som ordf.), afsade han sig 1877 riksdagsmannauppdraget. Det enskilda lifvets lugn afbröts endast 1881--83 af ledamotskapet i bankkommittén. Ledamot af Landtbruksakademien 1861. Död å Marsvinsholm d. 14 juni 1886. Gift 1848 med Anna Ulrika Berghman. Stierncrona, Gabriel, ämbetsman. Född i Uppsala d. 28 sept. 1669. Föräldrar: slottsfogden Per Larsson Welt och Elsa Lindmarck. Sin vetenskapliga bildning hade S. grundlagt vid universitetet i sin födelsestad, när han 1691 anställdes såsom auskultant i Svea hofrätt, där han tjänstgjorde till 1694, då han förordnades till häradshöfding i Tjusts härad i norra Småland. 1696 förflyttades han till häradshöfdingbefattningen i Sotholms, Svartlösa och Öknebo häraders domsaga i Södertörn, adlades 1699 med namnet Stierncrona och förordnades 1701 till assessor i Svea hofrätt. Lagman i Nerike 1712, utnämndes han 1714 till förste ombudsman, blef, när detta ämbete efter regementsförändringen 1719 förändrades till justitiekanslersämbetet, Sveriges förste justitiekanslär och erhöll s. å. friherrlig värdighet. Hans sista befordran var till president i Svea hofrätt 1723. Han hade likväl knappt tillträdt denna plats, förrän han afled i Stockholm d. 8 sept. sistnämnda år. I förarbetena till 1719 års regementsförändring tog S. en betydande andel, men utmärkte sig alltid för mycken hofsamhet. I kommissionen öfver Görtz, där han var en af bisittarne, var hans votum mer frikännande än något af de andra ledamöternas. Under de svåra krigsåren och då den allmänna krediten var förspilld, hade han sin förmögenhet ospard till rikets tjänst och lämnade staten vid flera tillfällen ansenliga förskott. Gift 1708 med Antoinette Maria Amya. Stierneld. Ättens förste med säkerhet kände stamfader är en Lars Eldh, som enligt en obestyrkt tradition uppgifves vara född 1586 i Troppau samt vara son till prins Gustaf Eriksson Vasa. Han var bosatt i Norrköping och dog 1660. Af hans barn adlades äldste sonen och blef friherre med namnet Eldstjerna. Den yngre sonen, Samuel Larsson Eldh, adlades 1694 med namnet Stierneld. Ätten utgick på manssidan 1857, på kvinnosidan 1883. 1. Stierneld, Lars, ämbetsman. Född i Stockholm d. 12 dec. 1669. Föräldrar: förenämnde Samuel Larsson, adlad Stierneld, och Betty Ratkind. Efter tjänstgöring i kansliet utnämndes S. till landssekreterare på Ösel 1689 samt blef, efter denna sysslas indragning, öfverexekutionskommissarie för svenska armén i Estland 1700. Utnämnd till kapten vid enrolleringsmanskapet på Dagö samt kort därefter befordrad till major och kommendant därstädes, måste han 1710 vika för ryssarna och begifva sig till Sverige, likväl efter att i tvenne år ha försvarat ön med så mycken klokhet och tapperhet, att rådet ansåg sig böra inberätta hans värdiga förhållande för konungen. Efter sin ankomst till Sverige befordrades han 1718 till assessor i Göta hofrätt, utnämndes två år senare till lagman i Nerike och afled på Fogdön i Mälaren d. 6 maj 1721. Vid 1714 års riksdag var han Ulrika Eleonoras ifrige förespråkare och talade högt om nödvändigheten af hennes insättande i rådet. Efter Carl XII:s död var han en af grundarne af Sveriges nya statsskick och genomdref på riddarhuset 1719, att adeln icke skulle votera klassvis, utan hvarje riksdagsman för sig, samt yrkade på att alla stånden skulle inom representantförsamlingen innehafva samma makt. Gift 1: 1696 med Anna Vendla Bloedysel, 2: 1704 med Kristina Nordenhielm och 3: 1709 med Katarina Åkerhielm. 2. Stierneld, Samuel Gustaf, krigare, politiker. Född på Dagerort på Dagön d. 26 dec. 1700; den föregåendes son. S. var i sin ungdom page hos Carl XII och rönte af honom mycken välvilja. Han har själf berättat, huru, då han trött af dagens ansträngningar ibland insomnade på sin post, konungen höljde sin kappa på honom samt sedan smög sig ut ur tältet för att oförmärkt taga den tillbaka, då timmen nalkades, på hvilken S. hade order att väcka konungen. Utnämnd till fänrik 1718, tjänstgjorde han såsom ordonnans hos general Dücker, när Carl XII föll vid Fredrikshald, och skickades då af generalen att för hertigen af Holstein tillkännagifva konungens död. Han befordrades under den följande tiden till löjtnant 1737. Liksom så många andra officerare såg S. uti ett krig med Ryssland ett medel att på en gång befrämja fosterlandets ära och sin egen fortkomst. Vid riksdagarna 1738--39 och 1740--41, vid den sistnämnda medlem af sekreta utskottet, var han ock outtröttlig i sina ansträngningar att få ett sådant till stånd. På slagfältet visade han sig dock ej i handling lika karsk som förut i ord utan anförde som adjutant hos generalen grefve Lewenhaupt en deputation till denne med yrkande på krigets afslutande. Efter kriget befordrades han till kapten vid Lifgardet 1744 samt till öfverste vid Västmanlands regemente 1747. Ännu vid 1746--47 års riksdag ansågs S. för nog rätttrogen Hatt att inrymmas plats i sekreta utskottet. Men sedan brytning inträdt mellan detta parti och det unga hofvet, ställde sig S. liksom många andra militärer å det senares sida. Vid riksdagarna 1751--52 och 1755--56 lämnade han ock detsamma sitt stöd i dess sträfvanden efter ökad konungamakt och belönades 1751 med friherrebrefvet. Han deltog därefter i pommerska kriget och befordrades därunder till generalmajor, blef 1764 generallöjtnant, 1770 chef för Jämtlands regemente och 1772 general. När hofvet å 1760-talet åter började närma sig Hattarne, följde S. i dess kölvatten och uppmuntrades vid 1769--70 års riksdag med ledamotskap af sekreta utskottet. Efter statshvälfningen ville Gustaf III öfvertala honom att taga afsked från sin chefsbefattning för jämtlänningarna och lofvade honom i ersättning fältmarskalksstafven. S. ingick på förslaget så till vida, att han 1773 mottog fullmakten som fältmarskalk,