testamentariska förordnanden af 1714 gjorde han sin egendom Höja i Skåne till fideikommiss för sin andra son Carl Gustaf, emedan den äldste (se följande), som blifvit fången vid Pultava, ansågs vara död. Denne hemkom sedan efter faderns död och erhöll då genom modern egendomen Engelholm i Östergötland såsom en godtgörelse. Gift 1680 med friherrinnan Beata Bonde, dotter af riksskattmästaren Gustaf Bonde. 3. Spens, Axel, krigare, politiker. Född 1681 i Stockholm; den föreg. son. I slaget vid Pultava blef S., som då avancerat till öfverstlöjtnant vid Upplands kavalleri, tillfångatagen och förd till Moskva, hvarifrån han återkom till Sverige med de andra krigsfångarna 1722. Vid den kort därefter anställda »placeringen», då de hemkomna officerarna fördelades på de särskilda regementena, utnämndes han till öfverste med öfverstlöjtnants indelning vid Lifregementet till häst, befordrades 1730 till generalmajor, 1731 till öfverste för Västgöta kavalleri och 1737 till öfverste och chef för Lifregementet. Under ryska kriget 1742 förde han befälet öfver den norr om Stockholm sammandragna observationshären och utnämndes 1743 till generallöjtnant och kommenderande chef i Skåne. Död, ogift, d. 6 febr. 1745. Liksom så många andra karoliner brann S. af ifver att åter upprätta Sveriges forna storhet och ära. Han sällade sig därför vid början af 1738 års riksdag till de med Horns försiktiga styrelse missnöjda och var starkt ifrågasatt till landtmarskalk. Insatt i sekreta utskottet, började han dock redan nu inse olägenheterna af ett fredsbrott och som medlem af 1740--41 års riksdags s. k. sekretissimum, som hade att behandla de viktigaste ärendena, afstyrkte han bestämdt det ryska kriget. Efter dettas olyckliga utgång räknades han vid 1742--43 års riksdag, då han åter var medlem af sekreta utskottet, bland Mössornas ledare. 4. Spens, Carl Gustaf, fortifikationsofficer, riksdagsman. Född på Salnecke gård i Uppland d. 3 okt. 1792; den föreg. brorsons sonson. Föräldrar: lagmannen, grefve Carl Gustaf Spens och grefvinnan Ulrika Eleonora Falkenberg. Sedan S. 1812 i Uppsala vunnit fil. doktorsgraden, ingick han såsom underlöjtnant vid Fältmätningsbrigaden och deltog 1814 i fälttåget mot Norge, där han bevistade träffningarna vid Issebro, Trögstad och Långenäs. Efter stilleståndets afslutande företog han omfattande och viktiga bas- och triangelmätningar, på hvilka svenska kartväsendet är byggdt, samt uppgjorde 1815 en ny metod för kartprojektioner. 1817 befordrad till löjtnant, utnämndes han 1823 till kapten och blef, efter att ifrån 1836 ha varit major i armén, 1843 major i topografiska kåren. Led. 1817 af Vetenskaps- och Krigsvetenskapsakademierna. Död i Stockholm d. 24 febr. 1844. Vid riksdagarna, hvilka han allt ifrån 1818 samvetsgrant bevistade, omfattade han med framstående intresse vissa frågor och ägnade dessa en omsorgsfull utredning. Vid tvenne riksdagar, däribland den stormiga 1840--41, insattes han såsom ledamot i konstitutionsutskottet och tillvann sig så väl där som under sin riksdagsmannaverksamhet i öfrigt, som i allmänhet gick i frisinnad riktning, stor uppmärksamhet. Redan vid 1834 års riksdag afgaf han ett förslag till representation genom landskapsting, och kort före hans död utkom en af honom upprättad sammanställning af de från senaste riksdag hvilande förslag till grundlagsändringar. Gift 1818 med Dorotea Elisabet Cronacker. Sonen Gustaf Harald, född å Grensholmen d. 3 aug. 1827, student i Uppsala 1844, ägnade sig åt den militära banan, å hvilken han slutligen 1886 avancerade till generalmajor i armén. 1888--98 landshöfding i Kronobergs län, har S. 1875--79 och från 1890 tillhört Första kammaren där han gjort sig känd för konservativt protektionistiska åsikter. 1879 och 1892--98 tillhörde han bankoutskottet (däraf 1897--98 som ordf.) och vid urtima riksdagen 1892 försvarsutskottet. Gift 1851 med Ebba Eleonora von Seth. Sperling. En mecklenburgisk adlig ätt, som naturaliserades i Sverige 1632, blef friherrlig 1653 och greflig 1687. Sperling, Göran, krigare, statsman. Född på Rådmansö i Roslagen d. 6 dec. 1630. Föräldrar: friherre Kasper Otto Sperling, den svenska ättens stamfader, som afled 1655 såsom generalguvernör öfver Halland, och Elin Ulfsparre. S. blef, sedan han slutat sina studier i Uppsala och gjort en utrikes resa, 1651 hofjunkare hos pfalzgrefven, sedermera konung Carl X Gustaf, och utnämndes 1654 till kaptenlöjtnant vid Herman Wrangels regemente, hvilket han sedan åtföljde på fälttåget till Polen. 1655 befordrad till kapten vid dragonerna och 1658 till öfverstelöjtnant, blef han 1664 öfverste för bohusländska och skånska dragonerna, samt 1676 generalmajor af infanteriet och öfverkommendant i Göteborg. Härifrån förflyttades han likväl redan samma år till landshöfding i Halland för att vaka öfver det af danskarna hotade Halmstad och deltog 1677 i slaget vid Landskrona, där han utvecklade så stor fältherreförmåga, att han genast utnämndes till generallöjtnant och förordnades att vara vice guvernör öfver Skåne, Halland och Bleking. 1678 deltog han i afslutandet af preliminärerna till den fredstraktat, som året därefter stadfästes i Lund, förordnades 1679 till guvernör öfver hela Norrland, af hvars provinser man ansåg sig böra bilda ett guvernement, hvars styresman äfven skulle vara generalbefälhafvare öfver alla de trupper, som där voro förlagda. 1680 skickades han, jämte Clas Rålamb och Henr. Falkenberg, på en visitationsresa till Pommern och Bremen, för att taga kännedom om dessa länders tillstånd efter kriget och inkomma med förslag till