att Gustaf III vid 1789 års riksdag förklarade honom skild ur svensk tjänst såsom landsförrädare, hvarpå Åbo hofrätt den 9 febr. 1790 dömde honom från lif, ära och gods, hvilken dom af konungen stadfästes. Dömd alltså såsom förrädare i sitt fädernesland, begaf han sig till västra Europa, hvarifrån han 1793 återvände till Petersburg. Någon utsikt till hans plans förverkligande tycktes öppna sig för honom, då han vann kejsar Pauls förtroende och af honom utnämndes till general af infanteriet, men mordet på kejsaren 1801 gjorde plötsligt ett streck i räkningen. Först efter utbrottet af 1808 års krig syntes Finlands öde utveckla sig i den riktning, han önskade, åtminstone hvad beträffar landets lösslitande från Sverige. Den 19 nov. 1808 förordnades han till den förste ryske generalguvernören i Finland, men på grund däraf, att han hade allmänna meningen i Finland emot sig och för öfrigt genom sitt häftiga, retliga lynne vållade höga vederbörande obehagligheter, började dessa snart finna honom besvärlig, hvarför han redan följande året förmåddes att begära afsked. Det beviljade afskedet försötmades genom hans förklarande för finsk grefve. Död i Petersburg d. 1 okt. 1819. Gift 1: 1764 med Anna Elisabet Glansenstierna, 2: 1789 med en holländska, född grefvinna d'Aumale och 3: med ryska grefvinnan Warwara Nicolajewna Samytsky. 4. Sprengtporten, Jakob Vilhelm, öfverståthållare, riksdagsman. Född på Sparreholm i Södermanland d. 19 okt. 1794; son af S. 1. Faderlös, knappast mer än årsgammal, undervisades S. i moderns hem till 1809, då han inskrefs vid universitetet i Uppsala. Efter tvenne års juridiska studier aflade han 1811 hofrättsexamen och anställdes omedelbart därpå såsom auskultant i Svea hofrätt, men lämnade inom kort den civila banan och utnämndes 1812 till kornett vid Lifgardet till häst. Han deltog sedermera i tyska kriget, bevistade slaktningarna vid Grossbeeren och Dennewitz, samt följde svenska armén på fälttåget till Holstein och till Rhen. Efter freden 1815 anställdes han såsom attaché vid svenska beskickningen i Petersburg men återvände 1817 till Stockholm, där han året därpå befordrades till ryttmästare vid Lifgardet till häst. Två år senare anträdde han en resa till England och kontinenten, hvarifrån han återkom till fäderneslandet 1821. Nu befordrades han snabbt efter hvartannat: 1823 till major vid Lifgardet till häst, 1824 till öfverstlöjtnant i armén, 1825 till öfverstekammarjunkare, 1827 till öfverhofjägmästare, 1828 till öfverste i armén och chef för skogsinstitutet, samt 1830 till generaladjutant och s. å. till öfverståthållare i Stockholm. Den sistnämnda ansvarsfulla platsen innehade han med synnerlig utmärkelse i åtta år, eller till i juni 1838, då han, med anledning af de i Stockholm timade oroligheterna, begärde och erhöll sitt afsked, under stora hedersbevisningar från Stockholms borgerskap. Redan från 1823 en flitig deltagare i rikdagsförhandlingarna, intog nu S. vid 1840 års riksdag, då han tillhörde statsutskottet, en framskjuten plats i den liberala oppositionens leder. Året förut hade han i en från trycket utgifven skrift Tankar i representationsfrågan uttalat sig för den själfskrifna representationsrättens upphörande, bildande af ett femte stånd af de hittills orepresenterade och de valdes samarbete på två kamrar, valda på olika antal år. Han lyckades ock 1840 få detta sitt förslag antaget som »adelns gemensamma tanke». Han stod ock stadigt i striden för en representationsreform, ända tills densamma 1865 med hans hjälp blef en verklighet. Efter Oscar I:s tronbestigning erbjöds honom öfverståthållareämbetet ånyo, och utnämningen följde d. 28 dec. 1844. Fyra år därefter, sedan han i juni 1848 utfört en enskild beskickning till Köpenhamn, nedlade han för andra gången styrelsen öfver Stockholms stad, men fortfor att innehafva sin plats såsom generalmajor i armén, hvartill han blifvit utnämnd 1834. 1858 afgick han, efter att nyss förut ha blifvit befordrad till generallöjtnant, i en ministeriell beskickning till fransmännens kejsare och konungen af Danmark samt sökte 1863, kort efter det han ingått på sitt sjuttionde år ur krigstjänsten. Den sista delen af sin lefnad tillbragte han på sin egendom Sparreholm och afled där d. 29 sept. 1875. S., som 1849 blef serafimerriddare, var hedersledamot af Krigsvetenskapsakademien, Landtbruksakademien och Fria konsternas akademi samt ledamot af Vetenskapsakademien. Hans riksdagsmannabana omfattade en tidrymd af mer än ett halft århundrade eller ifrån 1823 och till 1874, från 1867 ledamot af Första kammaren för Nyköpings län. Såsom öfverståthållare åtnjöt han en popularitet, som kommit få till del på denna plats, och som utom af hans älskvärda personlighet hade sin förklaring i den hofsamhet och det lugna allvar, hvarmed han utöfvade sitt ämbete. Med en på samma gång mångsidig och fin bildning ägnade han lediga stunder åt studier och författarskap, samt har af trycket utgifvit, jämte tal och uppsatser i Krigsvetenskapsakad. Handlingar och andra periodiska skrifter: Om skogsvård och skogsplanteringar 1855, Vittra tidsfördrif anon. 1855 andra uppl. med sign. W. S. 1872, Om Stockholms befästande 1860, Förslag till grunder för statens upplåningar 1859, Betraktelser öfver åtskilliga statsekonomiska ämnen 1860, o. s. v. Gift 1825 med grefvinnan Ulrika Vilhelmina Brahe, dotter af grefve Magnus Fredrik Brahe (se I: 129). Springer, Kristofer, politisk partigängare. Född d. 5 juni 1704. S. besökte i yngre åren främmande länder och bosatte sig sedan i Stockholm, där han började drifva handelsaffärer. Snart begynte han också blanda sig i de politiska affärerna, i början såsom Hatt, men ifrån 1742 års riksdag såsom Mössa. Vid tronföljarvalet 1742 dref han den s. k. »principalatsfrågan» eller yrkandet, att representanterna skulle vara bundna af sina valmäns instruktioner och inträngde, ehuru icke riksdagsman, under riksdagen i borgarståndet samt anföll häftigt sin politiska