Hörningsholm och kom därigenom att fatta en häftig böjelse för sin kusin, fröken Malin, en dotter af riksmarsken Svante Sture och fru Märta Eriksdotter Leijonhufvud. Modern ville emellertid för släktskapens skull icke veta af någon äktenskapsförbindelse mellan de unga, i hvilken åsikt hon för öfrigt stärktes af ärkebiskop Laurentius i Uppsala. I sina kärleksbekymmer vände sig S. till den unge hertig Carl och erhöll af honom tvåhundra ryttare, för att med våld drifva sin vilja igenom. I mars 1573 begaf sig S. med sin eskort till Hörningsholm, dolde ryttarna ett stycke från gården och öfvertalade sin älskade att fly från den obevekliga modern. Sedan han lämnat Malin hos Per Brahe på Sundholm, skyndade han att hos konung Johan anhålla om bistånd och förlåtelse. Men hit hade den förtörnade fru Märtas klagobref anländt före honom, så att han, så fort han ankom till Stockholm, blef afsatt från sina ämbeten och insatt i fängelse. S:s släktingar bragte det dock därhän, att han återfick friheten, och äfven Sturesläkten lät försona sig, med undantag af modern. Då ingenting kunde beveka denna att gifva sitt bifall, reste de båda älskande öfver halländska gränsen och läto viga sig af en dansk präst, hvarpå bröllopet firades på S:s fädernegård Torpa. Först halftannat år efter bröllopet och tre år efter det flykten skedde från Hörningsholm, gaf fru Märta efter för sina barns oupphörliga böner och lät dottern och hennes man komma till sig på Hörningsholm. Sedan hon skänkt dem sin förlåtelse, lät hon allt vara glömdt och gaf Malin lika stor hemgift som de andra döttrarna. S. blef ståthållare i Västergötland 1575 och tillika på Älfsborg 1577. Han ställde sig i fråga om hertigarnas rättigheter på konungens sida, men föll liksom det öfriga rådet 1589 i onåd hos konungen. Då S. icke oaktadt kallelse infann sig på riksdagen i Söderköping 1595 såsom tillhörande Sigismunds anhängare, fick han jämte en del andra frälsemän befallning att vid nyårstiden 1596 komma till Jönköping för att bekräfta riksdagsbeslutet. Då han icke heller hörsammade denna befallning, blef han 1596 fråndömd sina ämbeten. Vid Carls ankomst till Västergötland 1597 lät S. föra sina dyrbarheter på ett fartyg och afseglade till Danzig, hvarefter han af hertigen förklarades hafva förverkat sitt friherreskap. Han afled sedan såsom landsflykting i Danmark 1599. 4. Stenbock, Olof Gustafsson, riksråd. Född omkring 1540; den föregåendes bror. Bland alla riksmarsken Gustaf Olofssons söner står Olof sämst inför eftervärldens dom. 1564 anklagades han af Göran Persson inför en k. nämnd i Uppsala att ha haft otillbörliga hotelser och förnärmande ord om konungen, isynnerhet med hänsyn till reduktionen af vissa adliga gods. Han benådades af Erik XIV. Men S. hyste allt sedan mot honom ett oförsonligt hat och öfverföll till och med den olycklige konungen med hugg och slag, då han bevakade honom i hans fängelse. Kort efter sitt uppstigande på tronen utnämnde konung Johan S., vilken 1561 blifvit friherre, till en af sina rådsherrar. Anklagad för olika missgärningar, flydde S. 1593 till Sigismund. 1597 utförde han en beskickning till Danmark. Under striden mellan Carl och Sigismund lämnade han riket men återkom med den senare 1598. Efter nederlaget vid Stångebro följde han Stålarm öfver till Finland, där han genom utspridande af falska rykten sökte göra hertigen så förhatlig som möjligt för finnarna. När Carl kom öfver till Finland för att underlägga sig landet och befann sig på Lundbo länsmansgård, framförde hans folk en dag en gammal man, som befanns vara Olof Gustafsson. Den fångne kastade sig för hertigens fötter och begynte tigga om nåd, men Carl svarade: »Du har lagt dina händer på vår broder, då han var stadd i fängelse och därtill i ömklig sinnessvaghet, och din mordlystnad åsyftade till och med hans lif. I lika måtto har du nyligen hotat mig själf, hvarförutom du bedrifvit många grofva missgärningar. Därför skall du denna gången straffet icke undgå.» Därpå befallde hertigen, att S. skulle föras ut i skogen och skjutas, hvarefter liket nedgräfdes i ett närbeläget kärr. Konung Eriks änka, Katarina Månsdotter, som bodde på det närbelägna Ljuxala, skall sedan låtit uppgräfva den döde och föra liket i vigd jord. Gift med Ingeborg Bonde. 5. Stenbock, Carl Gustafsson, ståthållare. Född på 1540-talet; den föreg. bror. På grund af sin höga börd användes S. tidigt i riksvårdande värf och nämnes 1593 såsom befallningsman på Keksholm. Tre år senare insattes han af Sigismund till ståthållare på Kalmar men kom ej att tillträda befattningen, emedan hertig Carl förbjudit befallningsmannen Jörgen Månsson att lämna honom fästningen, »alldenstund S. var en papist och ej velat underskrifva Söderköpings mötes beslut». Året därefter, 1597, erhöll han likväl hertigens egen fullmakt att vara ståthållare på Kalmar med dess län och Öland. När krigsrykten spordes från Polen, ångrade hertigen sin medgörlighet och återfordrade slottet, men S. förklarade, att det vore konungens egendom, och vägrade att lämna nycklarna. Han blef därefter insatt på Gripsholm, hvarest han förehade hvarjehanda stämplingar och äfven gjorde ett försök att rymma, med anledning hvaraf han ställdes inför en kommission, som dock ej fann skäl att ådöma honom strängare straff än fortfarande fängelse. Han blef emellertid snart lösgifven och skickad af Carl till sin svåger Klas Fleming i Finland, för att förmå denne att hålla hertigens parti, eller, om så ej kunde ske, fråntaga honom befälet öfver armén och flottan. Men S. uträttade sin sak så, att han i Åbo underskref finnarnas trohetsförsäkran till konung Sigimund och gjorde gemensam sak med Fleming mot hertigen. Vid riksdagen i Linköping 1600 stod han bland de anklagade men fick med ed betyga sin oskuld och slapp med att åse de öfrigas af rättning. Kort därefter afträder han ur vår historia och lär dött 1609. Gift med Brita Westgöte. 6. Stenbock, Gustaf Eriksson, riksråd. Född på Hörningsholm d. 11 sept. 1575; den föreg. brorson och son af S. 3. Uppfostrad i sin faders och sina farbröders politiska