hade knappt tillträdt denna befattning, då han återkallades till Stockholm för att mottaga tjänsten som riksarkivarie. Det fartyg, hvarpå han färdades, förliste, så att S. blef alldeles utblottad. Men drottning Kristina mottog honom med stor välvilja. S. blef vid hofvet uppburen för sina poesier, balletter och »upptåg» och hade nu sin lyckligaste tid. Han föll dock snart i onåd för uttalanden om drottningens gunstlingar. Af Carl X Gustaf insatt som ledamot af reduktionskollegium, undanbad han sig detta uppdrag och återvände 1655 till Dorpt men måste redan året därefter med hustru och barn fly för ryssarne tillbaka till Sverige. Här lefde han under de två följande åren utan någon anställning i statens tjänst och led därunder mången gång verklig nöd. 1658 utnämnde Carl X honom till landtdomare eller lagman i det åt Sverige afträdda Throndhjems län. Men inom ett år förlorade han genom krigets förnyade utbrott både syssla och lön samt lefde därefter någon tid, så vidt man vet, endast af allmänt och enskildes understöd. 1661 krigsråd, insattes han 1662 af förmyndarestyrelsen för andra gången i reduktionsstyrelsen men lär åter afböjt uppdraget. Då M. G. de la Gardie 1666 inrättade antikvitetskollegium, blef S. dess förste ordförande eller direktor och innehade sedan detta ämbete. I det längsta behöll han själs- och kroppskrafter oförminskade och sysselsatte sig ännu vid sjuttiotre års ålder med vetenskapliga forskningar liksom i ungdomen. På dödsbädden vårdades han med sonlig ömhet af sin vän och lärjunge, skalden Columbus, och visade ännu i dödsstunden det lugna och glädtiga lynne, som utmärkt honom under hela hans lif. Han afled d. 22 nov. 1672. Svenska akademien lät 1791 prägla en minnespenning öfver honom. S. var ett af de största snillen, Sverige frambragt. Med otrolig vetgirighet kastade han sig in på hvarje vetenskapens fält, och med samma utomordentliga lätthet upphämtade han rika skördar från dem alla. Han var språkforskare, häfdaforskare, naturforskare, rättslärd, matematiker, filosof och skald. På alla dessa lärdomsfält har han i sina arbeten lämnat spår efter sig och på flera af dem brutit nya banor. Såsom språkforskare var han vida omtalad och hade stor insikt i en mängd språk, äfven de österländska. Med sitt genomträngande snille var han bland de förste, som insåg de olika språkstammarnas sammanhang och förvantskap. Sitt modersmål sökte han rensa från en mängd främmande ord och rikta med nya, hämtade från närbesläktade germaniska tungomål och från isländskan. Han begynte äfven författa en svensk ordbok kallad Gambla Svea och Götha mäles fatebur, hvaraf likväl endast första bokstafven fullbordades. I historia och matematik har han skrifvit och efterlämnat flera arbeten. Såsom filosof följer han förnämligast Plato och föredrog honom vida framför Aristoteles. I sin egenskap af rättslärd deltog han i utgifvandet af de gamla lagarna och förberedandet af de nya. Ryktbarast blef han likväl som skald. Såsom stiftare af en verklig konstpoesi, hvarigenom ock hans diktverk vida öfverträffa allt hvad förut i den vägen i Sverige var skrifvet, har han förvärfvat sig rätt till det ärofulla namn, som eftervärlden skänkt honom, nämligen det af »Svenska skaldekonstens fader». Främsta rummet bland hans diktskapelser intager hans didaktiska på hexameter skrifna skaldestycke Hercules, i hvilket han visat sitt snilles förmåga att omdana det då obrutna och hårda svenska språket till en behaglig omklädnad för sina poetiska tankar. Hercules utgör egentligen en målning af tidens seder och en varning åt Sveriges unga öfvermodiga adel. Till hans poetiska arbeten höra vidare Heroiska Fägne- och Jubelsånger samt Balletter och Upptåg, de senare skrifna mellan åren 1642--51, då han var en gärna sedd gäst i drottning Kristinas hof och då flera af dessa skådespel och lofkväden uppfördes till hofvets förlustelse och den unga drottningens ära. Gift med Cecilia Bure. 1. Stiernhöök, Johan, rättslärd. Född i Rättviks socken af Dalarne d. 27 febr. 1596. Föräldrar: komministern därstädes Olaus Petri Dalecarlus o. Margareta Hansdotter. Tidigt föräldralös och lämnad till ett rof åt fattigdom och försakelser, fick S. genom en släktings välvilja besöka Arboga skola men studerade för det mesta på egen hand. Hans ovanliga flit och stora kunskaper väckte ock snart uppmärksamhet, så att han efter några få år förordnades till lärare i skolan. 1619 hade Rudbeckius tillträdt Västerås biskopsstol. Hans skarpsynta öga upptäckte snart den unge läraren och beredde honom tillgångar att besöka universitetet i Uppsala. På Rudbeckii förord fick han ett stipendium och fri öfverresa med Axel Oxenstierna till Tyskland, där han med ränseln på ryggen vandrade från det ena universitetet till det andra, hörande de berömdaste mäns föreläsningar och deltagande i de lärda öfningar, som erbjödos. Vid återkomsten till Stockholm 1624 uppkallades han på slottet till Gustaf II Adolf för att redogöra för det politiska och vetenskapliga tillståndet i de länder, han genomrest, och bestod denna pröfning så väl, att han, sedan han s. å. vunnit fil. graden i Uppsala, på konungens befallning utnämndes till lektor vid det nyinrättade gymnasiet i Västerås. 1626 erhöll han konungens tillåtelse och förmodligen äfven understöd till företagande af en ny utländsk resa, huvarunder han i synnerhet lade sig vinn om att känna främmande länders politiska förhållanden, samt utnämndes, så fort han hemkom, till professor i statsvetenskap och svensk lagfarenhet vid Västerås gymnasium, 1628. Det visade sig emellertid, att Gustaf II Adolf haft ett särskildt syfte med hans resa, då S. 1630, nyss innan konungen begaf sig till tyska kriget, utnämndes till referendarie i k. kansliet eller föredragande af utrikes ärendena. Till Gustaf Adolfs stora missnöje undanbad sig S. det erbjudna förtroendet, som utan tvifvel för honom öppnat en bana af ära och inflytande och utnämndes i stället till assessor i Åbo hofrätt. När ett universitet inrättades i nämnda stad 1640,