lagreformer m. m., näppeligen af någon öfverträffas, och han utöfvade ock ganska stort inflytande inom det konservativa lägret, vid alla af honom bevistade riksdagar placerad i det viktiga statsutskottet. Teol. doktor 1844, led. af Vet.-akad. 1847. Död i Häradshammar d. 10 jan. 1866. Under sin vistelse vid universitetet ägnade sig S. hufvudsakligen åt de matematisk-fysiska vetenskaperna; under sina lektorsår sysselsatte han sig åter mycket med geografiska studier och utgaf i detta ämne en förtjänstfull lärobok. Hans hufvudämne var dock alltid naturalhistorien, i hvilken han gjorde sig ett namn både såsom entomolog och botaniker, men framför allt såsom lichenolog. 1824--33 utgaf han Schedulæ criticæ de lichenibus exsiccatis Sueciæ (med forts.; tills. med E. Fries och G. K. Ljungstedt). 1857 påbörjade han utgifvandet af en ny dyrbar lafsamling, åt hvilken han ägnade hela sin återstående lefnad, och af hvilken åtta fascikler utkommo före hans död. Inom entomologien har han lämnat utmärkta monografier öfver insektsgrupperna Ephydrinæ och Copromyzinæ i Vetenskapsakademiens handlingar samt meddelat smärre uppsatser i Öfversikten af dess förhandlingar. Han har ock författat den nyss nämnda Lärobok i den äldre och nyare physiska och politiska geografien (1:sta kurs. 1826, 2:dra kurs. af Palmblad), verkställt flera öfversättningar, utgifvit sin svåger P. U. Kernells Anteckningar under en resa i södra Europa m. m. Gift 1: 1814 med Anna Brigitta Sundström, 2: 1823 med Anna Charlotta Kernell. 4. Stenhammar, Fredrika, född Andrée, skådespelerska, sångerska. Född i Visby d. 19 sept. 1836; den föregåendes sonhustru. Föräldrar: provinsialläkaren, doktor Andreas Andrée och Eberhardina Lovisa Lyth. Vid femton års ålder ansågs fröken A. af sin lärare redan mogen att idka musikstudier vid konservatoriet i Leipzig, där hon först studerade blott piano och komposition men, efter att ha hört Lind och Sonntag, äfven sång för fru Schäffer. Hon gjorde så snabba framsteg, att hon redan 1854 anställdes som sångerska vid hofteatern i Dessau. Detta engagemang afbröts likväl snart genom teaterbyggnadens brand, hvarefter hon återvände till Sverige, där hon debuterade på k. teatern i lady Harriets roll i »Marta» d. 22 juni 1855. Omedelbart därpå fästes hon vid den k. scenen för två år, efter hvilken tids förlopp hon begaf sig till Paris, att där 1857--58 ytterligare utbilda sin rika musikaliska begåfning under den berömde Duprez. Hon gasterade i Wien 1859. Sedan tillhörde hon ständigt k. operan i Stockholm utom en kort tid 1867--68. Bland de roller, hon tolkat, böra framför andra nämnas: Grefvinnans och Susannas i »Figaros bröllop», Alices i »Robert», Annas i »Don Juan», Paminas i »Trollflöjten», Elviras i »Puritanerna», Berthas i »Profeten», Mathildas i »Vilhelm Tell», Leonoras i »Trubaduren», Margaretas i »Faust», Adalgisas i »Norma», Valentines i »Hugenotterna», Elsas i »Lohengrin» o. s. v. Hon har äfven komponerat och utgifvit så väl romanser, som arbeten i den högre stilen, hvarjämte hon såsom musiklärarinna utöfvat en högst gagnelig verksamhet. 1864 invaldes hon till medlem af Musikaliska akademien. Fru S. var framför allt lyrisk sångerska och bäst i konsertsalen. På scenen lyckades hon bäst i tysk musik. Hennes tongifning var mönstergill, föredraget enkelt och fint musikaliskt. Död i Stockholm d. 7 okt. 1880. Gift 1863 med sångaren, kontrollören vid tullverket Oscar Fredrik Stenhammar, son till S. 3. 5. Stenhammar, Carl Wilhelm Eugen, kompositör; sonson till S. 3. Född i Stockholm d. 7 febr. 1871. Föräldrar: arkitekten och tonsättaren Per Ulrik Stenhammar och grefvinnan Eva Kristina Louise Rudenschöld. S. utbildades som pianist i Stockholm af R. Andersson och i komposition af Emil Sjögren, J. Dente och A. Hallén. Vid konservatoriet aflade han 1890 en vacker organistexamen, studerade 1892--93 pianospel för prof. Barth i Berlin och har utvecklat sig till en mästare på detta instrument. S:s första större komposition, I rosengården, för solo, kör och orkester, gafs 1892 på Filharmoniska sällskapets konsert. På k. operan uppträdde S. 1894 med en pianokonsert, som sedan gjorde honom bemärkt i utlandet. Som pianist har S. medverkat i Aulinska kvartetten, föranstaltade 1895 tillsammans med pianisten Knut Bäck intressanta musikaftnar och har under årens lopp biträdt på en oräknelig mängd konserter. 1895 utfördes å k. operan S:s ballad Florez och Blanzeflor för baryton och orkester, Han har vidare skrifvit körverken Snöfrid, Ett folk, den stora kantaten till Stockholmsutställningens öppnande 1897, sånger, pianosaker, stråkkvartetter, en symfonisk ouvertyr Excelsior, o. s. v. Musikdramat Tirfing, komponeradt för nya operahusets i Stockholm invigning, uppfördes därstädes för första gången d. 9 dec. 1898. Redan flera år förut hade S. emellertid komponerat Gildet på Solhaug, som för första gången gafs i april 1899 i Stuttgart och i Stockholm i okt. 1902. I Berlin på k. operan uppfördes detta musikdrama i sept. 1905. Han debuterade i okt. 1897 som k. hofkapellets dirigent vid symfonikonserter och ledde flera sådana samt utnämndes 1900 till andra kapellmästare, hvilken befattning han lämnade redan i slutet af vårterminen 1901. S. har sedan dess bl. a. varit mycket verksam i Konsertföreningen. Han var Filharmoniska sällskapets dirigent 1897--1900 och är sedan hösten 1904 dirigent för Nya filharmoniska sällskapet. Af Sveriges yngre tonsättare är S. en bland de allra främste. Gift 1896 med Helga Marcia Westerberg. S:s äldre broder, Ernst Wilhelm Emanuel, född d. 26 mars 1859 och sedan 1898 lektor i husbyggnadskonst vid Tekniska högskolan, har gjort sig känd som en framstående arkitekt.