förvånade han alla med sina ovanliga kunskaper och deltog med intresse i flera sina landsmäns vetenskapliga arbeten. Då Carl XII åter befann sig på svensk jord, presenterade Polhem i Lund 1716 S. för konungen, som fattade mycket tycke för den unge lärde svensken, särskildt for hans insikt i matematiken, och utnämnde S. till e. o. assessor i bergskollegium. Under den närmaste tiden arbetade han under Polhem, dels vid anläggandet af saltsjuderier i Bohuslän, dels vid Trollhätte slussbyggnad och dockbyggnaden i Karlskrona, hvarjämte han på konungens befallning förde några smärre örlogsfartyg landvägen på en af S. uppfunnen rullmaskin från Strömstad till Idefjorden. Efter konung Carls död företog han ånyo en utrikes resa, hufvudsakligen för att göra sig bekant med främmande länders bergverk, och tillträdde vid sin återkomst till Sverige sin befattning i bergskollegium, där han 1724 befordrades till ordinarie assessor. Under de tio följande åren delade han tiden mellan sina ämbetsgöromål och vetenskaperna, kallades 1729 till led. af Vet.-societeten i Uppsala och blef 1734 medlem af kejserliga akademien i Petersburg. Från att i ungdomen ha varit en af Sveriges produktivaste författare -- S. utgaf 1716--18 Sveriges första vetenskapliga lidskrift, Dædalus Hyperboreus, behandlande matematiska och fysikaliska ämnen -- lät han efter sitt inträde i bergskollegium icke trycka något arbete på tolf år. Men 1734 framträdde han ånyo med ett jätteverk Opera philosophica et mineralia, i tre folioband, öfver en del naturfilosofiska och mineralogiska ämnen. Detta arbete följdes inom kort af ett annat i anatomi och fysiologi, Regnum animale 1744, hvilket väckte ett ofantligt uppseende och med ens gjorde S:s namn kändt öfver hela den lärda världen. 1736 lämnade han för tredje gången fäderneslandet, besökte Italien och Holland, men uppehöll sig förnämligast i England, hvarifrån han först 1745 återkom till Sverige. Två år senare sökte och erhöll han afsked från sina befattningar i statens tjänst och sysselsatte sig efter den tiden nästan uteslutande med författandet af teologiska arbeten, mellan det han vistades på resor och längre tider uppehöll sig i London och Amsterdam. Sista gången, han såg Sverige, var 1770. Han reste då från Göteborg till Holland, hvarest han lät trycka det sista af sina arbeten. Från Holland begaf han sig till London, där han julaftonen 1771 träffades af ett slaganfall, från hvars följder han sedermera aldrig återhämtade sig. Efter en förlamning, som varade i tvenne månader, afled han d. 29 mars 1772 och blef begrafven i lutherska kyrkan i London. Först 1857, åttiofem år efter dödsfallet, restes öfver hans stoft en minnessten, men icke af någon svensk, utan af en beundrande engelsman. I sin personlighet, sin lära och sina skrifter är S. en högst märkvärdig företeelse, i många fall ett psykologiskt underverk. Af många utmärkta skriftställare och vetenskapsmän har han blifvit ansedd för en svärmare, nästan som en sinnesrubbad, medan andra betraktat och beundrat honom såsom en med gudomliga uppenbarelser utrustad profet. Själf försäkrade han sig allt ifrån 1745 hafva haft uppenbarelser af änglar och andar, som meddelat honom »det nya Jerusalems himmelska lära». Utrymmet tillåter oss ej att ingå i någon redogörelse för denna märkliga teosofi, utan hänvisa vi å ena sidan till Atterboms Svenska siare och skalder, och å den andra till Fryxells undersökningar i dennes Berättelser ur svenska historien. I sina egna skrifter har S. grundligast utvecklat sin lära i sina Arcana coelestia, quæ in Scriptura sacra seu verbo Domini sunt detecta una cum mirabilibus, quæ visa sunt in mundo spirituum et in coelo angelorum VIII tom. 1749--56. Bland de märkligaste profven på S:s siareförmåga nämnas, att han i Göteborg skall ha sett den stora eldsvådan i Stockholm d. 19 juli 1759, medan den pågick, samt att han på Stockholms slott 1761 skall ha hviskat till Lovisa Ulrika de ord, som hennes aflidne broder August Vilhelm sagt henne i enrum vid deras sista sammanträffande och som ingen annan människa lär skola ha vetat. Vid hans frånfälle var hans lära af de flesta förbisedd och till och med föraktad. Sedermera har den lyckats vinna ej så få anhängare, särdeles i England och Amerika. I Sverige har dess insteg mer liknat öfvergående vindkast, som för en kort tid kunnat uppröra känslosamma sinnen, men utan inre kraft att fortfarande utöfva inflytande på det allmänna troslifvet. Enligt Tessins beskrifning, som äfven öfverensstämmer med de afbildningar, man har af S., var han af mindre, men väl proportionerlig växt. »Hans ögon voro svaga, hans hy blek, men öfver hans något breda mun syntes ett vänligt leende och hela hans uppsyn uttryckte en af inre lugn härflytande fryntlighet. Efter tidens sed bar han på hufvudet en yfvig, men icke lång, peruk och till den öfriga kroppen var han vanligen klädd i en ljusblå, eller gredelin, framtill helskuren, sammetsrock, med underkläder af svart taft, strumpor och skor, samt i dessa stora spännen af guld. Till sin karaktär var han en af de ädlaste, rättsinnigaste och välvilligaste människor i världen. Att äfven i en småsak afvika från, hvad han ansåg vara sant och rätt, eller att försumma uppfyllandet af ett gifvet löfte var, enligt sammanstämmande försäkran af alla, som personligen kände denne förunderlige man, alldeles omöjligt. Mot sitt tjänstefolk var han mild, öfverseende med andras svagheter, välgörande, så vidt hans tillgångar sträckte sig, mot den nödlidande, som redligt och genom arbete sökte förtjäna sitt bröd. Själf skall han hafva bekant, att han ofta anfölls af svåra och starka frestelser, men han sökte mot dem en hjälp i andäktig bön, och då han sålunda segrat i den inre striden, plägade han säga, att han blifvit återställd till hälsan och det så mycket egentligare, som hans kropp verkligen led under ett sådant tillstånd.» 1719 blef S. jämte sina syskon adlad med namnet Swedenborg. Ogift. Swedenstjerna, Erik Thomas, bergsvetenskapsman. Född å Österhammars bruk i Västmanland d. 26 april 1765. Föräldrar: bruksägaren Erik Vilhelm Swedenstjerna och Kristina Charlotta