Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swedenborg, Emanuel - Swedenstjerna, Erik Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvånade han alla med sina ovanliga kunskaper och deltog
med intresse i flera sina landsmäns vetenskapliga
arbeten. Då Carl XII åter befann sig på svensk jord,
presenterade Polhem i Lund 1716 S. för konungen,
som fattade mycket tycke för den unge lärde svensken,
särskildt for hans insikt i matematiken, och utnämnde
S. till e. o. assessor i bergskollegium. Under
den närmaste tiden arbetade han under Polhem, dels
vid anläggandet af saltsjuderier i Bohuslän, dels
vid Trollhätte slussbyggnad och dockbyggnaden i
Karlskrona, hvarjämte han på konungens befallning
förde några smärre örlogsfartyg landvägen på
en af S. uppfunnen rullmaskin från Strömstad till
Idefjorden. Efter konung Carls död företog han ånyo en
utrikes resa, hufvudsakligen för att göra sig bekant
med främmande länders bergverk, och tillträdde
vid sin återkomst till Sverige sin befattning
i bergskollegium, där han 1724 befordrades till
ordinarie assessor. Under de tio följande åren delade
han tiden mellan sina ämbetsgöromål och vetenskaperna,
kallades 1729 till led. af Vet.-societeten i Uppsala
och blef 1734 medlem af kejserliga akademien
i Petersburg. Från att i ungdomen ha varit en
af Sveriges produktivaste författare – S. utgaf
1716–18 Sveriges första vetenskapliga lidskrift,
Dædalus Hyperboreus, behandlande matematiska och
fysikaliska ämnen – lät han efter sitt inträde i
bergskollegium icke trycka något arbete på tolf
år. Men 1734 framträdde han ånyo med ett jätteverk
Opera philosophica et mineralia, i tre folioband,
öfver en del naturfilosofiska och mineralogiska
ämnen. Detta arbete följdes inom kort af ett annat i
anatomi och fysiologi, Regnum animale 1744, hvilket
väckte ett ofantligt uppseende och med ens gjorde
S:s namn kändt öfver hela den lärda världen. 1736
lämnade han för tredje gången fäderneslandet,
besökte Italien och Holland, men uppehöll sig
förnämligast i England, hvarifrån han först 1745
återkom till Sverige. Två år senare sökte och erhöll
han afsked från sina befattningar i statens tjänst och
sysselsatte sig efter den tiden nästan uteslutande
med författandet af teologiska arbeten, mellan det
han vistades på resor och längre tider uppehöll sig i
London och Amsterdam. Sista gången, han såg Sverige,
var 1770. Han reste då från Göteborg till Holland,
hvarest han lät trycka det sista af sina arbeten. Från
Holland begaf han sig till London, där han julaftonen
1771 träffades af ett slaganfall, från hvars följder
han sedermera aldrig återhämtade sig. Efter en
förlamning, som varade i tvenne månader, afled han
d. 29 mars 1772 och blef begrafven i lutherska kyrkan
i London. Först 1857, åttiofem år efter dödsfallet,
restes öfver hans stoft en minnessten, men icke af
någon svensk, utan af en beundrande engelsman.
I sin personlighet, sin lära och sina skrifter är
S. en högst märkvärdig företeelse, i många fall
ett psykologiskt underverk. Af många utmärkta
skriftställare och vetenskapsmän har han blifvit
ansedd för en svärmare, nästan som en sinnesrubbad,
medan andra betraktat och beundrat honom såsom en
med gudomliga uppenbarelser utrustad profet. Själf
försäkrade han sig allt
ifrån 1745 hafva haft uppenbarelser af änglar
och andar, som meddelat honom »det nya Jerusalems
himmelska lära». Utrymmet tillåter oss ej att ingå
i någon redogörelse för denna märkliga teosofi,
utan hänvisa vi å ena sidan till Atterboms Svenska
siare och skalder, och å den andra till Fryxells
undersökningar i dennes Berättelser ur svenska
historien. I sina egna skrifter har S. grundligast
utvecklat sin lära i sina Arcana coelestia, quæ in
Scriptura sacra seu verbo Domini sunt detecta una
cum mirabilibus, quæ visa sunt in mundo spirituum
et in coelo angelorum VIII tom. 1749–56. Bland de
märkligaste profven på S:s siareförmåga nämnas, att
han i Göteborg skall ha sett den stora eldsvådan
i Stockholm d. 19 juli 1759, medan den pågick,
samt att han på Stockholms slott 1761 skall ha
hviskat till Lovisa Ulrika de ord, som hennes
aflidne broder August Vilhelm sagt henne i enrum
vid deras sista sammanträffande och som ingen annan
människa lär skola ha vetat.
Vid hans frånfälle var
hans lära af de flesta förbisedd och till och med
föraktad. Sedermera har den lyckats vinna ej så få
anhängare, särdeles i England och Amerika. I Sverige
har dess insteg mer liknat öfvergående vindkast,
som för en kort tid kunnat uppröra känslosamma
sinnen, men utan inre kraft att fortfarande utöfva
inflytande på det allmänna troslifvet.
Enligt Tessins beskrifning, som äfven öfverensstämmer med
de afbildningar, man har af S., var han af mindre,
men väl proportionerlig växt. »Hans ögon voro svaga,
hans hy blek, men öfver hans något breda mun syntes
ett vänligt leende och hela hans uppsyn uttryckte en
af inre lugn härflytande fryntlighet. Efter tidens sed
bar han på hufvudet en yfvig, men icke lång, peruk
och till den öfriga kroppen var han vanligen klädd
i en ljusblå, eller gredelin, framtill helskuren,
sammetsrock, med underkläder af svart taft, strumpor
och skor, samt i dessa stora spännen af guld. Till
sin karaktär var han en af de ädlaste, rättsinnigaste
och välvilligaste människor i världen. Att äfven i
en småsak afvika från, hvad han ansåg vara sant och
rätt, eller att försumma uppfyllandet af ett gifvet
löfte var, enligt sammanstämmande försäkran af
alla, som personligen kände denne förunderlige man,
alldeles omöjligt. Mot sitt tjänstefolk var han mild,
öfverseende med andras svagheter, välgörande, så vidt
hans tillgångar sträckte sig, mot den nödlidande,
som redligt och genom arbete sökte förtjäna sitt
bröd. Själf skall han hafva bekant, att han ofta
anfölls af svåra och starka frestelser, men han sökte
mot dem en hjälp i andäktig bön, och då han sålunda
segrat i den inre striden, plägade han säga, att
han blifvit återställd till hälsan och det så mycket
egentligare, som hans kropp verkligen led under ett
sådant tillstånd.»
1719 blef S. jämte sina syskon adlad med namnet
Swedenborg.
Ogift.
Swedenstjerna, Erik Thomas,
bergsvetenskapsman. Född å Österhammars bruk i Västmanland
d. 26 april 1765. Föräldrar: bruksägaren Erik Vilhelm
Swedenstjerna och <i>Kristina Charlotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
