Genom en följd af kemiska försök uppvisade han omkring 1868 möjligheten och fördelen af att använda lafvar för tillverkning af drufsocker och alkohol och lade härigenom grunden för en ny industrigren, lafbrännvinstillverkning, som sedan i stor skala utöfvats i Sverige, Norge, Finland och i synnerhet i Ryssland. Ledamot af Vet. akad., af Landtbr. akad., i styrelsen för Teknologiska institutet. Af hans vetenskapliga skrifter återfinnas de flesta i Hygiea, i Sv. läkaresällskapets förhandlingar, Sv. läkaresällsk. nya handlingar, Farmaceutisk Tidskrift samt i Öfversikt af Svenska Vetenskapsakademiens förhandlingar. Gift 1858 med Gustafva Margareta Rydström. Stenbock. Ätten kan icke med säkerhet ledas längre tillbaka än till början af 1400-talet. Arvid Jönsson, häradshöfding i Kinds härad, var farfader till riksrådet Arvid Knutsson, som lefde vid slutet af 1400-talet. Den förste medlem af ätten, som anlade det nuvarande Stenbockska vapnet, var Olof Arvidsson, en son till Arvid Knutsson. Arvid var gift med en dotter till den bekante politikern, riksrådet Gustaf Olofsson d. ä. till Toftaholm, hvars ätt brukar kallas den äldre Stenbockssläkten till skillnad från den nu lefvande yngre. Då Gustaf icke efterlämnade några manliga arfvingar, upptog Arvid Knutssons son, nyssnämnde Olof, hans vapen och ättens traditioner. Redan på 1300-talet förekom Stenbockska vapnet, då det fördes af Johan Skytte i Ikomatorp, Gustaf Olofssons farfar. Namnet Stenbock har upptagits först i nyare tid. Ätten upphöjdes 1661 i friherrligt stånd genom Gustaf Olofsson (se nedan). Flere af dennes ättlingar erhöllo greflig värdighet, men af ättegrenen fortlefver nu endast den, som härstammar från fältmarskalken och riksamiralen Gustaf Otto Stenbock, som 1651 blef grefve till Bogesund (nu Ulricehamn). 1. Stenbock, Gustaf Olofsson, riksmarsk. Född 1502; son af Olof Arvidsson till Torpa, som upptog Stenbockska vapnet, samt Karin Lake. 1529 insattes Gustaf Olofsson som befälhafvare på Älfsborgs slott samt var en af dem, hvilka 1531 skickades för att öfverföra till Sverige konung Gustafs första gemål, Katarina af Sachsen-Lauenburg. Under de följande åren utförde han flera viktiga beskickningar till Danmark, var år 1540 ståthållare öfver Västergötland och höfvitsman på Älfsborg samt två år senare lagman i Västergötland och öfverste för därvarande krigsfolk. Under det Dackefejden pågick, tågade han »med 60 hästar och 10 rotar landsknektar» in i Finnveden, där de tre häraderna afgåfvo sin försäkran att icke hålla med Dacke utan vara Gustaf trogna. Därefter begaf han sig till Värend, där Dacke då höll ting med allmogen, men måste för den stora mängden af bönder draga sig tillbaka och med sitt folk lägga sig på Bergkvara slott. Icke långt därefter slogo konungens trupper Dacke och hans underbefälhafvare vid Bergkvara kvarn, då den 1,500 man starka bondehären måste vika tillbaka. Efter drottning Margaretas död ankom konung Gustaf till Gustaf Olofsson på Torpa och blef där så intagen af hans äldsta dotter, Katarina, att han begärde henne till gemål och förmälde sig med henne d. 22 aug. 1552. Under Gustaf I:s sista regeringsår nämnes Gustaf Olofsson »vår troman och öfverste sekreteråd, höfvidsman på Älfsborg och ståthållare i Västergötland». Vid Erik XIV:s kröning blef han en af de första friherrarna med Lena i Västergötland till friherreskap och afsändes s. å. såsom legat till Danmark. Jämte två söner kallades S. af Erik 1667 till Svartsjö såsom misstänkt för högförrädiska stämplingar men underlät att infinna sig. Vid resningen mot Erik 1568 slöt han sig till hertigarna. Af Johan III upphöjdes han till riksmarsk 1569 men afled icke långt därefter, d. 25 mars 1572. Gift 1531 med Britta Eriksdotter (Leijonhufvud), syster till Gustaf I:s drottning. 2. Stenbock, Abraham Gustafsson, krigare. Född på 1530 talet; den föreg. son. När Erik XIV, jagad af vansinniga misstankar, endast såg omkring sig fiender och förrädare, var Abraham Gustafsson en bland dem, han fruktade och därför lät kalla till sig på Svartsjö. Som bekant är, blefvo de anländande herrarna fängslade och afförda till Uppsala, för att ställas under ständernas dom. Men innan saken kommit därhän, inrusade Erik i deras fängelse, sårade Nils Sture och befallde vakten att döda fångarna. De öfriga satte sig mer eller mindre till motvärn, men S. lät nedstöta sig utan motstånd. Efter mordet den 24 maj 1567 fanns i hans fickor en skrifvelse, som uttyddes innehålla »förtänkliga ord och meningar». För att ge dådet ett sken af rättvisa, förmådde Göran Persson ständerna att underskrifva en dödsdom öfver de mördade. Men kort därefter förklarade konungen dem för oskyldiga och sökte genom utdelande af gåfvor och penningar åstadkomma förlikning mellan sig och deras anhöriga. S. var ogift. 3. Stenbock, Erik Gustafsson, riksråd. Född på 1530 talet; den föreg. bror. S. upphöjdes till friherre på samma gång som fadern 1561, men fick först 1568 friherreskap. Han deltog i kriget mot Danmark, var vid belägringen af Bohus 1566 en af öfverbefälhafvaren Nils Boijes närmaste män och erhöll efter Varbergs belägring 1567 öfverbefälet. 1568 blef han befälhafvare öfver trupperna i Småland och Västergötland. Vid upproret mot Erik slöt S. sig till hertigarna och sändes på hösten 1568 af hertig Johan ut i landet såsom förhandlare. Riksråd 1568. Vid Johans kröning 1569 slogs han till riddare och skickades s. å. att såsom fältherre för allt krigsfolket i Småland och Västergötland gifva eftertryck åt de fredsunderhandlingar, som då pågingo med Danmark. Lagman i Västergötland 1570. 1573 blef han ett samtalsämne öfver hela landet för sin tilltagsenhet att bortröfva den sköna grefvinnan Malin Sture. Såsom nära anförvandt med Stureätten, vistades han ofta på dess gods