i Leslies expedition till England och 1748 bevistade fälttåget i Flandern under marskalkens af Sachsen befäl. Efter ett tvåårigt besök i fäderneslandet återvände han 1753 till Frankrike och utnämndes 1754 till öfverste vid regementet Royal Suédois. 1757 deltog han i fälttåget i Westfalen under hertigens af Richelieu anförande, samtidigt med det han i Sverige befordrades till kapten vid Lifgardet. Efter sin hemkomst utnämndes han 1760 till öfverste i armén och tre år senare till öfverste och chef för Löwenfelts värfvade regemente, hvilket därefter fick namn af det Sprengtportenska. Redan 1761 hade han blifvit skickad som envoyé till Köpenhamn och undertecknade i denna egenskap, jämte ambassadören grefve Adam Horn, 1766 giftermålskontraktet mellan kronprinsen Gustaf och konung Kristian VII:s syster, Sofia Magdalena. Upphöjd till friherre s. å. blef han 1770 generalmajor, och 1775 generallöjtnant. Liksom brodern Jakob Magnus och halfbrodern Göran Magnus var Joh. Vilhelm S. en af de hemliga medhjälparna vid Gustaf III:s statshvälfning. Såsom envoyé kvarstannade han i Köpenhamn till 1787, då han därstädes blef ambassadör. Efter att i april 1791 ha erhållit tjänstledighet, återvände han först sommaren 1795 till den danska hufvudstaden, där han afled d. 25 dec. s. å. Gift 1: 1764 med grefvinnan Ulrika Charlotta Taube och 2: 1792 med grefvinnan Sofia Lovisa Mörner. 2. Sprengtporten, Jakob Magnus, militär, politiker. Född i Nylands län i Finland 1727; den föreg. bror. Tidigt ägnande sig åt faderns yrke, blef S. kapten vid Fortifikationen 1755 och utbildade sig ytterligare under Augustin Ehrensvärds ledning vid Sveaborgs fästningsbygge. 1757 utgick han i pommerska kriget och tjänstgjorde såsom adjutant hos grefve v. Fersen till 1759, då han utnämndes till major i armén. På grund af sitt tappra uppförande vid flera tillfällen befordrades han 1761 till öfverstlöjtnant vid Gula husarerna, för hvilket regemente, liksom för kavalleriet i allmänhet, han uppsatte ett exercisreglemente, som vann konungens stadfästelse. Sedan han 1766 blifvit hugnad med friherrediplom, flyttades han 1768 såsom öfverstlöjtnant till Lifdragonerna, hvarefter han 1769 blef öfverste för Nylands och Tavastehus läns dragoner samt för en beriden skvadron af Karelska jägarne. Hittills hade han gjort sig känd som en, visserligen sträng och häftig, men ovanligt käck och duglig officer. Då t. ex. under sjuårskriget Ehrensvärd var öfverbefälhafvare, ställde sig S. i spetsen för en särskild af honom bildad frikår af lätta trupper, med hvilken han segerrikt kämpade vid Neuensand samt med storm intog Malchin. Efter fredsslutet 1762 gjorde man sig hans militära duglighet och erfarenhet tillgodo så inom som utom riksdagarna. Medlem af den 1766 tillsatta fästningskommissionen för Finland, författade han ett betänkande om denna landsdels försvar, som af kommissionen gjordes till dess eget och som af regeringen godkändes 1769. Han framträdde redan vid detta års riksdag, då han var medlem af sekreta utskottet, som en af Hattarnes mest framskjutna kämpar och vid den följande, 1771--72, begynte han ännu mera draga uppmärksamheten till sig. Han ansågs nämligen då såsom chef för den rojalistiska klubben »Svenska botten», hvilken med konungens bifall bildades på våren 1772 och utgjordes af ett antal adelsmän, som arbetade på det fördärfliga partiväldets störtande. S. var den från hvilken första planen utgick till den inom kort utförda statshvälfningen. Planen, som framlades för konungen och af honom gillades, gick såsom bekant ut på, att Gustaf skulle själf taga första steget till revolutionen genom att tillställa en militärrevolt i Finland, som skulle ledas af S. Sedan konungen meddelat S. ett utkast till ny regeringsform, som denne, ehuru icke fullt belåten därmed, godkände, samt gifvit honom oinskränkt fullmakt att styra och ställa efter bästa förstånd, afreste S. i slutet af juli till Finland. Efter förberedelser, som dock togo längre tid, än beräknadt var, lyckades han bringa till stånd den beramade resningen, bemäktigade sig Sveaborg och Helsingfors och upptog af officerare och soldater en af honom förestafvad ny ed till konungen. Därpå genomförde han revolutionen i hela Finland, gick den 25 augusti ombord på en liten eskader med 800 mans besättning och anlände den 7 september till Stockholm, där emellertid Gustaf såsom bekant redan den 19 angusti på egen hand genomfört revolutionen. I Sverige mottogs S. med de största vedermälen af konungens välbehag. Han utnämndes till generallöjtnant och öfverste för Lifgardet, med hvilket regemente hans dragonkår införlifvades för att tjänstgöra som konungens lifvakt. Det sista var en belöning åt regementet för dess trohet, men ingen trupp i svenska hären kunde då heller mäta sig med detsamma i disciplin och hyfsning. Äfven uppdrogs åt S. att efter Aug. Ehrensvärds död leda fästningsarbetena i Finland. Såsom chef för Lifgardet företog han sig att försätta detta på en lika väl ordnad fot som dragonkåren, hvarvid han, när det gällde krigstuktens upprätthållande, utan betänkande trädde vissa gardets gamla företrädesrättigheter för nära. Detta väckte motstånd hos officerarna, och då konungen ej heller syntes benägen att antaga den nya chefens alla förslag, begärde den häftige S. afsked, hvilket Gustaf III, efter några lama försök att afböja ansökningen, beviljade med en årlig pension af 30,000 daler s. m. Det steg, han sålunda tog, var föranledt af andra omständigheter. Kärf till lynnet, hade han svårt att finna sig i det konstlade, kvalmiga hoflifvet. Därtill kom att konungen med åtskilliga af sina handlingar väckte hans missnöje, med hvilket missnöje blandade sig harmen öfver att revolutionen icke medfört den förändring i sakernas skick, som han tänkt sig. Tillika trodde han sig finna, att den insats, han gjort i statshvälfningens genomförande, underskattades. Slutligen bidrog en försvagad hälsa att ytterligare nedstämma hans lynne. Efter afskedstagandet försämrades under