Efter fyra års vistelse i dennes hus blef han efter sin hemkomst af generalguvernören G. O. Stenbock antagen i enahanda befattning för dennes söner, bland hvilka var den sedermera så ryktbare Magnus Stenbock. Med dem besökte han universiteten i Uppsala och Lund och promoverades vid det sistnämnda 1671 till filosofie magister, prästvigdes s. å. och anställdes genast såsom hofpredikant hos drottning Hedvig Eleonora. Efter att 1673 ha varit Carl XI följaktig på hans eriksgata, blef han på ett och samma år, 1675, konungens biktfader, öfverhofpredikant samt superintendent öfver prästerskapet vid den i Skåne sammandragna krigshären. Han deltog sedermera i skånska fälttåget och har öfver detsamma fört en dagbok, som är af ganska mycken vikt för den tidens historia. Konungen fattade under fälttågets fortgång för S. en vänskap, som städse förblef lika varm. Efter krigets slut utnämndes han 1679 till kyrkoherde i Ronneby och blott tre veckor senare till superintendent på Gotland, där han arbetade för införande af svenskt kyrkospråk och svensk gudstjänstordning. 1686 utsågs han till biskop i Skara, förflyttades därifrån 1691 till biskopsstolen i Linköping, blef teologie doktor vid jubelfesten i Uppsala 1693, samt utnämndes slutligen 1711 till ärkebiskop och prokansler för akademien i Uppsala. Redan sextiosex år gammal, då han uppnådde den högsta platsen inom svenska kyrkan, innehade han den blott i tre år. Då han vid 1711 och 1713 års riksdagar var talman i prästeståndet, blef han såsom alltför konungsk föremål för klander af patrioterna och säges hafva tagit sig detta klander så djupt till sinnes, att han d. 10 febr. 1714 föll i en sjukdom, som d. 17 april s. å. ändade hans lif i Uppsala. Såsom präst, stiftesstyresman, vetenskaplig författare och skald inverkade S. djupt på hela tidehvarfvets bildning. Allt hvad i Carl XI:s tid uträttades för församlingslifvets och undervisningsväsendets förbättring, var till hufvudsaklig del S:s verk. Ryktbarast är han likväl såsom andlig skald och psalmförfattare. Hans af naturen stora anlag för skaldekonsten utbildades genom flitig läsning af den tidens äfven världsliga vitterhet, dock alltid i förening med en varm gudsfruktan. Ur ett sådant sinne uppblomstrade hans många härliga psalmer, hvilka upptogo en ej ringa del af 1695 års svenska psalmbok, och af hvilka flera äro bibehållna i 1819 års psalmbok, alla utmärkande sig för ett rent poetiskt språk samt en djup och innerlig känsla. Hans didaktiska arbete Thet öpna och tilslutna paradiset 1705, äger däremot ett mindre poetiskt värde. Han var jämväl en utmärkt författare i obunden form, hvilket han visat i sina strödda predikningar och tal samt i Svensk kyrkohistoria 1707--08, det tidigaste verk af denna art på modersmålet. Af nit för »svenska språkets ryckt» utgaf han ock en svensk ordbok Glossarium suiogothicum 1712. Det honom länge tillskrifna diktverket »Gudz Werk och Hvila», som utkom 1685, har af en nyare forskning ansetts vara en af Lucidor, efter främmande mönster gjord skildring af skapelsen, hvartill handskrifter sedermera af S. omarbetats. Såsom andlig talare var han ovedersägligen den förnämsta på sin tid. Gift 1683 med Anna Schultin, hvilken jämte döttrarna 1719 adlades med namnet Spegel. Spens. Denna ätt, som blef friherrlig 1622 och greflig 1712, inkom hit från Skotland i Carl IX:s tid med 1. Spens, Jakob, krigare. Född i Skotland under senare hälften af 1500-talet och son af en förnäm skotte, Sir William Spens, hvilken 1571 vid stormningen af Stirling tog Skotlands regent Lennox till fånga men förlorade lifvet vid försöket att skydda sin fånge. Jakob Spens (Sir James) ankom till Sverige 1610 såsom konung Jakob I:s legat då en förmälning var i fråga mellan svenske kronprinsen Gustaf Adolf och Jakobs dotter Elisabet, sedermera förmäld med Fredrik V af Pfalz (»Vinterkonungen») och genom sin dotter Sofia stammoder för Hannoveranska konungaätten i England. Från Sverige begaf han sig 1612 tillsammans med Sir Robert Anstruther öfver till Danmark, för att erbjuda Englands bemedling i striden mellan Danmark och Sverige, men blef så onådigt emottagen i Köpenhamn, att han med lifsfara kom därifrån. Han inträdde då i svensk tjänst och deltog sedan i de underhandlingar, som ledde till freden i Knäröd 1613. Efter en resa till Storbritannien, för att värfva engelskt och skotskt krigsfolk, utnämndes han till öfverste, blef hofråd 1615 samt upphöjdes 1622 till svensk friherre med Orreholmen i Vestergötland till friherreskap. Blifven general öfver de skotska regementena i svensk sold 1624 samt 1629 ambassadör vid engelska hofvet, från hvilket han 1627 bringat sin konung Strumpebandsorden, afled han i Stockholm 1632. Han stod i synnerlig gunst hos Gustaf II Adolf och hade å sin sida så innerligt fäst sig vid den svenske hjältekonungen, att han vid underrättelsen om konungens död vid Lützen, ögonblickligen rördes af slag och afled. Gift med Margareta Forath. 2. Spens, Jakob, krigare. Född 1656; den föregåendes sonson. Föräldrar: majoren, friherre Axel Spens och Sofia Rytter. 1676 blef S. överstlöjtnant vid Adelsfanan och vid Lifdrabanterna 1680. 1693 utnämndes han till öfverste vid i Lifregementet till häst och 1698 till generalmajor vid kavalleriet, i hvilken egenskap han deltog i Carl XII:s första fälttåg och ådagalade därunder många prof på tapperhet. Redan 1701 utnämnd till generallöjtnant, anförde han i slaget vid Klissow följande året högra flygelns andra linje och befordrades 1704 till general, hvarpå han tog afsked ur krigstjänsten och tjänstgjorde någon tid såsom generalmönsterherre i Sverige. 1710 blef han kungligt råd och president i Bergskollegium, upphöjdes 1712 till grefve, samt afled i Stockholm d. 8 jan. 1721. Inom rådet tillhörde S. det s. k. förmedlingspartiet. Genom