i reträtten öfver isen till Sverige samt medföljde norra armén till Västerbotten, där han vid Säfvar blef svårt blesserad, samt erhöll guldmedaljen för tapperhet i fält. Befordrad till löjtnant 1812, anställdes han vid tyska krigets utbrott såsom brigadadjutant hos öfverste Hederstierna, bevistade bombardemanget af Hamburg och blef adjutant hos general Boye s. å. Under Carl Johans befäl deltog han sedermera i slaktningarna vid Grossbeeren, Jüterbock och Leipzig samt bevistade mot årets slut belägringen af Glückstadt. 1814 utnämnd till kapten, åtföljde han svenska trupperna till Belgien, gjorde därefter norska fälttåget samt deltog i träffningen vid Trögstad. Efter freden inträdde han 1816 såsom kapten i den nybildade generalstaben, blef major därstädes 1820, utnämndes 1823 till kompanichef och transporterades året därefter såsom öfverstlöjtnant i armén till den då inrättade sjöartillerikåren samt förordnades till placemajor i Karlskrona s. å. (1824). När sjöartilleriregementet (sedermera marinregementet) 1832 ordnades, blef han dess förste öfverste och sekundchef, hvilken befattning han innehade till 1856, då han erhöll afsked med pension. Död i Karlskrona, åttioett år gammal, d. 23 juli 1871. S. var redan en mogen man, när han offentligen uppträdde på författarebanan med Den siste friseglaren 1832, en historisk roman, som mottogs med allmänt bifall och snart följdes af en annan historisk-romantisk skildring, Adolf Findling, eller tre år under drottning Kristinas regering 1835. Efter en längre tids hvila uppträdde S. ånyo 1847 på en gång med tvenne teaterstycken Kungslena-färden och Vid ett bad samt med en roman, Standaret, en skildring från snapphanekriget i Skåne. Den sista af hans romaner, Sjökadetten, hvars händelser sammanlänkats med Gustaf III:s historia, utkom 1850. Man har anmärkt att S:s romantiska skildringar, som haft att glädja sig åt flera upplagor, röja ett samvetsgrant historiskt studium samt äga förtjänsten af trohet i tids- och lokalteckning, äfvensom liflighet i berättelsen, men sakna en djupare poetisk uppfattning. Att emellertid poetisk begåfning ej hos honom saknades, har han ådagalagt såväl i Kungslenafärden, som genom små inströdda poem i sina romaner och i sina Dikter 1860, det sista vittra arbete af hans hand. Af Svenska akademien tilldelades S. 1870 Carl Johans pris för litterära förtjänster. Gift 1824 med sin kusin Eva Karolina Pijhlgardt. 20. Sparre, Gustaf Adolf Vive, justitiestatsminister, riksmarskalk. Född på Trolleholm i Skåne d. 4 sept. 1802; sonsons son af S. 18 och son af majoren grefve Gustaf Adolf Sparre och Ebba Charlotta Bonde. Vid nyss fyllda fjorton års ålder student i Uppsala, tog S. därstädes först kansliexamen, hvarefter han i juni 1821 för första gången inträdde i allmän tjänst såsom e. o. kanslist i Kanslistyrelsen, fortsatte därefter sina juridiska studier och inskrefs efter fullgjorda examina 1823 i Svea hofrätt och nedre Justitierevisionen. Han tjänstgjorde sedermera dels hos domare på landet, dels i Svea hofrätt, där han 1830 blef extra fiskal, samtidigt med det han erhöll fullmakt på häradshöfdings namn heder och värdighet. År 1832 befordrades han till ordinarie fiskal, blef 1835 assessor i förenämnda hofrätt samt innehade detta ämbete till i juni 1840, då han utnämndes till justitieråd. Efter ett sjuårigt ledamotskap i konungens högsta domstol, nämndes han till president i Kammarkollegium, samt inkallades redan därpå följande år, 1848, i statsrådet såsom justitiestatsminister. Under den tid af åtta och ett halft år, han beklädde denna rikets högsta värdighet, fungerade han såsom ordförande i nästan alla de kungliga regeringar, som under konung Oscar I:s frånvaro eller sjukdom förordnades, äfvensom alternerande med norska statsministern såsom ordförande i svensk norska interimsregeringarna 1852 och 1853. Den ministär, för hvilken han stod i spetsen, och hvars mest framstående ledamöter voro Gripenstedt och Sandströmer, hade till en början ett relativt liberalt skaplynne. Under påtryckning af 1848 års revolutionära rörelser framlade detta kabinett samma år ett tämligen liberalt representationsförslag, som det dock vid följande riksdag, då åter en reaktionär vind drog genom Europa, icke bemödade sig att genomdrifva. Efter hand skeende förändringar i ministärens sammansättning gåfvo den slutligen en afgjordt konservativ, att icke säga reaktionär, prägel, hvilket bäst framgår af det utaf S. kontrasignerade, vid 1853--54 års riksdag framlagda, men tillbakavisade förslaget om tryckfrihetsförordningens uteslutande ur grundlagarna. Då han 1856 utgick ur statsrådet, utnämndes han till president i Svea hofrätt och erhöll 1857, under kronprinsens frånvaro i Norge såsom vice konung, förordnande att förestå kanslersämbetet för rikets universitet samt valdes 1859 till kansler. Från presidentsämbetet sökte och erhöll han entledigande 1867 samt nedlade sin befattning såsom universitetskansler 1871, efter att i femtio år hafva varit i rikets tjänst. Såsom medlem af ridderskapet och adeln deltog han i elfva ståndsriksdagar (1834--66) och vid tvenne af dessa 1847 och 1859 var han landtmarskalk. Efter det nya riksdagsskickets införande tillhörde han 1867--75 såsom representant för Kopparbergs län Första kammaren, där han vid hvarje riksdag var ledamot af talmanskonferensen. Vid sidan af sina ordinarie ämbetsmannakall hade S. många andra offentliga uppdrag sig anförtrodda. Så insattes han 1841 såsom ledamot i lagberedningskommittén och 1844 i den nya lagberedningen, var 1865--63 ledamot af svensk-norska unionskommittén, ordförande-fullmäktig i riksgäldskontoret 1857--63, ordförande i riddarhusdirektionen sedan 1861, blef riksmarskalk 1864 o. s. v. Excellensen Sparre var sedan 1848 hedersledamot af Vitt.-, hist.- och ant.-akad., en plats, den han med full rätt intog såsom allvarlig häfdaforskare och såsom den främste kännaren af vår medeltids genealogier, sedan 1855 ledamot af Vet.-akad., föröfrigt ledamot af k. Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens