malma i Västergötland och afled där den 15 april 1744. Gift 1719 med friherrinnan Anna Eleonora Wachtmeister. 14. Sparre, Carl, riksråd, öfverståthållare. Född i Stockholm d. 6 dec. 1723; den föreg. brorson. Föräldrar: generallöjtnanten frih. Fredrik Henrik Sparre och Virginia Kristina Lilliehöök. Då Tessin 1739 afgick till Frankrike, fick den då sextonårige S. åtfölja honom såsom kavaljer och anställdes kort därefter såsom kapten i fransk tjänst. Återkallad för att deltaga i finska kriget, tjänstgjorde han under detsamma först såsom adjutant hos general en chef, grefve Lewenhaupt, och sedermera såsom öfveradjutant hos general Marcks von Württemberg, samt blef efter återkomsten till Sverige stabsryttmästare vid Södra skånska kavallerigementet. 1745 ingick han såsom frivillig i preussiska armén under Fredrik den store, deltog i dennes andra schlesiska fälttåg (1744--45) och bevistade drabbningarna vid Sorr och Kesseldorf. Hemkommen befordrades han 1748 till major vid Älfsborgs regemente, 1749 till öfverstlöjtnant och 1760 till öfverste i armén. På denna grad tjänstgjorde han sedan i pommerska kriget (1757--62), än såsom generaladjutant hos kommenderande generalen, än såsom generalkvartermästare och än såsom generalkrigskommissarie. Efter fredens afslutande erhöll han i uppdrag att återföra svenska trupperna till Sverige, utnämndes 1762 till öfverste vid Jämtlands regemente och 1763 till landshöfding i Gäfleborgs län. Hans tioåriga styrelse af detta höfdingdöme utmärktes af en ovanligt nitisk verksamhet och en mängd gagneliga inrättningar. Så ordnade han hemmansdelningen, fredade genom kloka författningar allmänningsskogarna från den förut vanliga inkräktningen, upprättade sockenmagasin, inrättade det första fria arbetshus i riket, förmådde allmogen inskränka och i missväxtår alldeles inställa sin brännvinsbränning o. s. v. Under ofta företagna resor samspråkade han med länsinvånarna om väganläggningar, mossodlingar och andra gemensamma företag. 1772 förordnades han till general för de norra regementena och erhöll 1773, då befordrad till generalmajor, fullmakt att vara öfverståthållare i Stockholm. I denna egenskap utvecklade han ett nit och en verksamhet för hufvudstadens utveckling, som man icke bevittnat sedan Klas Flemings tid. Genom att undanrödja de stridigheter, som rådde mellan magistraten och borgerskapet, åstadkom han den n. v. börsbyggnaden, förskaffade