tillhörde till och med 1895, 1881--82 som vice ordförande och 1883--95 som ordförande. Hans moderata och medlande hållning gjorde honom därvid särskildt skickad att förlika från början stridiga meningar för ernående af ett positivt resultat. Särskildt anses denna hans egenskap hafva framträdt vid hans ordförandeskap i försvarsutskottet vid 1892 års urtima riksdag. Mer än en gång har S. nämnts som ifrågasatt att intaga främsta platsen vid konungens rådsbord, hvilket dock af honom städse afböjts. Efter att 1889--91 haft plats i talmanskonferensen och mars 1891--95 varit vice talman i Första kammaren, förordnades S. 1896 till dess talman och har i sådan egenskap fungerat vid alla efterföljande riksdagar samt därvid vunnit erkännande för såväl den reda och precision, hvarmed han ledt förhandlingarna, som för sitt enkla, tillgängliga och humana väsen. Han har äfven varit anlitad för arbetet i en mängd kommittéer, bl. a. skatteregleringskommittén 1879--83, landtförsvarskommittén 1880--83 och unionskommittén 1895--98, efter att förut tillhört 1885 års hemliga utskott. S., som 1862 blef led. och 1893 hedersled. af Landtbruksakademien, är sedan 1896 serafimerriddare. Sedan 1888 äger och bebor han egendomen Mariedal i Skaraborgs län. Gift 1858 med sin kusin, grefvinnan Sofia Gustafva Sparre, dotter till S. 20. Grefliga ätten Sparre (n:o 74). 24. Sparre, Axel Axelsson, riksråd. Född i Visby d. 9 jan. 1652; sonsons son af S. 2. Föräldrar: landshöfdingen frih. Axel Carlsson Sparre och grefvinnan Margareta Oxenstierna. S. började sin krigarebana 1671 såsom volontär vid Lifgardet och blef följande året fänrik vid ett tyskt regemente i Holland. 1674 utnämndes han till kapten vid en svensk regementskår i Stade samt erhöll året därefter ett kompani under fältmarskalken Horns befäl. Under Carl XI:s skånska krig fortgick han från kapten vid Lifgardet till öfverstlöjtnant vid Närkes och Värmlands regemente, hvarjämte han samtidigt förordnades till kommendant i Göteborg. Vid riksdagen 1697 var han en af dem, som med Piper ifrigast arbetade för Carl XII:s myndighetsförklaring och påskyndade därigenom sin förut långsamt framskridna befordran. Utnämnd 1699 till öfverste för Västmanlands regemente, följde han den unge konungen i fält, utmärkte sig vid öfvergången af Düna, äfvensom i slaget vid Klissow, där han med endast trehundra man tillbakaslog en mångdubbel styrka. 1705 befordrad till generalmajor, bidrog han genom ett raskt anfall på sachsarna i slaget vid Frauenstadt i väsentlig mån till svenskarnas seger. Han var äfven den, som begynte anfallet på ryssarna vid Poltava, och efter det där lidna nederlaget följde han Carl XII till Bender. Efter segern vid Narva skrifver konungen i bref till sin syster, att det var S. jämte Magnus Stenbock, som där »höll målron vid makt och hade allehanda upptåg». Utnämndes 1710 till generallöjtnant och 1713 till general af infanteriet. Efter Carls hemkomst till Sverige, skickades han 1716 såsom envoyé till Hessen-Cassel och året därefter till k. Stanislaus i Zweibrücken. Af Ulrika Eleonora upphöjdes han 1720 till grefve och uppträdde vid riksdagen s. å. såsom en af hennes ifrigaste anhängare. Han var jämväl en varm förespråkare för k. Fredriks upphöjelse på tronen och ansågs allmänt för en synnerlig vän till Hessiska huset. Upphöjdes slutligen till fältmarskalk 1721, samt afled på sin egendom Brokind i Östergötland d. 31 maj 1728. Gift 1721 med Anna Maria Falkenberg. Grefliga ätten Sparre (n:o 111). 25. Sparre, Fredrik, rikskansler. Född d. 12 febr. 1731; halfbror till S. 14. Föräldrar: generallöjtnanten, frih. Fredrik Henrik Sparre o. grefvinnan Ulrika Maria Tessin. S:s befordringar, hvilka redan började vid hans sextonde år med fullmakt såsom kanslijunkare, voro i korthet följande. Sedan han 1748 blifvit förordnad till hofintendent, blef han 1756 kavaljer hos kronprinsen, 1770 kansliråd, 1773 hofkansler och 1781 riksråd. Under åren 1781--87 var han guvernör för kronprinsen Gustaf Adolf och förordnades, då rådskammaren upphäfdes 1789, till ledamot af Högsta domstolen. Efter Gustaf III:s död blef han först öfverste hofmarskalk och kort därefter (1792) med den återupplifvade titeln rikskansler ställd i spetsen för ministären, hufvudsakligen därför att »att då hertig Carls gunstling Reuterholm önskade få styra utan ansvar inför både lag och allmänhet, han ej kunnat finna någon annan af tillräckligt förnäm börd, som ansågs nog medgörlig att blott vara ett blindt verktyg i den allsmäktige gunstlingens hand». Genom att smickra S:s stundom barnsliga fåfänga, fick Reuterholm honom äfven merendels till allt hvad han ville. Bland sina förtrogna åter benämnde han honom aldrig annat än »gubben med peruken». I rättegången mot fröken Rudenschöld utmärkte sig S. genom att rösta för, att hon måtte dömas att slita ris, ett votum, som sedermera förskaffade honom bland allmänheten benämningen »riskansleren». Af Gustaf IV Adolf upphöjdes han 1797 till grefve, nedlade rikskanslersämbetet 1800 och afled på sin egendom Åkerö i Södermanland d. 30 jan. 1803. Led. af Vet.-akad., Målare- och bildh.-akad., hedersledamot af Vitt.-, hist.- Och ant.-akad. m. fl. lärda samfund. Föga märklig genom sina personliga egenskaper, blef han det desto mer genom andra. Ganska träffande yttrar Schröderheim om rikskansleren S. att »han förtrycktes, i den mån han upphöjdes, och att man kan säga om honom att lyckan, i det hon beskärde honom allt hvad hon kunde gifva en svensk man, förföljde både hans sinneslugn och hans rykte». Gift 1: 1761 med sin syssling grefvinnan Brita Kristina Sparre och 2: 1784 med friherrinnan Sigrid Charlotta Wrede. Sparrgren, Lorentz Svensson, miniatyrmålare. Född i Göteborg 1763. Föräldrar: handlanden Sven Sparrgren och Maria Lindberg. Tidigt