museum idkat etnografiska studier, och då 1877 antropologiska sällskapet föranstaltade en »Allmän etnografisk utställning» i arffurstens palats i Stockholm, blef S. ledare af denna exposition, som varade båda åren 1878 och 1879. S. tillbringade som Letterstedtsk stipendiat 1880 och halfva 1881 på utländska resor i etnografiskt studieändamål. I främsta rummet ägnade han sig åt studiet af naturfolkens ornamentik och kom till det resultat, att den hos naturfolken ofta förekommande geometriska ornamentiken i de flesta fall uppstått genom en gradvis gående stilisering af ursprungligen mer eller mindre realistiskt framställda afbildningar af människor eller djur och stode i samband med religiösa föreställningar. Genom sitt arbete Utvecklingsföreteelser i naturfolkens ornamentik 1890--91, som är öfversatt till engelska och tyska, anses S. ha lagt grunden till den moderna forskningen rörande naturfolkens ornamentik. En fortsatt tillämpning af samma metod göres i det 1896 utgifna större arbetet Studier i amerikansk ornamentik, belönadt med Loubatska priset. S. deltog 1883--85 som etnograf i Vanadis' världsomsegling och gjorde därunder för statens räkning etnografiska samlingar, hufvudsakligen vid Eldslandet, i Chile, i Peru, där han också utförde grafundersökningar, på Söderhafsöarna o. s. v. I norra Indien lämnade han expeditionen och företog vidsträckta resor i hela området för att öfver Bombay återvända till Europa. Efter sin hemkomst utställde han 1886 i arffurstens palats sina till öfver 7,500 nummer uppgående samlingar, hvilka sedan våren 1887 exponerades i Göteborg, hvarefter de införlifvades med riksmuseum. Vårterminen 1887 var S. anställd i Göteborg som föreläsare i etnografi. Höstterminen 1888 förestod han professuren i kulturhistoria vid Stockholms högskola och var 1889 där t. f. lärare i etnografi. Efter nya studieresor 1893 och 1896 förordnades S. slutligen 1899 till föreståndare för Riksmuseets etnografiska afdelning och utnämndes 1902 till professor och intendent för samma afdelning, hvars material under hans ledning mer än fördubblades och samtidigt fullständigt omordnades. 1902 af k. m:t utsedd att vid den i okt. s. å. i Newyork sammanträdande internationella Amerikanistkongressen representera Sverige, fungerade S. därvid som en af kongressens vice presidenter. Efter kongressen studerade den i sin vetenskap med hela sin själ uppgående mannen de etnografiska museerna i icke mindre än elfva städer, och återkom vid jultiden till fäderneslandet. Till det 1873 stiftade Antropologiska sällskapet uppgjordes första planen af G. Retzius och S., hvilken senare en tid var sällskapets sekreterare. Medutgifvare af det sedan 1888 i Leiden utkommande »Intern. Archiv für ethnographie», har S. bl. a. utgifvit olika vetenskapliga skrifter: Sur l'ambre jaune 1874, Den allmänna etnografiska utställningen i Stockholm 1878--79, texten på franska till fotografier af denna utställning 1881, belönad med 2:a priset vid geogr. kongressen i Venedig s. å., Svenska myror 1882, De etnografiska museerna i Europa 1882, Påskön i Stilla oceanen 1883, Vendelfyndet 1884, Björkö i Mälaren, en vägledning för besökande 1888, Vanadisutställningarna 1886 och 1887, en på franska affattad skrift om de etnogr. samlingar, som hopbringades under Vanadisfärden, 1889, Ueber altmexikanische und südamerikanische Wurfbretter 1890, Utvecklingsföreteelser i naturfolkens ornamentik, etnografiska undersökningar 1890--91 m. m. Led. af Vitterhets-, hist.- o. ant.-akad. Död i Stockholm d. 27 jan. 1905. Gift 1875 med Vilhelmina Emerentia Holmgren. Storckenfeldt, Carl Erik Gustaf Bleckert, den svenska rikstelefonens banbrytare. Född d. 19 juni 1847 å Vartofta säteri i Västergötland. Föräldrar: godsägaren och f. d. löjtnanten Carl Johan Storckenfeldt -- ledamot af Första kammaren 1867--72 och 1874--86 samt ledamot af bevillningsutskottet 1876--79 -- och friherrinnan Erika Lagerfelt. Efter studier vid Jönköpings läroverk ingick S. 1865 som elev vid Teknologiska institutet, från hvars fackskola för maskinbyggnadskonst och mekanisk teknologi han 1868 utexaminerades. Under den följande tiden var S. anställd som ritare och filare vid in- och utländska verkstäder, tills han 1874 inträdde som maskiningenjör vid statens järnvägstrafiks maskinafdelning, där han 1879 befordrades till maskindirektör. 1890 förordnades han till generaldirektör och chef för telegrafstyrelsen samt blef 1893 ordinarie innehafvare af samma post, å hvilken han verkade till sin död i Stockholm d. 7 april 1902. S., som städse gjort sig känd som en man af stor praktisk duglighet, fri från all byråkratisk slentrian, inriktade i första hand sin uppmärksamhet på det svenska telefonväsendets utveckling. Han fattade därvid som sin uppgift att åt staten förvärfva all telefonverksamhet, som vid den tiden till öfvervägande del låg i enskilda personers händer, I fullföljandet af detta mål utvecklade S. icke allenast en sällspord kraft och skicklighet utan äfven en energi, som nog mer än en gång slog öfver till hänsynslöshet. Om han icke fullständigt lyckades