Sverige. S:s begäran att vid finska krigets utbrott 1741 få gå i svensk tjänst afböjdes af Lewenhaupt, efter hvilkens fängslande S. 1742 föreslogs till högste befälhafvare. Led. af riddarhuset 1742--43, arbetade han först för hertig Carl Peter Ulrik af Holstein, sedermera för prinsens af Birkenfeld, den franska kandidaten, val till tronföljare, som han understödde med franska penningar. Till slut tyckes han ha blifvit gynnsamt stämd mot Adolf Fredrik och sedermera bistått honom i hans planer på ökad konungamakt. Han slutade sitt växlingsrika lif på Nöbbeled i Småland d. 21 juni 1758 i den höga åldern af närmare nittio år. Gift med äldsta dottern till kosackchefen Orlik. Stenhammar. En från 1600-talet känd östgötasläkt, från Hamra by i Västra Stenby socken, af hvilka två lokalnamn Stenby och Hamra namnet är bildadt. 1. Stenhammar, Mattias, präst, lärd, riksdagsman. Född i V. Eds socken af Linköpings stift d. 6 juli 1766. Föräldrar: prosten och kyrkoherden Adolf Stenhammar och Anna Sofia Mozelius. Efter fem års gradualstudier i Uppsala promoverades S. 1788 till magister samt företog året därefter en resa till Tyskland, Frankrike, England och Norge. Prästvigd 1791 på kallelse till huspredikant af landshöfding N. von Rosenstein, utnämndes han 1792 till ord. hofpredikant och var en af de fyra hofpredikanter, som under Gustaf IV Adolfs minderårighet anbefaldes att predika för h. maj:t. 1797 befordrades han till kyrkoherde i Risinge af Linköpings stift, blef prost 1799, teologie doktor 1809 samt mottog vid 1839 års promotion jubelkransen. Vid nämnda högtidliga tillfälle öfverlämnade han i filosofiska fakultetens vård ett försegladt konvolut att öppnas efter hans död, hvilket befanns innehålla en gåfva af 15,000 r:dr till en stipendiefond för studerande af Östgöta nation. Död i Risinge prästgård d. 7 maj 1845. Med sin grundliga teologiska lärdom förenade han mycken håg för vitterhet och eröfrade trenne gånger Svenska Akademiens pris: första gången 1792 för elfva kyrkopsalmer, af hvilka några äro intagna i 1793 och 1819 års profpsalmböcker, de andra gångerna för öfversättningar från Virgilius och Boileau. Utmärkt genom förstånd, ordning och praktiskt sinne, kallades han af stiftets förtroende till riksdagsman vid alla riksmöten 1810--1823, vid de tre första tillhörande bevillningsutskottet och vid de två senare statsutskottet, och räknades inom sitt stånd som den frisinnade oppositionens hufvudman. Gift 1: 1798 med Anna Charlotta Reutersköld och 2: 1836 med Jacquette Jern. 2. Stenhammar, Johan, skald. Född i Eds församling af Linköpings stift d. 17 juni 1769; den föreg. bror. I Uppsala fullbordade S. snabbt men på samma gång så grundligt sina studier för graden, att han hann göra en utrikes resa 1789--90 och ändock vid tjugutvå års ålder eröfra lagerkransen med första hedersrummet. Omedelbart därefter kallades han till docent i människans historia samt anställdes 1793 såsom amanuens vid Svenska akademien för att arbeta på akademiens ordbok. 1798 utnämndes han till lektor i grekiska litteraturen vid Linköpings gymnasium men hann ej tillträda befattningen, förrän han bortrycktes af döden i Uppsala d. 31 jan. 1799. 1789 eröfrade han Svenska akademiens stora accessit för sin Sång öfver grefve Baltzar Horn, 1793 stora priset för Sång öfver segern vid Svensksund och 1794 åter igen stora priset för Skaldestycke om religionens nödvändighet för samhällens bestånd. Dessa upprepade utmärkelser eller snarare hans vän Kellgrens på dödsbäddens uttalade önskan, att S. måtte bli hans efterträdare i Svenska Akademien, beredde honom en plats inom det vittra samfundet 1797. Det var likväl hvarken genom de nämnda prisskrifterna eller genom sitt inval i akademien, S. vann sitt litterära anseende. Detta förvärfvade han genom sin i förening med Leopold utgifna tidning Extra Posten samt för sina däri införda småstycken, hvilka just för det att han icke här hade det akademiska priset för ögonen, utmärka sig för en naiv glädtighet. Hos S. såsom skald saknades dock tvenne för en sådan högst viktiga egenskaper: fantasi och orginalitet. Det fanns likväl en tid, då äfven hans dikter lästes med rörelse och beundran. Hans Poetiska skrifter, förut tryckta i Svenska Akademiens handlingar och Extra Posten, utgåfvos samlade 1807. Ogift. 3. Stenhammar, Kristian, präst, naturforskare, politiker. Född i V. Eds socken d. 18 okt. 1783; den föreg. halfbror i faderns senare gifte med Fredrika de Brenner. S. blef efter fullbordade studier i Linköping student i Uppsala 1801, magister primus vid promotionen 1809 och året därefter docent i fysik. 1811 förordnades han till gymnasiiadjunkt i Linköping, förrättade därefter tjänst såsom lektor i historia och filosofi till 1822, då han utnämndes till histor. et moral. lector. Under tiden hade han låtit prästviga sig 1813 samt erhållit Törnevalla prebendepastorat, hvarjämte han 1820 undfick prosttiteln. 1828 lämnade han sin lärarebefattning i Linköping och afflyttade såsom utnämnd kyrkoherde till Häradshammars och Jonsbergs pastorat på Vikbolandet. Under fem riksmöten 1834--50 var han riksdagsman i prästeståndet för Linköpings stift samt statsrevisor 1837. Den oppositionella stämning, som, särskildt riktad mot allt hvad som kunde hänföras till flärd och ytlighet, behärskade S. vid hans inträde i riksdagen, gaf så småningom med sig, allteftersom fara visade sig för insteg för idéer, främmande för S:s inbitna konservatism. Som hans 1902--03 af hans son, kyrkoherden i Vreta Kloster, d:r E. H. T. Stenhammar, under titeln Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet I--III, utgifna bref till vänner och bekanta i landsorten nogsamt utvisa, kunde nämligen S. i fråga om ovilja mot alla »nyheter», såsom representationsreformen, humanitära