Vetenskapsakademiens kemist men förordnades redan två år därefter att förestå den nya professuren i allmän kemi vid Uppsala universitet, å hvilken lärostol han erhöll fullmakt 1853 och sedan innehade till 1874, då han såsom pensionsmässig erhöll afsked. Hans omfattande kunskaper inom alla kemiens grenar togos ofta i anspråk för så väl offentlig som enskild räkning vid praktiska frågor, hvilka tarfvat vetenskaplig utredning och belysning. Så utnämndes han till löjtnant vid flottans mekaniska kår, hufvudsakligen för att kontrollera all kanon- och järntillverkning, som utfördes för hennes räkning. 1838 undersökte han på uppdrag af riksbanken sammansättningen af rikets silfvermynt och anställdes 1839 som kemist hos brukssocieteten. Samma år insattes han som ledamot af den kommitté, som hade att uppgöra reglemente för artilleripjäsers och projektilers besiktning, erhöll 1843 Jernkontorets uppdrag att bilda och förvalta ett metallurgiskt kabinett samt företog dels härför, dels för andra vetenskapliga syften, vidsträckta och mångåriga resor i Sveriges bergslager, blef 1846 ledamot i en kommitté för undersökning af bomullskrutets användbarhet, 1850 medlem i administrationen för gaslysnings införande i hufvudstaden, 1851 ledamot i kommittén för uppgörande af plan för en ny kemisk byggnad i Uppsala o. s. v. Till Berzelius stod S. alltid i förhållande af en högt värderad lärjunge och vän. Härom vittnar framför allt det förtroendefulla testamente, som den bortgångne store lade i hans händer, nämligen att fortsätta de kritiska årsberättelser om vetenskapernas framsteg, Berzelius till sin död utgaf, samt tillika att varda hans efterträdare som Vetenskapsakademiens kemist. Under S. uppblomstrade kemiens studium vid Uppsala högskola och en skola yngre kemister utgick från hans laboratorium, hvilka kommo att bekläda landets lärostolar i denna vetenskap. Likaså lämnade S. enskildt i Stockholm 1837--51 handledning åt yngre forskare, bland dem flere utlänningar, som sedan skapat sig ett namn inom vetenskapen. Efter att 1839 ha blifvit kallad till ledamot af Vet.-akad., erhöll S. 1841 diplom såsom fil. dokt. honorarius i Giessen, där Justus von Liebig då lefde och verkade, vann flera gånger inom Vetenskapsakademien det Lindblomska priset samt invaldes till ledamot af Landtbruksakademien, Vetenskapssociet. i Uppsala m. fl. in- och utländska samfund. Antalet af hans tryckta vetenskapliga skrifter uppgår till inemot sextio, de flesta införda i Vet.-akad:s handlingar, Öfversikt af Vet.-akad:s förhandlingar, Landtbruksakad. handl., Jernkontorets annaler, förhandl. vid Skandinaviska naturforskarnes möte 1843 och 1849, o. s. v. Af dem tillåter utrymmet oss endast nämna: Årsberättelse om framstegen i kemi för åren 1847, 1848 och 1849 1849--1851, hvilka upphörde med hans afflyttning till Uppsala och hvarefter någon kemist på Vet.-akad:s stat aldrig varit tillsatt. Död i Uppsala d. 16 juli 1878. Gift 1: 1836 med Augusta Roth och 2: 1859 med friherrinnan Fredrika Augusta Stiernstedt. 3. Svanberg, Adolf Ferdinand, fysiker. Född i Stockholm d. 23 okt. 1806; den föreg. bror. I Uppsala, där han blott tretton år gammal inskrefs till student, ägnade S. sig med den framgång åt de akademiska studierna, att han 1826 med utmärkelse kunde aflägga fil. kand.-examen, hvarefter han följande år promoverades till fil. doktor. 1828 förordnades S. till docent i matematik, förestod en del af åren 1832--33 den matematiska professuren samt utnämndes 1835 till lärare i matematik och mekanik vid högre artilleriläroverket å Marieberg. Med berömmelse innehade han denna lärareplats till 1841, då han, såsom utnämnd professor i fysik och mekanik efter Rudberg, återflyttade till Uppsala. För att komma i närmare beröring med utlandets vetenskapsman och lära känna främmande länders vetenskapliga institutioner, företog han tre särskilda utrikes resor: 1840 till Tyskland och Italien, 1846 till Frankrike och England och 1847 till Danmark, Tyskland och Italien. Ledamot af Vetenskapsakademien, Vetenskapssocieteten i Uppsala och flera utländska samfund. Två och ett halft år före hans död bröts hans hälsa af en svår blodkongestion åt hjärnan. För att återvinna krafter flyttade han 1856 till Stockholm, men afled där inom ett år, d. 27 sept. 1857. S. har bland annat utgifvit flere afhandlingar i Vet.-akad. handlingar, i Öfversigt af Vet.-akad. förhandlingar, i Förhandlingar vid de skandinaviska naturforskarnes möten och i utländska tidskrifter. Dessa afhandlingar gälla matematiken, fysikaliska undersökningar, fluidas rörelse, termoelektriciteten m. m. Såsom lärare och människa var S. anspråkslös och flärdfri, mild och öfverseende i sina omdömen, samt redlig, samvetsgrann och rättänkande. »Därför var han värderad och högaktad af sina kamrater samt älskad af den studerande ungdomen. -- De af hans lärjungar, som lyckades komma med honom i närmare beröring, kunna aldrig förgäta den välvilliga omtanke, hvarmed han sökte att befordra deras bästa.» Gift 1843 med Charlotta Marianne Ihre. Svanberg, Gustaf, astronom. Född i Värmland d. 22 jan. 1802. Föräldrar: bruksägaren Per Svanberg och Helena Maria Odén. Efter fem års gradualstudier vid universitet i Uppsala promoverades S. 1824 till fil. doktor, förordnades 1825 till astronomie docent och blef samma år vik. observator och prefekt för astronomiska observatoriet. Utnämnd till ordinarie observator 1829, ägnade han sin första omsorg åt att försätta det d. v. gamla observatoriet i ett tidsenligare skick samt gjorde under åren 1833--35 en vetenskaplig resa till Tyskland, där astronomiens studium då ägde sin glansperiod, och där han på det välvilligaste sätt emottogs af Gauss, Bessel, Olbers, Encke, Littrow, Weber, Steinheil med flera framstående astronomer och vetenskapsmän. Förnämligast genom den personliga bekantskap, han gjorde med Weber, inrättade han vid sin återkomst till Uppsala ett af de första magnetometerobservatorierna, där från 1836 under sexton års tid observationer, korresponderande med utlandets, blefvo anställda. 1838 företog han för