kastellet, där golfvet utgjordes af några tunna bräder, lagda öfver en vattenpöl. Så satt han skild från världen inom galler och tillbommade portar, tills hans hälsa i grund förstördes och befriaren kom i döden, d. 23 febr. 1717. Då freden slöts med Danmark, fördes den utmärkte fosterlandsvännens lik till Vapnö kyrka i Halland samt nedsattes till sist 1722 i grefliga Oxenstiernska grafven i Uppsala domkyrka. I en mängd efterlämnade relationer, bref, tal och berättelser har S. äfven visat sig vara lika skicklig stilist som statsman och utmärkt härförare. Han var äfven skald samt idkade jämväl måleri på lediga stunder, och särdeles under hans fängelsetid blef denna konst honom en kärkommen tröst. Prof på så väl hans skicklighet häri som af hans färdighet i svarfkonsten finnas ännu bevarade. S:s af Börjeson modellerade ryttarestaty restes 1903 i Helsingborg. Gift 1690 med grefvinnan Eva Magdalena Oxenstierna, dotter af kanslipresidenten Bengt Oxenstierna (se II: 249). Stenbock, Katarina, drottning -- se Katarina. Stenborg, Carl, skådespelare, sångare. Född d. 25 sept. 1752. Föräldrar teaterföreståndaren Petter Stenborg och Anna Sara Krüger. Öfverste marskalken grefve Ad. Horn, hos hvilken modern varit hushållerska, lät uppfostra S. i sitt hus och bekostade hans studier i Uppsala. Sedan han slutat sin akademiska kurs och en kort tid stått inskrifven såsom kanslist i hofexpeditionen, öfvergick han till k. operan, där han debuterade 1773 i Pelées roll i operan »Tetis och Pelée» och sedermera kvarstannade till operans indragning 1806. Under tiden utnämndes han till hofsekreterare 1782 samt invaldes 1783 till led. af Musik. akad. 1780 blef han äfven ledare för den af fadern år 1773 öppnade Svenska teatern, som under namnen Nya Svenska teatern och Svenska Komiska teatern fortsattes till 1799, där han lät uppföra både verk af Molière och Voltaire och många bekanta kompositörer. Så väl för kungliga som för de mindre scenerna verkställde S. en mängd bearbetningar och öfversättningar af främmande skådespel, komponerade eller arrangerade opera-comique- och balettmusik, skref kupletter o. s. v., så att han gagnat svenska scenen icke blott som sångare och skådespelare, utan jämväl som teaterföreståndare, teateröfversättare och musiker. Bland de roller, i hvilka han mest utmärkt sig, nämnas utom Pelées: Agamemnons i »Iphigenie i Auliden», Renauds i »Armide» orh framför allt Gustaf Vasas i operan af samma namn. Hans röst var särdeles mjuk och uttrycksfull, snarare en baryton än en tenor. I musikens teori ägde han grundliga insikter, och en del af hans kompositioner skola vara af verkligt värde. Det bör ihågkommas, att det var S., som satte musik till Hallmans bekanta parodier, till Envallssons »Gustaf Ericsson i Dalarne», Ristells »Gustaf Adolfs jakt» m. m. Död på Djurgården i Stockholm d. 1 aug. 1813. Gift 1793 med Elisabet Olin, en dotter till den berömda operasångerskan med samma namn och anställd vid operan 1773--76. Stenflycht, Johan, krigare. Född i Östergötland 1681 och son till korporalen vid Östgöta kavalleri Gustaf Bengtsson Segersten och Brita Olofsdotter. S:s hela lif var en sammanhängande kedja af krigiska äfventyr och bedrifter. Han ingick först 1701 såsom volontär vid Östgöta kavalleri, som då befann sig i Livland. Med detta regemente bevistade han under de närmast följande åren en mängd träffningar, fältslag och skärmytslingar samt befordrades 1702 till korporal och 1705 till adjutant. Året därefter råkade han af våda nedsticka en kamrat, hvarför han måste fly till Ungern, där han utnämndes till ryttmästare vid furst Rakoczis trupper samt deltog med beröm i flera krigsföretag. Åtföljd af 120 man af sina trognaste och käckaste karabinierer, lämnade han ungerska hären 1710 i akt och mening att öfvergå till svenskarna men stötte i stället på polska fältherren Sieniavski och måste afskeda sitt folk. Han samlade dock i Polen en liten skara samt nedgjorde ryska och sachsiska trupper. Hösten 1711 upprättade han i Pommern ett frikompani dragoner, oroade 1711--12 fienden vid Stralsund och förenade sig med M. Stenbocks här framför Gadebusch. Med sina djärfva ryttare tillfångatog han här dagen före slaget i hela sachsiska kavalleriets åsyn en dansk brigadmajor och tjugu grenadierer, hvarefter han bevistade den nämnda bataljen och befordrades till öfverstlöjtnant. Utnämnd 1715 till öfverstlöjtnant vid Dnjesterska dragonregementet, deltog han i striderna vid Stralsunds belägring och befordrades för sin tapperhet till öfverste för nämnda kår, hvarjämte han adlades med namnet Stenflycht 1716. S., som blef sachsarnas fånge vid Stralsunds kapitulation 1715, lyckades 1716 begifva sig till Polen, lät taga sig af de konfedererade, hvilka upptagit striden mot konung August, samlade adeln i Szrim till en landtdag och tog Posen. Men polackarna blefvo vid Kovaleva, där de mot S:s varningar inläto sig i strid, slagne af sachsiske generalen Bozen. Sedan stillestånd slutits mellan Sachsen och republiken, lämnade S. Polen, uppsökte konung Carl i Lund och var honom ständigt följaktig. Efter Carl XII:s återkomst till Sverige deltog han i 1718 års fälttåg mot Norge, erhöll afsked 1719 och ingick 1720 som generalmajor i holsteinsk tjänst. 1730 kom S. till Sverige men landsförvisades, emedan han 1721 verkat för hertigens af Holstein intresse i Sverige. Efter Hattpartiets seger upphäfdes landsförvisningsdomen genom k. resolution af år 1739. Då Stanislaus af polska adeln 1733 återvaldes till konung, utnämndes S. till Stanislaus' general och den konfedererade polska republikens generallöjtnant öfver alla på tysk fot organiserade trupper samt fick af republiken fullständig infödingsrätt, hvilket för honom såsom luteran ansågs som en särdeles utmärkelse. Efter Stanislaus' flykt utnämndes han till generallöjtnant i Frankrike samt blef slutligen 1738 öfverkommendant i Hamburg. Fyra år senare begärde och erhöll han sitt afsked, samt återvände till