1880--83 resor i Amerika. Sedan 1891 har S. varit verksam som medarbetare i Aftonbladet, där han bl. a. i artikelserier behandlat lapparnas ställning samt andra viktiga Norrlandsfrågor. Bland S:s tidigare arbeten märkas Hvad jag hörde och såg i mormonernas Zion 1883 samt Genom den stora vestern, reseskildringar 1883. 1891 skildrade S. De religiösa rörelserna i Ryssland, understödde som ombud för amerikanska filantroper L. Tolstoy i dennes arbete för hungersnödens lindrande i Ryssland vintern 1892--93 samt redogjorde för sina erfarenheter därifrån i Från det hungrande Ryssland 1893, öfvers. på engelska. 1894 utgaf han Norrländska klubben eller ganska bittra frukter, plockade i Norrlands skogar af en flygande korrespondent och s. å. Vår irländska fråga. Korrespondenser till Aftonbladet frän en studieresa genom Norrland. Han medföljde 1897 Andrée till Spetsbergen och anträdde våren 1898 jämte ingenjör K. Frænkel och botanisten, kandidaten H. N. Nilson en färd till norra Sibirien för att inhämta underrättelser om Andrées nordpolsfärd i ballong. Expeditionen räckte 20 april--dec. 1898, hvarunder man färdades hundratals mil i öppen båt eller efter ren och hund, men några spår efter Andrée påträffades icke. Resan är 1901 af S. behandlad i bokform under titeln Genom Sibirien. På spaning efter Andrée. Han höll 1902 i Jämtland föredrag om Georg Adlersparre, hvilket sedan utkom i broschyrform. Gift 1878 med Anna Wiberg. Staël von Holstein. Ätten kallade sig ursprunglingen Fleck von Holstein. Från Estland eller Livland tyckes ätten ha kommit till Sverige, där den upptogs på riddarhuset 1652. Af ätten blefvo tre grenar friherrliga: den första 1719 med Otto Vilhelm S. -- se S. 1. --, den andra 1731 med Georg Bogislaus S. -- se S. 3 --, den tredje 1788 med Erik Magnus S. -- se S. 4. --, hvilken gren på 1830-talet utslocknade i Frankrike. 1. Staël von Holstein, Otto Vilhelm, krigare. Född i Estland d. 28 juni 1668. Föräldrar: generalmajoren Jakob Staël von Holstein och friherrinnan Anna Sofia von Ungern-Sternberg. Såsom löjtnant vid Västerbottens regemente ingick S. 1690 i fransk krigstjänst, bevistade därunder fälttåget i Brabant, 1690, belägringarna af Namur och Charleroi, äfvensom bataljen vid Stenkerchen s. å. Efter sin återkomst till Sverige utnämndes han till kapten vid förenämnda svenska regemente, befordrades 1700 till generaladjutant och deltog året därefter i öfvergången af Düna. 1701 öfverstlöjtnant vid holsteinska hertigens garde samt 1704 öfverstlöjtnant och kommendant vid holsteinska artilleriet, reste han flera gånger såsom sändebud mellan änkehertiginnan af Holstein och hennes broder Carl XII och kom därigenom att tillfälligtvis deltaga i några af Carls krigsföretag, såsom belägringen af Thorn, tåget till Sachsen m. m. 1709--11 deltog han med sitt holsteinska regemente i spanska successionskriget, bevistade belägringarna af Tournai, S:t Vénant och Bouchain samt utnämndes 1712 vid sin hemkomst till Sverige till öfverste vid svenska adelsfanan. Blef fem år därefter generalmajor och öfverste för halländska infanteriregementet, upphöjdes 1719 till friherre och erhöll slutligen fullmakt såsom chef för Upplands regemente 1728. Han afled i Stockholm d. 27 april 1730 och lämnade efter sig minnet af »en käck och skicklig soldat». Gift 1: 1713 med grefvinnan Kristina Katarina Lewenhaupt och 2: 1716 med friherrinnan Elisabet Stuart. 2. Staël von Holstein, Jakob Axel, krigare. Född i Livland 1680; den föreg. bror. S. hade avancerat till major i svenska hären, då han erhöll Carl XII:s tillåtelse att ingå i krigstjänst hos Stanislaus i Polen, hos hvilken han efter några år utnämndes till öfverste för ett tyskt regemente. Detta är i få ord, hvad man känner om hans militära befordringar. Han är för öfrigt mest bekant för sin duell med danske sjöhjälten Peder Tordenskjold, därvid denne stupade. Enligt berättelse af ett ögonvittne, general Löwenörn, skall händelsen tilldragit sig på följande sätt. S. hade efter en anförvant ärft »en orm med sju hufvuden», som grefve Königsmarck tagit i Prag. Medan S. vistades i Hannover, kommo en afton tvenne personer till honom för att få se den märkvärdiga ormen, som för tillfället var bortlånad, men hvilken S. efterskickade. I afvaktan på att budet skulle återkomma, satte sig S. och hans gäster att spela, hvarvid den ene sades på ett tvetydigt sätt ha förlorat en stor summa. Några dagar därefter sammanträffade S. och Tordenskjold i ett sällskap, då Tordenskjold yttrade, att det var ett dyrt nöje att betala 27,000 r:dr för att få se en orm med sju hufvuden. Förbittrad frågade S., hvad amiralen menade, då Tordenskjold med höjd röst svarade, att man skulle hålla efter spelbofvar, som röfva penningar af folk. »Hvarför skriker ni?» -- sade S. -- »Har ni något att säga mig, må vi gå ut, på det ni ej med ert skrik skall besvära sällskapet.» Utkommen fordrade S. förklaring, men Tordenskjold svarade, att han ej ville ha något att göra med roffare, sådana som S. Trätan öfvergick därefter till handgemäng och käpprapp haglade å ömse sidor. Slutligen gjorde S. en formlig utmaning, och mötesplatsen bestämdes vid Hildesheim. Vid duellen, d. 12 nov. 1720, stupade Tordenskjold och S. måste fly undan för en mängd bönder, som ankommo till stället och jagade honom med störar och stenkastning. Han uppehöll sig sedan i Pommern och dog några år därefter i Stralsund den 19 mars 1730. Af allmänheten kallades han för sin pudrade peruk för »hvita Staëlen», till åtskillnad från brodern Otto Vilhelm, som nyttjade mörk peruk och därföre kallades »svarta Staëlen». Han var gift tvenne gånger, 1: med grefvinnan Ulrika Augusta Amalia Lewenhaupt och 2: med friherrinnan Anna Margareta von Krassow. 3. Staël von Holstein, Georg Bogislaus, krigare. Född d. 6 dec. 1685; den föreg. kusin. Föräldrar: öfverstlöjtnanten Johan Staël