förklarar hans inskränkta verksamhet på denna plats. Gift 1680 med Anna Tersera. 3. Steuchius, Jöns, ärkebiskop. Född i Härnösand d. 3 jan. 1676; den föreg. son. S. studerade 1690--98 vid Uppsala och Lunds universitet, hvarefter han begaf sig på de vanliga utländska studieresorna. Under sin bortovaro promoverad till fil. doktor i Uppsala 1700, kallades han, efter det han hemkommit, 1701 till docent vid sistnämnda universitet, förflyttades 1702 till Lund såsom e. o. professor och bibliotekarie och blef 1703 præpositus vid därvarande akademiska kommunitet. 1707 befordrades han till logic. et metaph. professor och e. o. professor i teologiska fakulteten samt innehade dessa förenade befattningar till 1710, då han lämnade Lund såsom utnämnd moral. professor i Uppsala. Teologie doktor vid kröningen 1719 och kyrkoherde i Näs prebendepastorat s. å., kallades han 1723 till superintendent i Karlstad, blef biskop i Linköping 1730 men hann ej tillträda detta ämbete, förrän han utnämndes till faderns efterträdare såsom Svea rikes ärkebiskop och prokansler för Uppsala universitet. Död i Uppsala d. 21 juni 1742. Såsom superintendent och ärkebiskop deltog han i flera riksmöten och var ståndets talman vid riksdagarna 1731--38. Gift 1: 1705 med Elisabet Spegel och 2: 1724 med Ulrika Eleonora Franc. 1719 hade han under namnet Steuch blifvit upphöjd i adligt stånd jämte en yngre bror och är stamfader för en gren af adliga ätten med detta namn. Själf behöll han alltjämt sitt fädernenamn Steuchius. Stiernberg, Nils (Wolf), universitetslärare, lärd. Född i Sala d. 12 okt. 1641. Föräldrar: borgmästaren därstädes Nils Wolf och Magdalena Bergia. Ännu ej elfva år gammal, inskrefs S. vid Uppsala universitet som student. Sedan han därstädes vunnit den filosofiska graden, anträdde han såsom guvernör för tvenne söner till biskopen i Linköping Enander-Gyllenadler en utrikes resa, hvarunder han ytterligare utvecklade sin lärdom och sina framstående personliga egenskaper. Efter att 1666 ha tjänstgjort såsom legationssekreterare vid riksrådet frih. Sten Bielkes beskickning till Danmark och kursachsiska hofvet, antogs han till lärare för den unge grefve Carl Otto Stenbock, med hvilken han vid det sydsvenska universitetets öppnande begaf sig till Lund, där han 1668 utnämndes till e. o. hist. et eloqu. professor. Tvenne år senare befordrades han till ord. professor i logik och metafysik men lämnade denna befattning 1672, för att bevaka sin rätt i en process, som uppstått om den betydliga förmögenhet, han erhållit i sitt gifte. Under skånska kriget och efter dess slut användes han i flera offentliga värf och inlade särskildt stora förtjänster om införandet af den svenska lagen och ordnandet af rättegångsväsendet i de nyförvärfvade landskapen. 1679 befordrad till professor i moralfilosofi i Uppsala, fick han tio år senare med denna professur förena uppsikten öfver det akademiska biblioteket, upphöjdes för sina förtjänster såsom ämbetsman och lärare 1689 i adligt stånd, då han utbytte sitt ofrälse namn Wolf mot Stiernberg samt afled i Uppsala d. 6 nov. 1694. Gift 1671 med Anna Horster. Stiernblad, Jules Edvard, landthushållare, politiker, Född på Hildesborg i Skåne d. 4 dec. 1813. Föräldrar: hofmarskalken frih. Gustaf Erik Stiernblad och Fredrika Lovisa Arnell. I sitt åttonde år skickades S. till den bekanta uppfostringsanstalten Christiansfeld i Sleswig, insattes efter sin hemkomst till Sverige vid Karlberg och utnämndes 1832 till kornett vid Skånska husarregementet. Sedan han åren 1835--38 för sin utbildning till generalstabsofficer genomgått det högre militärläroverket å Marieberg, befordrades han 1841 till löjtnant vid nyss nämnda kår men lämnade 1849 militärtjänsten, då han erhöll ryttmästares namn, heder och värdighet. Efter denna tid ägnade han sig åt vården af sin stora egendom Marsvinsholm i Skåne, hvarjämte hans praktiska kunskaper och stora duglighet blefvo tagna i anspråk för en mängd förtroendeuppdrag. Så var han under en lång följd af år ordförande i Skånes enskilda banks styrelse och en af grundarna af Skandinaviska kreditaktiebolaget. Af länets landsting var han ledamot från dess begynnelse till sin död och dess vice ordförande 1868 samt ordförande 1869 och 1872--74. Sin riksdagsmannabana började han 1850 och var bland dem, som vid den sista ståndsriksdagen röstade för den nya riksdagsordningens antagande. När Malmöhus län 1866 hade att utse tio ledamöter inom riksdagens Första kammare, blef S. en bland de valde. Genom sin oberoende ställning, sin sakkunskap, sina från alla politiska biafsikter fria syften blef han, utan att på något vis framhålla sig själf, en af kammarens främsta män. Vid 1867 års riksdag förenade sig S. med andra af representationsreformens vänner att stödja den De Geerska ministären, och erhöll förtroendet att sammankalla och föra ordet vid fraktionens sammanträden samt att jämte kommitterade upprätta listor för utskottsvalen o. s. v. Då S., som varit ledamot af försvarsutskotten vid 1867, 1869 och 1871 års försvarsutskott, började misströsta om att föra försvarsfrågan framåt annat än i samband med grundskatternas afskrifning, började han att i statsutskottet, där han hade plats 1872--75 (sistnämnda år som vice ordf.), verka i sådan riktning och kan räknas som en af upphofsmännen till 1873 års kompromiss. Jämte Carl Ekman (se I: 288) var han ock under de följande åren ledare af den s. k. skånska fraktionen af Första kammaren, som stod i samförstånd med Andra kammarens landtmannaparti och på krigsfot med den Adlercreutz-Bergströmska ministären. Mer än en gång var ock S:s inträde i konseljen allvarligt ifrågasatt. Efter att ytterligare tillhört 1875 och 1877 års riksdagars försvarsutskott (vid den sistnämnda