fältmarskalksstafven. Från Polen hemsändes han 1657 för att skydda den södra gränsen mot danskarna samt utnämndes efter Bohusläns eröfring 1658 till generalguvernör öfver Skåne, Halland och Bleking. Då kriget åter utbröt 1659, kämpade han mot danskarna på Fyen, men blef slagen vid Nyborg, där hela hans trupp blef tillfångatagen och han själf med möda undkom. Efter freden i Köpenhamn fortfor han att såsom generalguvernör styra de nyeröfrade landskapen till 1661, då han utnämndes till riksamiral och intog en plats bland riksförmyndarna. »Här kom han på en plats, hvars göromål han ej mäktade uppfatta, hvars åligganden han ej mäktade uppfylla och hvars frestelser han ej mäktade emotstå, men en plats, hvars höjd ådrog honom af både samtid och eftervärld den oundvikliga granskning, som ej låter något fel slippa oanmärkt.» Inom förmyndarstyrelsen följde han i regeln slafviskt sin svåger, M. G. de la Gardie. Som riksamiral utförde han mot Danmark en för sent utrustad sjöexpedition, som lände både landet och honom själf till skada. S. dömdes också 1676 förlustig riksamiralsämbetet och skyldig att ersätta kostnaderna för flottans utrustning. Hans sista militära värf var gränsförsvaret mot Norge under kriget 1677--79. Vid reduktionen var han bland dem, som hårdast drabbades af Stora kommissionens efterräkningar. De återbetalningar, han ådömdes, medtogo hela hans förmögenhet och bragte den frejdade krigaren till tiggarstafven. 1666--84 var han kansler för Lunds universitet. Sv. akad. lät 1872 prägla en minnespenning öfver honom och hans minne är i dess handlingar för 1873 tecknadt af F. F. Carlson. Död i Stockholm d. 24 sept. 1685. Gift 1: 1645 med friherrinnan Brita Horn och 2: 1658 med grefvinnan Kristina Katarina de la Gardie, dotter af riksmarsken Jakob de la Gardie (se I: 230). 10. Stenbock, Magnus, härförare. Född i Stockholm 12 maj 1664; den föreg. son. S:s ungdomslärare voro H. Spegel och O. Hermelin. 1678 inskrefs han som student i Uppsala, hvarefter han 1683 begaf sig utrikes för att söka utländsk krigstjänst. Såsom fänrik i Hollands armé uppehöll han sig i Paris och Holland till 1687, då han ingick i svensk tjänst och utnämndes till kapten vid Vellingks regemente i Stade. 1688 blef han major vid Nils Bielkes regemente. Sin krigsskola gjorde han sedan 1689--97 i de mot Frankrike förenade makternas härar, i hvilka han bragte sig upp till öfverste och lämnade många lysande prof på sin krigareskicklighet. Vid nordiska krigets utbrott följde han Carl XII i fält, såsom öfverste för Dalregementet, och deltog i spetsen för detsamma i landstigningen på Själland, i slaget vid Narva, öfvergången af Düna, slagtningen vid Klissow, eröfringen af Krakau, slaget vid Pultusk samt ledde såsom generaldirektör svenska krigskommissariet under Carl XII:s krig 1702--07, då S., som 1706 utnämnts till general af infanteriet och generalguvernör i Skåne, hemkom för att tillträda sistnämnda befattning. När efter svenskarnas nederlag vid Pultava Danmark ånyo visade sig fientligt, skyndade S. vid första underrättelsen om danska krigsrustningarna att sätta landet i försvarstillstånd och visade sig härvid icke blott som stor härförare utan ock som en utmärkt skicklig organisatör. I saknad af penningar och allt annat, som behöfves för en större krigsstyrkas utrustning, lyckades han med otroliga svårigheter få tillsammans de till Skånes skyddande nödiga trupperna. Med sina oöfvade och illa klädda krigare började han genast gå anfallsvis tillväga och mötte den samlade danska hären vid Helsingborg. Utgången af den blodiga strid, som här utkämpades den 28 februari 1710, känna vi af historien. Med 6,000 ryttare, en del af dem i träskor, och 8,000 fotknektar i vadmalströjor och skinnpälsar, anföll han den 15,000 man starka danska hären, slog den i grund och tvang den att draga sig tillbaka till Själland. Sällan har väl underrättelsen om en vunnen seger hälsats i Sverige med större jubel än segern vid Helsingborg. Namnet Måns Stenbock flög som en ljungeld genom landet »och inträngde i hvarje hydda, hvarje hjärta, för att där i välsignadt minne kvarlefva, så länge svenska hyddor finnas och svenska hjärtan klappa». Den lysande segerbragden förskaffade S. utnämning till fältmarskalk, hvarjämte han 1710 nämndes till k. råd och generalguvernör öfver Skåne, Halland och Bleking. Dessutom förrättade han sysslan som kansler för Lunds universitet, dock utan att bära namnet. När året därefter befallning ingick från Carl XII om en ny truppsändning till Pommern, genomdref S. denna mot det öfriga rådets föreställningar och betänkanden. Genom sin folkgunst och sin vältalighet lyckades det honom att förmå Stockholms borgerskap och andra rikets inbyggare till sammanskott i penningar och nödvändighetsvaror för utrustning af en ny här. Med denna öfvergick han 1712 till Rügen men förlorade i en träffning under vägen med danskarna trettio skepp. Oaktadt denna och flera andra vidrigheter eröfrade han Rostock och vann öfver danskarna den lysande segern vid Gadebusch d. 9 dec. 1712, drog sig därpå in i Holstein och brände vid årets slut Altona. Men hans bemödanden att uppehålla det svenska väldet i Tyskland, under det Carl fördröjde sig i Turkiet, misslyckades, oaktadt hans och svenska folkets ansträngningar. Vid kapitulationen i Tönning den 6 maj 1713, måste han med sin här gifva sig fången åt danskarna, och härmed var hans hjältebana slutad. Såsom krigsfånge i Köpenhamn blef han i början behandlad med aktning, och man såg honom ej sällan vid hofvet. Konung Fredriks löftesbrott i kapitulationsfrågan och vägran att utlämna honom, oaktadt den för hans utlösning bestämda summan redan var anskaffad, uppväckte hos honom en förbittring, åt hvilken han oförsiktigt gaf luft i bref till vänner, på samma gång han uppgjorde en plan till rymning. Denna upptäcktes och föranledde hans arrestering. Till slut insattes han i ett rum på