den, som tog första initiativet till den på sin tid mycket uppmärksammade rörelse inom studentkåren till förmån för vidgad religionsfrihet, som 1883 gaf anledning till stiftandet af föreningen Verdandi, hvars förste och flerårige ordförande var S. Under den tid af vaket andligt frihetssträfvande, som utmärkte 1880-talets Uppsala, kom S. att genom sin framstående talegåfva och sympatiska personlighet att skjutas fram som höfding för studentkårens vänster och var Stockholms nations Förste kurator samt studentkårens vice ordförande. Efter aflagd examen förverkligade S. sin länge närda plan att ägna sig åt advokatyrket och efter en tids tjänstgöring å advokatbyrå samt 1892 förvärfvad vice häradshöfdingetitel, öppnade han 1893 egen affär, hvilken snart af allmänheten omfattades med sådant förtroende, att den blifvit en af hufvudstadens största. Om sitt yrkes höjande har S. inlagt stor förtjänst och varit en af de ledande krafterna inom Sveriges advokatsamfund. I sin praxis har han mer än de flesta brutit väg för principen att bereda försvarare för anklagade i brottmål, om han ock härigenom till en tid blef föremål för bittra och kränkande angrepp. Sina ungdomsidéer trogen, deltog S. från början med lif och intresse i hufvudstadens frisinnade rörelser samt valdes 1896 till representant i Andra kammaren för hufvudstadens tredje valkrets, hvilket förtroende han beklädt vid alla efterföljande riksdagar. Den omisskännligt varma öfvertygelsen, framförd med en af både klar och skarp logik samt en rik fond af humor präglad mästerlig framställningskonst, har icke kunnat undgå att här som annorstädes göra intryck, och det dröjde ej heller länge, tills S. vann anseende som en af den frisinnade sidans bästa krafter. I början riktade han företrädesvis sin uppmärksamhet å åtskilliga humanitetsreformer, hvilka han ock delvis hade fröjden att föra fram till seger, såsom rannsakningstidens afdrag från strafftiden, oäkta barns arfsrätt efter moder, m. fl. Rent politiskt framträdde han mera i förgrunden genom sitt intresserade arbete vid 1901 års riksdag för humanisering af den militära strafflagen och visade sig särskildt som en debattör af första ordning vid en sammanstötning med sjöministern Dyrssen. Han förordnades ock s. å. till ledamot i den då tillsatta krigslagskommittén. S., som vid sitt inträde i riksdagen ingick i Folkpartiet och vid dettas upplösning 1900 med dess samtliga ledamöter uppgick i Liberala samlingspartiet, har alltifrån dess stiftande intagit en framskjuten position inom Frisinnade landsföreningen, inom densamma beklädande vice ordförandeplatsen. Varmt Öfvertygad om vikten af en verksam och ärlig rösträttsreform, har han funnit sig föranledd att kraftigt bekämpa regeringsförslagen 1902, 1904 och 1905, som synts honom i detta afseende ej hålla måttet, och har mer än de fleste satt sin prägel på de af Liberala samlingspartiet framburna motförslagen. Efter att 1900 varit förste suppleant i arbetarförsäkringsutskottet och 1901 haft liknande plats i försvarsutskottet, hvars förslag han ej ansåg sig kunna understödja annat än i samband med väsentligt utsträckt rösträtt, insattes han 1903 i det s. k. skogsvårdsutskottet, där han utförde ett dugande arbete, 1904 i lagutskottet och 1905 i konstitutionsutskottet. Vid lagtima riksdagen s. å. var han medlem af hemliga utskottet och vid sommarriksdagen af särskilda utskottet, hvars på en gång moderata och om fäderneslandets intressen värnande förslag, i hvars åstadkommande han anses haft ej ringa del, af honom d. 27 juli varmt och vältaligt försvarades. Då situationen kräfde en koalitionsregering, föll det sig ock helt naturligt, att S. skulle företräda Andra kammarens vänster och d. 2 aug. 1905 utnämndes han ock till konsultativt statsråd. Han blef äfven en af de fyra kommissarier, som från svensk sida i sept. s. å. förde förhandlingarna i Karlstad om unionens upplösning. Sedan koalitionsregeringen ansett sig ha fullgjort det värf, för hvilket den blifvit tillsatt, inlämnade den efter den senare urtima riksdagens afslutning i okt. 1905 sin afskedsansökan. Konung Oscar II uppmanade ministären att kvarstå, men sedan på grund af stridiga meningar i inre frågor detta befunnits omöjligt, anmodades S. att bilda ministär och trädde d. 7 nov. 1905 som statsminister i spetsen för en ren vänsterregering. Med sin på en gång varma och å lifvets realiteter aktgifvande frihetskärlek torde S. hafva de största förutsättningar att sätta märken inom sitt fäderneslands politiska lif. I tryck har han utgifvit broschyrerna: Församlingsrätten 1891 (i Verdandis småskrifter), Den norska juryn, resebref till Aftonbladet af Rip 1891 och Den svenska lagstiftningen om kvinnan 1893. Ogift. Stackelberg. Den förste af ätten, som nämnes i de nu mera ryska östersjöprovinserna, är väpnaren Arnold Stackelberg. Matthias S., sonsons son till Casper, som bosatte sig på Ösel, naturaliserades 1664 och introducerades som svensk adelsman. Hans son Carl Adam, svensk friherre 1714 -- se nedan -- är stamfader för den på Ösel, i Estland och i det egentliga Ryssland talrikt blomstrande frih. ätten. Från Caspers bror, Wolter, härstammade i fjärde led Berndt Otto -- se nedan -- som 1727 blef friherre. Dennes ätt utgick i Sverige på svärdssidan 1888. Hans yngre son generalmajoren, sedermera generalen frih. Wolter Reinhold S. -- se nedan -- blef stamfader för en greflig ätt. 1. Stackelberg, Berndt Otto, krigare. Född i Livland 1662. Föräldrar: landtrådet Wolter Stackelberg och Helena Liwe. S. ägnade sig tidigt åt krigstjänsten och genomgick efter hand de lägre tjänstegraderna, så att han vid nordiska krigets utbrott 1700 redan var generaladjutant. Genast vid krigets början utmärkte han sig på ett synnerligen hedrande sätt i en träffning med ryssarna, hvarför han 1702 befordrades till öfverste för Björneborgs regemente. 1703 slog han ett parti polacker vid Janitzsky och kort därefter en del af de trupper, som stodo under polske härföraren Oginski. Under grefve A. Lewenhaupts öfverkommando bevistade han året därefter slaget vid Jakobstadt, och intog icke långt därefter staden och fästningen