Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Sprengtporten, Jakob Magnus - 3. Sprengtporten, Göran Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inflytande af hans häftiga, missbelåtna och
misstänksamma lynne hans hälsotillstånd, och
förgäfves genomgick han till dess förbättrande 1775
en brunnskur i Spaa. Sina återstående lefnadsår
tillbragte han på Biskopsudden vid Stockholm,
som konungen skänkt honom, merendels under häftiga
sinnesutbrott, som slutligen nästan rubbade hans
förstånd. Förbittringen öfver att se sig tillbakasatt,
i förening med hans okufliga högmod, verkade hos honom
en fix föreställning, att han var en för Gustaf III
högst farlig person, som konungen omgaf med en mängd
hemliga spioner. Rättmätig måste man däremot kalla
hans ovilja öfver konungens ytliga och flärdfulla
väsen och lefnadssätt, som han icke tvekade att i
det allvarsammaste språk förehålla honom. Mot slutet
af sin lefnad återvann han något mer sinneslugn och
afled, någorlunda resignerad, på Biskopsudden d. 2
april 1786.
Hans på äldre dagar skrifna själfbiografi
»Min lefnad» är delvis offentliggjord af
H. Schück under titel »Ur J. M. Sprengtportens
papper».
Ogift.
3. Sprengtporten, Göran Magnus, krigare,
politiker. Född d. 16 dec. 1740; den
föregåendes halfbror och son af majoren
Magnus Vilhelm Sprengtport samt dennes
senare maka Elisa Katarina Ulfsparre.
Efter slutade studier ägnade sig S. liksom
bröderna åt militäryrket, för hvilket
han sedan 1752 utbildades i den af Adolf Fredrik
inrättade kadettskolan i Stockholm. 1756 konduktör
vid Fortifikationen, tjänstgjorde han från 1757
under Aug. Ehrensvärd i Finland. Under sjuårskriget,
i hvilket han ådagalade stor duglighet, utnämndes han
1760 till stabsadjutant och året därpå till kapten i
armén samt kapten vid Sprengtportenska regementet,
där han 1770 befordrades till sekundmajor. Till
sin politiska ståndpunkt ifrig Hatt, förfäktade
han vid riksdagen 1771–72 adelns privilegier,
och understödde, sedan han invigts i och gillat
planerna för en regementsförändring, i Finland sin
broder vid revolutionens genomförande. Belöningen
härför blef, att han 1772 befordrades till
öfverstlöjtnant. Fortfarande föremål för konungens
bevågenhet och välbehag, erhöll han 1775 ett nytt
vedermäle däraf, då han utnämndes till chef för
Savolaks infanteriregemente jämte Savolaks fältjägare
samt Kymenegårds och Rautalambi bataljoner. På
den post, dit han nu hunnit, och där han i själfva
verket var brigadchef, utvecklade han en om synnerlig
duglighet vittnande verksamhet, men i likhet med
sin äldre broder var han af ett lynne, som gjorde
hans personlighet mindre tilltalande. Ehuru han vid
revolten endast varit ett verktyg i den äldre broderns
hand och blindt följt order, ville han efter planens
lyckliga utförande tillägna sig en större ära, än
hvad som den förre kunde tåla, så att mellan bröderna
uppkom en fiendskap, hvilken knappast blodsbandet
förmådde tygla. Häftig och orolig, gjorde han sig
sedan skyldig till ett i många stycken klandervärdt
uppförande: När vissa af hans förslag till
det finska militärväsendets utveckling icke hade
önskad påföljd, och då han ansåg sig af konungens
främsta rådgifvare, Carl Sparre, motarbetas i sin
sträfvan att blifva finska arméns öfverbefälhafvare,
gaf han fritt lopp åt sitt missnöje. Under intrycket
däraf beslöt han att för någon tid lämna Sverige
och ingaf till regeringen ansökan att få på statens
bekostnad företaga en utländsk resa för att fullkomna
sig för krigaryrket. Ehuru denna ansökan beviljades,
och reseanslaget var ganska rundligt tilltaget,
dröjde han dock att sätta sin plan i verket, emedan
han misstänkte, att regeringens villighet att gå in
därpå förestafvades af önskan att se honom aflägsnad
från riksdagen. Omsider begaf han sig i mars 1779 på
väg, styrande kosan först till Petersburg, där han
mottogs med stora hedersbevisningar, och därifrån
till Berlin. I följd af hans oregelbundna och slösande
lefnadssätt visade sig emellertid reseanslaget
otillräckligt. Anländ till Paris i sept. 1779 trycktes
han där af ekonomiska bekymmer. I anledning däraf och
då han gripits af tidens frihetsidéer samt önskade
på fransmännens sida deltaga i nordamerikanska
frihetskriget, gjorde han ansökan om afsked med
pension och ackordsersättning. Afskedet beviljades
i maj 1780, men de begärda ekonomiska förmånerna
förvägrades. När Gustaf III 1780 befann sig i
Spaa, uppvaktade honom S., som nu af konungen
utverkade ackordsersättningen tillika med löfte att
genom svenska ambassadören i Paris skaffa honom
anställning i franska armén. En sådan erhöll han
också, men då den hvarken var fast eller aflönad,
uppgaf han den och intogs af missbelåtenhet med
den svenska konungen. Återkommen 1781 till Finland,
där han nedsatt sig på sin egendom Sesta, började
han umgås med planen att från Sverige afsöndra
Finland såsom ett eget själfständigt storfurstendöme
under ryskt beskydd. Sedan han 1785 med understöd
af konung Gustaf anträdt en ny utrikes resa,
hvarunder han bl. a. för kort tid var anställd i
holländsk tjänst, underhandlade han om den finska
själfständighetsplanen med det ryska sändebudet
i Holland. Anländ 1786 till Stockholm, där han på
oppositionens sida deltog i riksdagen, utvecklade
han närmare sin plan för ryska sändebudet därstädes,
Markov. Denne gjorde nu S. å kejsarinnan Katarinas
vägnar ett anbud att gå i rysk tjänst, som ock af
honom med glädje antogs. Han begaf
sig sålunda längre fram sistnämnda år till
Petersburg, där han mottogs med öppna armar, genast
befordrades till generalmajor och utnämndes till
kammarherre. Under det 1788 utbrutna svensk-ryska
kriget fortsatte han, lockad af Anjalaförbundets
upproriska tilltag, sina stämplingar genom
underhandlingar ej blott med högre och lägre svenska
officerare, utan med själfva hertig Carl, dock utan
framgång. Han ville nu med väpnad hand kämpa för
saken. Fördenskull tog han anställning, vid den ryska
armé, som i juni 1789 inbröt i Savolaks, men blef i
slaget vid Porrasalmi svårt sårad, hvarför han måste
afstå från att fullfölja sitt förehafvande. Emellertid
hade hans planer kommit så mycket i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
