dess farleder. Han har äfven uppgjort sjökort, som för sin tid äro ganska goda, samt utgifvit en i koppar stucken hydrografisk gradkarta öfver Östersjön och Kattegat. Gift på 1690-talet med Lovisa Kristina Ankarstierna. Strömer, Hjalmar, skriftställare. Född i Ström i Jämtland 1849, där föräldrarna voro bondfolk. Från början ämnad till präst, studerade S. vid Hernösands läroverk men måste på grund af medellöshet afbryta examensstudierna. Ute på sina konditioner ägnade han sig med förkärlek åt astronomiens studium och fann under 1870-talet sin uppgift som uppburen populär föreläsare i Stockholm i den riktning, som genom Flammarion erhållit så många beundrare. Han utgaf sedermera dessa sina föredrag i bokform i En färd genom världsrymden 1879, En andesyn, astronomiska fantasier 1880 och En sekund i evigheten eller verldarnes uppkomst, bestämmelse och undergång 1882, alla utmärkta af liflig fantasi och stilistisk begåfning, om också af mindre vetenskapligt värde. Utprägladt radikal till sin åskådning, gjorde han sig äfven å det politiska skriftställeriets område känd genom de af bitterpolemisk skärpa präglade och på sin tid rätt uppseendeväckande broschyrerna Adelsvälde, embetslyx och ordensmakeri af Aristides 1883, hvars andra upplaga 1885 erhöll ett tillägg Om det andliga hof- och adelsväldet, samt Prinsapanage och prinsuppfostran 1886. Andra af honom utgifna skrifter äro: Om kolportörsväsende och religiös sinnesförvirring 1881,Framtidsvinkar 1884, En naturforskares trosbekännelse 1884 samt Bedragare och bedragna 1885. Under de senare åren plågad af sjuklighet, afled S. i Säfsjö i Småland julaftonen 1886. Ogift. Strömer, Mårten, matematiker, astronom. Född i Örebro 1707. Föräldrar: prosten och kyrkoherden därstädes Johan Strömer och Maria Buller. Enligt en berättelse skall S:s håg för astronomien blifvit väckt till lif därigenom, att han i en almanacka fann en solförmörkelse på förhand uträknad. När han såg, att det i kalendern omnämnda fenomenet inträffade på bestämd timme, beslöt han att göra astronomien till sitt hufvudstudium. Men då han tillika hört, att insikter i matematik vore ett oundgängligt villkor för astronomiska studier, skaffade han sig Euclides' elementa och hade redan på sina lofstunder lärt sig tre böcker, innan ännu någon visste, att han hade denna bok i sina gömmor. Han fortsatte sedan sina studier med den ifver, att han vid fjorton års ålder ansågs mogen att besöka universitetet, hvilket dock till följd af en långvarig sjukdom ej kom att ske förrän 1724. Efter slutade gradualstudier förordnades han i Uppsala till docent och utnämndes efter ett par år till adjunkt i matematik. Han uppfördes icke långt därefter på förslag till matematiska professuren i Lund, men fick i stället uppehålla professuren i Uppsala för Celsius och befordrades slutligen till hans efterträdare, såsom astronomie professor, 1744. Denna plats skötte han med både glädje och framgång till 1756, då han af ständerna öfvertalades att åtaga sig inrättandet af den så kallade Amiralitetskadettskolan i Karlskrona. När han snart fann, att han omöjligen kunde sköta två så viktiga befattningar, som organiserandet af sjökrigsskolan och sin professur, begärde han afsked från den senare och kvarstannade i Karlskrona till 1765. De sista åren af sin lefnad sysselsatte han sig mest med att upprätta pålitliga sjökartor öfver de svenska skärgårdarna. Han afled i Stockholm d. 2 jan. 1770. Led. af Vet. akad. 1739. I den matematiska vetenskapens historia intager S. bland svenskar ett utmärkt rum, på samma gång han är en af då mest bekanta författare i detta ämne. hans bearbetning af Euclidis Elementa utkom första gången 1744 och har allt sedan, såsom en i skolorna begagnad matematisk lärobok, utgått i en stor mängd upplagor. Han har jämväl författat: Inledning till Trigonometria plana 1749, Läran om klotet och sphæriska trigonometrien 1759, Anmärkningar vid gamla svenska tidräkningen eller runstafven; flera rön och uppsatser i Vetensk. Akad. handlingar m. m. Gift med Anna Maria Elvius. Strömfelt. Ätten, som jämte flera adliga släkter möjligen härstammar från den gamla, förnämliga Vångaätten, kallade sig förut Fegræus och fick förnyelse på sitt adelskap eller adlades 1632, med landshöfdingen Johan Haraldsson Strömfelt. Ätten blef sedermera friherrlig 1696 och greflig 1799. 1. Strömfelt, Johan Carl, krigare. Född 1678. Föräldrar: Carl Philip Strömfelt till Landsjö, Värnås m. m. och Agneta Ållongren. S. deltog i Carl XII:s krig ch hade hunnit till kapten vid lifdragonerna, när han 1706 vann en lysande seger öfver en trupp sachsare af grefve Schulenbergs armé. Han befordrades därpå till major och öfverstlöjtnant samt försvarade sig 1712, då han var öfverste, med stor tapperhet mot de förenade härarna, som sökte bemäktiga sig Stralsund. Kort därefter bevistade han under Stenbock slaget vid Gadebusch och erhöll, för sina därvid ådagalagda mannarön, friherrebrefvet 1713. När svenska armén blifvit innestängd vid Tönningen, öfverförde S. till danska lägret kapitulationspunkterna för stadens öfverlämnande. Han befordrades efter sitt frigifvande till generalmajor af kavalleriet och följde Carl XII till Rügen, där han i en träffning med danskarna ånyo blef tillfångatagen 1715. Efter sin återkomst hem följde han konungen till Norge 1718, utnämndes efter Carls död 1719 till generallöjtnant, blef 1727 riksråd samt slutligen 1731 grefve. Död i Stockholm d. 26 okt. 1736. S:s befordingar vittna om en man med stor duglighet. Han åtnjöt jämväl stort anseende och var, ehuru han ej synnerligen deltog i riksdagsstriderna, flere gånger föreslagen till landtmarskalk. Gift på 1720-talet med Hedvig Eleonora Wrangel.