i Polen hos Carl XII, som lämnade honom befälet öfver ett pommerskt regemente, med hvilket han gjorde fälttåget s. å., deltog i belägringen af Thorn o. s. v. men återvände med konungens tillåtelse 1704 till Frankrike, där han genast utnämndes till marechal de camp, hvarefter han 1707 befordrades till generallöjtnant i franska armén. Denna sista befordran misshagade högeligen Carl XII, som harmset yttrade: »har han valt en annan herres tjänst och kan vara mig förutan, så kan jag också vara honom förutan.» Med anledning däraf återvände S. till Sverige och skickades därifrån 1712 tillbaka till Frankrike för att anskaffa subsidier. Vid fredskongressen i Baden mellan tyska kejsaren och konungen bevakade han svenska kronans intressen och afgick 1715 ånyo till Frankrike för att söka detta rikes bemedling mellan Carl och de krigförande makterna. 1717 utnämndes han till generallöjtnant af infanteriet och till chef för Närkes och Värmlands tremänningsregemente, samtidigt med det han lämnade franska krigstjänsten, i hvilken han då varit i trettioett år. Några veckor efter Carl XII:s död upphöjdes han till riksråd och kansliråd, hade några månader 1719 sig anförtrodd ledningen af utrikespolitiken, sedan Arvid Horn dragit sig tillbaka från posten såsom kanslipresident, samt afgick s. å. såsom ambassadör till Wien, Paris, Hannover och Dresden för att bana väg för ett mot Ryssland riktadt förbund, hvartill planen uppgjorts i samråd med franska och engelska sändebuden i Stockholm och som Polen, Österrike och Preussen, ansågos böra hafva intresse af att biträda. Den smidiga ryska diplomatien förstod emellertid att köpa hela planen, och S. återvände snart med oförrättadt ärende. Vid riksdagen 1719 yrkade han på, att Görtz' afrättning skulle uppskjutas, och röstade för att den aflifvades kropp icke skulle nedgräfvas på afrättsplatsen, ehuru bland anklagelsepunkterna mot den fallne gunstlingen äfven var den, att han förtalat S. Sistnämnda år upphöjdes S. till grefve och fältmarskalk; men föll kort därpå i Ulrika Eleonoras och hennes gemåls onåd. Död i Stockholm d. 4 aug. 1726. I Tessins dagbok säges om honom, att han var den skönaste man på sin tid, lika utmärkt genom sina förträffliga själsegenskaper som genom sitt manligt sköna utseende. Han var tvenne gånger gift, 1: 1707 med grefvinnan Sofia Wrede och 2: 1710 med grefvinnan Kristina Beata Lillie. 17. Sparre, Axel Wrede, militär, ämbetsman. Född d. 3. dec. 1708; den föreg. son. Vid tjugu års ålder inskrefs S. såsom volontär vid Lifregementet till häst och blef 1731 löjtnant, hvarefter det dröjde ända till 1744, innan han befordrades till ryttmästare vid nämnda kår. 1747 förflyttades han såsom öfverstlöjtnant till Västgöta kavalleri, där han utnämndes till öfverste 1759. Blef generalmajor af kavalleriet 1760, president i Krigskollegium 1768 och slutligen öfverståthållare i Stockholm 1770. Död därstädes d. 19 jan. 1770. Han var en kunnig och duglig ämbetsman, deltog flitigt i riksdagarna samt var en framstående medlem af Hattpartiet. Gift 1735 med grefvinnan Kristina Margareta Augusta Törnflycht. Grefliga ätten Sparre till Söfdeborg. 18. Sparre, Claes, amiral. Född på Biby i Södermanland d. 6 jan. 1673. Föräldrar: amiralen frih. Gustaf Adolf Sparre och Elisabet Stiernsköld. Antagen i tjänst vid örlogsflottan, utnämndes S. 1692 till underlöjtnant vid amiralitetet, blef två år senare öfverlöjtnant och 1697 amiralitetskapten. På denna grad förde han en svensk konvoj på Spanien och Portugal, hvarför han vid hemkomsten befordrades till schoutbynacht i mars 1700. S. å. kommenderade han första eskaderns arrière-garde vid bombarderingen af Köpenhamn, anförde en transportsexpedition till Danzig 1703, deltog såsom schoutbynacht i expeditionen mot Retusari 1705 och som vice amiral på skeppet »Prins Carl» i slaget vid Kjögebugt 1710. Tre år därefter (1713), då han var holmamiral, synes han, under generalamiralens frånvaro i Stockholm, hafva fört ordet i Amiralitetskollegium och efterträdde 1715 generalamiralen Hans Wachtmeister såsom öfveramiral, sedan han nyss förut, den 20 juli 1715, fört befälet öfver en flotta om tjugu rangskepp i den skarpa sjödrabbningen utanför Pommern. Åren 1718 och 1721 anförde han svenska flottan i förening med amiral Norris' engelska eskader och utnämndes 1719 till riksråd, president i Amiralitetskollegium och grefve. Död i Stockholm d. 25 april 1733. Han omtalas såsom en man, den där icke blott med skicklighet och nit uppfyllde sitt kall, utan såsom för sin tid ovanligt bildad och isynnerhet väl förtrogen med klassiska och moderna språk. Gift 1699 med Sofia Lovisa Soop. Sonen Axel Rutger, född d. 25 sept. 1712 och död 1751, gjorde sig under 1740-talet känd som en af Hattarnes hetsigaste partimän och blef genom deras inflytande direktör i svensk-ostindiska kompaniet. Gift 1740 med Sara Kristina Sahlgren, dotter af kommerserådet Niklas Sahlgren (se II: 408). 19. Sparre, Per Georg, sjömilitär, romanförfattare. Född på Lessebo bruk i Småland d. 4 maj 1790; sonsons son af S. 18 och son af ryttmästaren, grefve Erik Sparre och Regina Ulrika Pijhlgardt. S:s ungdomsönskan var att få gå den juridska banan, men då familjens knappa villkor efter faderns frånfälle icke tilläto en dyrbar studiekurs, måste han välja militärståndet, inom hvilket han erhöll sin första fullmakt såsom fänrik vid Skaraborgs regemente 1807. Under därpå följande krigsåren 1808--09 bevistade han expeditionen till Gotland, landstigningen i södra Finland samt flera där förefallande strider, bland andra den vid Viais och Hälsinge, gjorde vinterfälttåget på Åland, deltog