inflytande af hans häftiga, missbelåtna och misstänksamma lynne hans hälsotillstånd, och förgäfves genomgick han till dess förbättrande 1775 en brunnskur i Spaa. Sina återstående lefnadsår tillbragte han på Biskopsudden vid Stockholm, som konungen skänkt honom, merendels under häftiga sinnesutbrott, som slutligen nästan rubbade hans förstånd. Förbittringen öfver att se sig tillbakasatt, i förening med hans okufliga högmod, verkade hos honom en fix föreställning, att han var en för Gustaf III högst farlig person, som konungen omgaf med en mängd hemliga spioner. Rättmätig måste man däremot kalla hans ovilja öfver konungens ytliga och flärdfulla väsen och lefnadssätt, som han icke tvekade att i det allvarsammaste språk förehålla honom. Mot slutet af sin lefnad återvann han något mer sinneslugn och afled, någorlunda resignerad, på Biskopsudden d. 2 april 1786. Hans på äldre dagar skrifna själfbiografi »Min lefnad» är delvis offentliggjord af H. Schück under titel »Ur J. M. Sprengtportens papper». Ogift. 3. Sprengtporten, Göran Magnus, krigare, politiker. Född d. 16 dec. 1740; den föregåendes halfbror och son af majoren Magnus Vilhelm Sprengtport samt dennes senare maka Elisa Katarina Ulfsparre. Efter slutade studier ägnade sig S. liksom bröderna åt militäryrket, för hvilket han sedan 1752 utbildades i den af Adolf Fredrik inrättade kadettskolan i Stockholm. 1756 konduktör vid Fortifikationen, tjänstgjorde han från 1757 under Aug. Ehrensvärd i Finland. Under sjuårskriget, i hvilket han ådagalade stor duglighet, utnämndes han 1760 till stabsadjutant och året därpå till kapten i armén samt kapten vid Sprengtportenska regementet, där han 1770 befordrades till sekundmajor. Till sin politiska ståndpunkt ifrig Hatt, förfäktade han vid riksdagen 1771--72 adelns privilegier, och understödde, sedan han invigts i och gillat planerna för en regementsförändring, i Finland sin broder vid revolutionens genomförande. Belöningen härför blef, att han 1772 befordrades till öfverstlöjtnant. Fortfarande föremål för konungens bevågenhet och välbehag, erhöll han 1775 ett nytt vedermäle däraf, då han utnämndes till chef för Savolaks infanteriregemente jämte Savolaks fältjägare samt Kymenegårds och Rautalambi bataljoner. På den post, dit han nu hunnit, och där han i själfva verket var brigadchef, utvecklade han en om synnerlig duglighet vittnande verksamhet, men i likhet med sin äldre broder var han af ett lynne, som gjorde hans personlighet mindre tilltalande. Ehuru han vid revolten endast varit ett verktyg i den äldre broderns hand och blindt följt order, ville han efter planens lyckliga utförande tillägna sig en större ära, än hvad som den förre kunde tåla, så att mellan bröderna uppkom en fiendskap, hvilken knappast blodsbandet förmådde tygla. Häftig och orolig, gjorde han sig sedan skyldig till ett i många stycken klandervärdt uppförande: När vissa af hans förslag till det finska militärväsendets utveckling icke hade önskad påföljd, och då han ansåg sig af konungens främsta rådgifvare, Carl Sparre, motarbetas i sin sträfvan att blifva finska arméns öfverbefälhafvare, gaf han fritt lopp åt sitt missnöje. Under intrycket däraf beslöt han att för någon tid lämna Sverige och ingaf till regeringen ansökan att få på statens bekostnad företaga en utländsk resa för att fullkomna sig för krigaryrket. Ehuru denna ansökan beviljades, och reseanslaget var ganska rundligt tilltaget, dröjde han dock att sätta sin plan i verket, emedan han misstänkte, att regeringens villighet att gå in därpå förestafvades af önskan att se honom aflägsnad från riksdagen. Omsider begaf han sig i mars 1779 på väg, styrande kosan först till Petersburg, där han mottogs med stora hedersbevisningar, och därifrån till Berlin. I följd af hans oregelbundna och slösande lefnadssätt visade sig emellertid reseanslaget otillräckligt. Anländ till Paris i sept. 1779 trycktes han där af ekonomiska bekymmer. I anledning däraf och då han gripits af tidens frihetsidéer samt önskade på fransmännens sida deltaga i nordamerikanska frihetskriget, gjorde han ansökan om afsked med pension och ackordsersättning. Afskedet beviljades i maj 1780, men de begärda ekonomiska förmånerna förvägrades. När Gustaf III 1780 befann sig i Spaa, uppvaktade honom S., som nu af konungen utverkade ackordsersättningen tillika med löfte att genom svenska ambassadören i Paris skaffa honom anställning i franska armén. En sådan erhöll han också, men då den hvarken var fast eller aflönad, uppgaf han den och intogs af missbelåtenhet med den svenska konungen. Återkommen 1781 till Finland, där han nedsatt sig på sin egendom Sesta, började han umgås med planen att från Sverige afsöndra Finland såsom ett eget själfständigt storfurstendöme under ryskt beskydd. Sedan han 1785 med understöd af konung Gustaf anträdt en ny utrikes resa, hvarunder han bl. a. för kort tid var anställd i holländsk tjänst, underhandlade han om den finska själfständighetsplanen med det ryska sändebudet i Holland. Anländ 1786 till Stockholm, där han på oppositionens sida deltog i riksdagen, utvecklade han närmare sin plan för ryska sändebudet därstädes, Markov. Denne gjorde nu S. å kejsarinnan Katarinas vägnar ett anbud att gå i rysk tjänst, som ock af honom med glädje antogs. Han begaf sig sålunda längre fram sistnämnda år till Petersburg, där han mottogs med öppna armar, genast befordrades till generalmajor och utnämndes till kammarherre. Under det 1788 utbrutna svensk-ryska kriget fortsatte han, lockad af Anjalaförbundets upproriska tilltag, sina stämplingar genom underhandlingar ej blott med högre och lägre svenska officerare, utan med själfva hertig Carl, dock utan framgång. Han ville nu med väpnad hand kämpa för saken. Fördenskull tog han anställning, vid den ryska armé, som i juni 1789 inbröt i Savolaks, men blef i slaget vid Porrasalmi svårt sårad, hvarför han måste afstå från att fullfölja sitt förehafvande. Emellertid hade hans planer kommit så mycket i