genast kom i beröring med en del unge män, för hvilka den skandinaviska frågan gällde som »ett evangelium för Norden», och där det nu blef hans uppgift att verka för samma idé. Under de tre år, 1844--47, som han uppehöll sig i Danmarks hufvudstad, arbetade han ifrigt för den skandinaviska enhetstanken, höll föreläsningar öfver den nordiska litteraturen och pressen, skref korrespondensartiklar om Danmark till Sverige, utgaf Svenskt Album 1845, redigerade den svenska afdelningen i Nordisk Literatur-Tidende 1846, utgaf i bokform sina bref om Danmark, under titel Hinsidan Sundet 1846, samt Nordljuset; en månadsskrift (3 häft. 1847). Sistnämnda år öfverflyttade han till Helsingborg, anlade där ett boktryckeri och begynte 1848 utgifva tidningen Öresundsposten, som han redigerade till 1854 och som gjorde epok inom landsortspressen, hvarjämte han utgaf Orvar Odd, ett följetongsblad 1850--51 samt Skåne, gammalt och nytt 1853--54. Sedan nämnda år ånyo bosatt i Köpenhamn, fortsatte han där sin litterära verksamhet, utgaf Följetongen på jernväg 1856--58, Illustreradt konversationsblad 1858--59 och veckobladet Skandinavisk Gazette 1861--62. Kort efter sin återflyttning till Köpenhamn, 1856, inträdde han för andra gången i Aftonbladet såsom korrespondent och kåsör. S. ifrade fortfarande för skandinavismen, men förhållandena i Danmark hade nu ändrat sig, S. anfölls i danska tidningar och drog sig med sorg i hjärtat tillbaka från politiken till skaldekonsten, som blef hans tröst. I slutet af sin köpenhamnsvistelse grep han sig på allvar an med att utge sina Samlade arbeten, af hvilka 5 delar utkommo 1861--62, och fortsatte härmed, sedan han 1863 bosatt sig på sin täcka Villa Canzonetta vid Helsingborg, så att sjunde delen utkom några veckor före hans död, som inträffade den 16 febr. 1869. Genom sina samlade arbeten, det mesta nytt, framstod S. som en ovanligt originell skald. Den längre berättelsen på vers Grefvinnan Gruffiakin och de fem mindre i Brunt och rosenrödt mottogos med förtjusning, liksom Grupper och personager från i går 1861, La Veranda 1861 och Reuterholm 1862, där den kvicke följetonisten och kulturskildraren framstod i all sin glans. 1868 öfvergick S. från Aftonbladet till Posttidningen, där han skref lätta kulturhistoriska och filologiska studier. 1868 utgaf han Samlade ax. Få om ens någon svensk i senare tider har utöfvat en så omfattande litterär verksamhet som S. Han var följetonist, novellförfattare, litteraturhistoriker, men framför allt skald, skald så att man sagt, alt han var skald äfven i sin politik och sin prosa. Också tillhöra flere af hans dikter från de sista lefnadsåren, då han var mer skild från de politiska meningsstriderna, det yppersta, svensk skaldekonst frambragt. S:s Valda skrifter utgåfvos 1880--82 af hans son, lektor V. Sturzen-Becker. Gift 1: 1840-45 med Charlotta Matilda Burman och 2: 1851 med Karolina Vilhelmina Fåhræus. Stuxberg, Anton Julius, zoolog. Född i Bunge på Gotland d. 12 april 1849. Föräldrar: nämndemannen Johannes Stuxberg och Anna Maria Höglund. Student i Uppsala 1869, fil. kandidat och doktor 1875, blef S. 1882 intendent för Göteborgs musei zoologiska afdelning. Han deltog i Nordenskiölds färder 1875 och 1876 till Jenisej o. s. v. samt 1878--80 med »Vega» på den stora upptäcktsresan i egenskap af zoolog. 1897 företog S. en studieresa till Krim och Kaukasien. Från trycket har S. bl. a. utgifvit: Bidrag till Skandinaviens myriopodologi 1871, Karcinologiska iakttagelser 1874, bel. af Vet.-akad. med Flormanska priset, Evertebratfaunan i Sibiriens Ishaf 1880--82, Faunan på och kring Novaja Semlja 1886, Minnen från Vegas färd och dess svenska föregångare 1890, Djurskisser, några blad ur våra dagars forskning 1892--93, Sveriges ormar 1893, Sveriges och Norges fiskar etc., en handbok för hemmet och skolan 1894--95, Från Krim och Kaukasus 1897, med ill. efter egna fotografier, Djurriket, läsebok för skolan och hemmet 1897, Nytt illustreradt zoologiskt album, efter »All about animals» 1899--1900 o. s. v. Led. af Vet.- o. vitterhetssamh. i Göteborg. Död i Göteborg d. 30 nov. 1902. Gift 1881 med Helga Elvira Frankenfeldt. 1. Styffe, Carl Gustaf, historiker, arkivforskare. Född d. 28 mars 1817 på Latorps alunbruk i Nerike där fadern, Gustaf Styffe, då var förvaltare; modern Elisabet Rebecka Malmström. Student i Uppsala 1835, undergick S. fil. kandidatexamen därstädes 1842, blef året därefter e. o. amanuens vid riksarkivet i Stockholm och promoverades 1845 till fil. doktor. Under fortsatt tjänstgöring vid riksarkivet utnämndes han till förste amanuens därstädes 1853, befordrades till vice bibliotekarie vid Uppsala universitet 1858 samt erhöll fullmakt såsom ord. universitetsbibliotekarie 1864, från hvilken befattning han erhöll afsked 1882. S. erhöll 1864 Svenska akad:s Carl Johanspris. I vetenskapligt syfte och särskildt i ändamål att i utländska arkiv uppsöka bidrag till Sveriges äldre historia har han företagit resor utom Sverige 1850, 1857, 1861 och 1862. Deltog 1854 som ledamot i kommittén för afgifvande af betänkande och förslag rörande inrättandet af ett statistiskt ämbetsverk och 1859--61 som biträde i Författningskommissionen samt förordnades 1867 till ledamot i kommittén för fortsatt utgifvande af Scriptores rerum suecicarum medii ævi. 1875 var S. förordnad att med afseende på riksarkivet och k. biblioteket deltaga i löneregleringskommittén. Led. af Vitt.-, hist.- och ant.-akademien 1858, af Vet.-societeten i Uppsala 1862, af K. Videnskabernes Selskab i Köpenhamn 1867, af Vetenskapsakademien i Stockholm 1874. Utom akademiska dissertationer samt afhandlingar och uppsatser i Frey, Tidskrift för litteratur samt Svensk tidskrift för politik, ekonomi och litteratur, har S. utgifvit: Samling af instructioner för tjenste