vetenskapligt ändamål en resa genom Norge, hvarifrån han begaf sig till Köpenhamn för att deltaga i basmätningen på Amager. Efter att 1835--36 samt oafbrutet under åren 1839--42 ha förestått den astronomiska professuren, utnämndes han det sistnämnda året till innehafvare af denna lärostol, med bibehållande af prefekturen öfver observatoriet. Såsom den astronomiska vetenskapens målsman vid Uppsala universitet uppgjorde han plan till ett nytt och fullkomligare observatorium, hvilket ock genom hans ihärdighet och nit för saken kom till stånd. För att inleda en närmare förbindelse mellan Uppsala och observatorierna i södra Europa företog S. 1846--47 en resa till Frankrike och Italien och åstadkom genom den 1865 grundade meteorologiska afdelningen af observatoriet en institution med omfattande verksamhet och liflig växelverkan med en mängd likartade institutioner inom hela den civiliserade världen. Vid 1875 års slut sökte och erhöll han afsked från sin innehafvande professur, sedan han i mer än ett halft sekel innehaft ordinarie akademiska befattningar, och vid samma års promotion erhållit jubelkransen. Som observatoriets prefekt kvarstod han till 1878. Död d. 21 nov. 1882. Led. af Vet.-akad. och Vet.-societ. i Uppsala samt hedersledamot och led. af utländska vetenskapliga samfund. Under sysselsättningen med ofvannämnda organisationsarbeten och flera andra universitetets angelägenheter hade S. föga tid öfrig för författareverksamhet. Hans tryckta arbeten omfatta därför, utom akademiska dissertationer, endast inom och utom landet publicerade resultat af anställda observationer samt betänkanden och broschyrer, hufvudsakligen rörande universitetets intressen. Gift 1838 med Fredrika Sofia Katarina Biberg. Sonen Per Fredrik Gustaf Cornelius, född i Uppsala d. 31 jan. 1839, student därstädes 1856, filosofie doktor 1860, aflade 1863 hofrättsexamen. 1885--1904 handelsborgmästare i Göteborg, representerade han staden i Andra kammaren vid majriksdagen 1887 och 1891--99. Han spelade här en tid en viss roll, sedan han, som eljest var frihandelsvänlig och relativt liberalt anlagd, af harmen öfver en personlig sammanstötning med S. A. Hedin drifvits att sätta sig i spetsen för en fraktion af den dåvarande »centern», som efter S. och några hans kolleger kallades »borgmästarepartiet». Svart, Ericus Nicolai, biskop. Född på 1480-talet i Uppsala och son af en där bosatt borgare. Sonen hade studerat dels i Sverige, dels vid utländska lärosäten, då han 1514 utnämndes till professor i Uppsala, där han bland sina lärjungar räknade Gustaf Eriksson, sedermera Gustaf I. 1530 blef han domprost i Uppsala och bibehöll denna befattning till 1556, då han af konung Gustaf kallades att i den afsatte biskop Botvids ställe intaga biskopsstolen i Strängnäs. Då Botvid efter Gustafs död återfick sitt biskopsämbete, befordrades Ericus S. till det då lediga Skara stift, hvilket han »med saktmodighet och försiktighet på ett berömligt sätt förestod i nära fyrtio år». Med öfriga rikets herrar vittnade han 1569 om Sturarnes oskuld, begärde året därefter för sin ålderdom och svaghet entledigande från biskopsämbetet och återflyttade till Uppsala, där han slutade sin lefnad d. 8 okt. 1572. Han var en grundlärd, redbar och allvarlig man och såsom sådan högt värderad af Gustaf I, hvarför S. 1549, då han var domprost i Uppsala, af konungen förordnades att jämte några andra granska och afgifva sitt utlåtande öfver den förtretliga »Interimsboken». Svart, Petrus Andræ, se Niger. 1. Svartengren, Peter, riksdagsman. Född i Sållom i Holmedals församling i Värmland d. 15 okt. 1770. Föräldrar: kronolänsmannen Olof Svartengren och Maria Vermelin. Sedan S. vid nio års ålder genom drunkning förlorat sin far, upptogs han af en släkting som eget barn, blef sedermera först skrifvare å kronofogde- och häradshöfdingekontor samt därefter bruksinspektör och timmermärkare vid Edsvalla bruk. Han inköpte sedermera af medarfvingarna egendomen Sållom, där han bosatte sig. Sin lediga tid använde han till själfstudier, lärde sig franska, tyska och engelska samt förvärfvade god insikt i historia, geometri och aritmetik. Med förkärlek ägnande sig åt läsning af Voltaire och Rousseau, hade han insupit en frisinnad åskådning och svärmade för en representation utan ståndsskillnad. I sitt uppträdande nästan cyniskt enkel och affekterande likhet med allmogen, alltid nyttjande kortbyxor med hvita ullstrumpor och oftast becksömsskor, vann han böndernas förtroende och var af dem flitigt anlitad som rådgifvare i lagfrågor och skiftesman vid ägoutbrytningar. Vid 1809 års riksdag vald till fullmäktig i bondeståndet för Nordmarks härad hade han, som naturligt var för en man af hans skaplynne, svårt att finna sig tillrätta med det välde, som den af k. m:t förordnade sekreteraren ännu utöfvade i ståndet. När denne då, i fråga om icke allenast afsättning af Gustaf IV Adolf utan ock fråndömande af arfsrätt till kronan för hela hans ätt, tog sig för att preparera ståndet och förklara »att hvarje hederlig karl härtill måste svara ja», begärde S. till protokollet få antecknadt, att han »som hederlig karl härtill måste svara nej». Flera skarpa sammanstötningar följde därefter mellan S. och sekreteraren. Denne förstod dock att vinna ståndet på sin sida och, ehuru det sannerligen är svårt att ur protokollen uppleta någonting förgripligt i S:s anföranden, var aktningen för yttranderättens helgd ännu nog ringa för att S. inom en månad från riksdagens början utvoterades ur ståndet såsom »ovärdig dess förtroende». I hemorten fortfor han att vara verksam och hade 1814 täta konferenser med själsfränder å andra sidan gränsen om utseendet af Norges fria konstitution. Ständigt anlitad som sin trakts förtroendeman, mötte han, iklädd den nämnda dräkten, i början af 1820-talet ridande Carl XIV Johan vid riksgränsen och höll från hästryggen ett tal på franska, i hvilket han framhöll åtskilliga önskningsmål för orten, hvilka konungen skyndade att gå till