under fångenskapen, och de pinliga förhören hade i förtid gjort honom till gubbe och ändade hans lidande på Gripsholms slott i maj 1620. Gift 1579 med Elin Fleming. Stålberg, Carolina Vilhelmina, romanförfattarinna. Född i Stockholm d. 26 nov. 1803. Utan eget namn erhöll fröken S. ett föräldrahem hos en fältkamrerare Stålberg och dennes fru, hvilkas familjenamn hon sedan upptog. Vid sexton års ålder uppträdde hon först såsom författarinna med ett och annat poem i Stockholms-Posten, Allmänna Journalen och Freja, hvarefter hennes första större poetiska arbete, Min ungdoms idealer, lämnade pressen 1826. Efter att 1831 ha utgifvit Poetiska försök af Vilhelmina samt anonymt lämnat några noveller: Ingrid Örnefot och Axel Nilsson Tott 1832, Stormhvirfveln på Norrbro 1834, Den lyckliga Omnibusfärden 1838 o. s. v., framträdde hon 1839 med sin första större roman Emmas hjerta. Efter ytterligare ett par arbeten i bunden form, Diocles och Lydia. Fornnordisk saga i tolf sånger 1841, samt Lyriska toner af Vilhelmina 1843, öfvergick hon från den bundna dikten till noveller och skildringar ur hvardagslifvet med Major Müllers döttrar 1845, De begge aristokraterna 1847. Den sista bildar på sätt och vis en öfvergång till det sista skedet af hennes författarskap, nämligen den historiska romanens. På detta område har hon lämnat flere till omfånget betydande arbeten, såsom Catarina Månsdotter 1848, Drottning Philippa, historisk roman 1849, Lasse Lucidor den olycklige 1850, Familjen Skytte, historiskt-romantiska taflor 1851, Hedvig Charlotta Nordenflycht 1857, Gustaf III och hans omgifning 1859, Christina, drottning af Sverige 1861, Bröderna Stålkrona 1863, Emerentia Ruth 1869 o. s. v. Med otrolig flit författade och utgaf hon äfven i andra ämnen en mängd arbeten, såsom Försök till ett nordiskt mythologiskt lexikon 1844, Blomsterspråket 1843, Om Svenska prinsessor 1858, Anteckningar om svenska qvinnor, barnböcker, bilderböcker, brefställare för damer, virkböcker, charader, gåtor m. m., hvarjämte hon verkställt flera öfversättningar. Efter att ha tillbragt hela sitt lif i hufvudstaden, bosatte hon sig 1870 i Mariefred och afled där d. 23 juli 1872. Utan att intaga något egentligt högt rum, vare sig som prosaist eller skaldinna, räknade Vilhelmina S. dock en vidsträckt läsekrets och har i sin mån bidragit att nära kärleken för svensk historia och våra fosterländska minnen. Stålhammar, Peder, krigare. Född 1613 i Svenarums socken af Jönköpings län, där fadern Jon Gudmundson var torpare; modern Karin Persdotter. När gossen blifvit så vuxen, att han kunde sköta sig själf, användes han af fadern till vallgosse och fortfor med detta göromål tills han var tolf år, då han kom i tjänst hos en ryttmästare Kasper von Witten. Denne begagnade honom i början till trosspojke men lät 1634 inskrifva honom som ryttare vid Smålands kavalleri. Ynglingens ovanliga hurtighet och pålitliga uppförande ådrog honom snart uppmärksamhet, så att han 1640 befordrades till kvartermästare och fyra år senare till korpral, hvarefter han adlades 1650, då han förändrade sitt förut burna namn Hammar till Stålhammar. Kornett s. å., utnämndes han 1656 till löjtnant, blef året därefter ryttmästare, 1663 major och slutligen 1677 öfverste och chef för Smålands kavalleri, eller samma regemente, vid hvilket han börjat sin bana som trosspojke. Sedan han med heder kommenderat regementet i femton år, lämnade han 1692 detsamma samt afled på sin gård Salshult i Småland d. 11 jan. 1701. Under danska kriget inlade han med sitt regemente en bravur, som länge fortlefde i folkminnet. I slaget vid Landskrona såg man den sextiofyraårige gubben främst i elden med sina käcka ryttare, liksom senare i drabbningarna vid Lund och Halmstad. Vid indelningsverkets genomförande var han särdeles verksam och åtnjöt städse mycken bevågenhet af Carl XI, som plägade hedra honom med sina besök. Gift 1: 1644 med Susanna von Witten och 2: 1647 med Anna Skytte. S:s sonsons son, Adam, född d. 27 aug. 1734, son af ryttmästaren Adam Stålhammar och Beata Margareta Bock, blef 1757 fänrik vid Kronobergs regemente, som han 1770 lämnade med kaptens värdighet. S. var en synnerligen verksam ledamot af riddarhusoppositionen under Gustaf III:s tid, 1778 ledamot af riddarhusutskottet och 1786, då han af J. von Engeström nämnes som en af nämnda fraktions mest nitiska »operatörer», en af sitt stånds elektorer. Af detsamma rönte han mångfaldiga bevis på förtroende och var 1779--86 riddarhusdirektör samt 1786--1800 bankofullmäktig. Vid hans afgång från denna post, uppdrogo honom ständerna på grund af de stora förtjänster, han inlagt om Tumba pappersbruk, att fortfarande utöfva öfverinseendet öfver detsamma. Död ogift i Stockholm 1806. Stålhandske, Torsten, krigare. Född 1594 i Borgå socken i Finland. Föräldrar: Joën Tyrildsson (Stålhandske) till Sjölax och Trotteby, Erik XIV:s kammarjunkare, och Britta Rääf. Underofficer vid Lifgardet, följde S. 1626 Gustaf II Adolf till Preussen, blef samma år major vid Arvid Horns regemente och 1627 vid kavalleriet under Åke Tott. Han utnämndes 1629 till öfverstlöjtnant vid Nylands och Tavastehus' kavalleri och anförde under trettioåriga kriget ständigt de finska ryttarne. I slaget vid Breitenfeld 1631 stod han med sina ryttare på den, af Gustaf II Adolf själf anförda, högra flygeln och bidrog i väsentlig mån till segern. I träffningen vid Nürnberg sprängde han med sina finnar österrikiske öfversten Cronbergs »oöfvervinneliga krigare» och afgjorde vid Lützen, då Gustaf Adolf stupat, till stor del genom sitt kraftiga ingripande segern till svenskarnas fördel. 1633 blef han sårad i slaget vid Hameln. 1635 förenade han sig, såsom generalmajor, med