Efter vid Uppsala universitet undergången bergsexamen antogs S. till auskultant i bergskollegium och utnämndes 1792 till öfvermasmästare i norra distriktet. Därefter förestod han under direktör Erik Nordvalls öfverinseende arbetena vid Trollhätte kanal till dess färdigbyggande 1800, då bolagsintressenterna uttryckte sin belåtenhet med hans arbete genom en särskild belöning af 500 rdr. S. utreste år 1802 på en studieresa med understöd af brukssocieteten för att i Danmark, Tyskland, Frankrike och England taga kännedom om smältningen och smidessättet samt järntillverkningen i allmänhet, från hvilken resa han först 1803 återkom. 1805 förordnades han till direktör öfver tackjärnsblåsningen och stångjärnssmidet i riket samt valdes till ledamot af Vetenskapsakademien. Efter sin hemkomst började han mer och mer anlitas för enskilda uppdrag och nedlade 1808 sin öfvermasmästare- och 1811 sin direktörsbefattning. Under tiden deltog han flitigt i riksdagsarbetet, var 1810-1818 fullmäktig i riksgäldskontoret, kallades vid Landtbruksakademiens stiftelse 1812 till dess ledamot och utnämndes 1818 till öfvermasmästare i södra distriktet. Då svensk kobolt i början af 1820-talet började lifligt efterfrågas i England och Frankrike, anlade S. nya koboltverk och skaffade sig 1824 ett års tjänstledighet för att i Paris och London bereda ökad afsättning åt den svenska kobolten. Då dessa förhoppningar slogo fel och S. därigenom hotades med ekonomisk ruin, förkortade han sitt lif d. 14 jan. 1825. Han afled ogift. S., som både inom och utom Sverige åtnjöt allmänt erkännande som teoretiskt och praktiskt bildad kännare af sitt fack var ledamot af flera utländska samfund. Han innehade den största mineralsamling, som då fanns i Sverige. Förutom flera afhandlingar i Jernkontorets annaler och i Vetenskapsakademiens handlingar, har S. 1807-1811 jämte C. J. Liedbeck utgifvit nio häften Samlingar i bergsvetenskapen. Svederus, en gammal, i synnerhet inom Västerås stift bosatt prästsläkt, som tros ha tagit sitt namn af Svedvi socken i samma stift. 1. Svederus, Nils Samuel, vitterhetsidkare, entomolog. Född i Stockholm d. 24 aug. 1751. Föräldrar: d. v. hofpredikanten, sedermera kyrkoherden i Skultuna af Västerås stift, Magnus Svederus och Anna Maria Christiernin. Under sin vistelse i Uppsala 1774--79 tillägnade S. sig grundliga kunskaper i flera vetenskapsgrenar, särdeles naturalhistoria, och promoverades det sistnämnda året till fil. magister. Prästvigd 1780, utnämndes han 1782 till tjänstgörande k. hofpredikant samt företog 1784 en vetenskaplig resa till England, Frankrike, Belgien och Holland, hvarifrån han återkom 1786. Tre år senare befordrades han till kyrkoherde i Näsby och Ervalla församlingar af Västerås stift, blef 1801 prost i Fellingsbro kontrakt samt afled i Näsby d. 3 nov. 1833. I ungdomen väckte han någon uppmärksamhet genom flere smärre skaldestycken, införda i Uppsala Tidningar, Stockholms-Posten samt Göteborgstidningen Hvad nytt? Hans älsklingssysselsättning förblef dock alltid naturvetenskaperna, i synnerhet entomologien, i hvilken han gjort flera vackra upptäckter, och hvari hans skicklighet beredde honom ledamotskap i flera lärda samfund, både i och utom landet. Gift 1790 med Anna Margareta Öberg. 2. Svederus, Georg, skriftställare. Född i Västerås d. 19 juli 1796; den föregåendes brorson. Föräldrar: domkyrkosysslomannen Magnus Svederus -- förut känd som bokhandlare, förläggare och författare i Uppsala -- och Hedvig Juliana Hellstedt. Efter i Uppsala aflagd fil. kand.-examen 1821, begaf S. sig till Stockholm, där han till följd af en långvarig sjuklighet likväl afstod från tjänstemannabanan och i stället ägnade sig åt litterära sysselsättningar. Under dessa arbeten kom han allt mer att vända sin uppmärksamhet dels åt statshushållningen, dels åt Sveriges industriväsen. På anmodan af några fabriksidkare i Stockholm stiftade han 1831 Svenska industriföreningen, i hvilken han tjänstgjorde såsom sekreterare till 1833, då en sjukdom afbröt denna verksamhet. 1834 förordnades han att vara fabriksombudsman och skötte denna befattning till 1841, då han på allmän bekostnad företog en utrikes resa, »i ändamål att forska efter de förhållanden, i hvilka det allmänna välståndet kommit till följd af näringsfrihetens införande». Efter sin återkomst 1844 från denna resa ägnade han sig åt litterär verksamhet och utgaf ett stort antal skrifter. Bland dem må nämnas: Skandinaviens jagt, djurfänge och vildafvel jemte jagtlexicon 1832, Nyaste bondepractica 1832--33, Näringsväsendet i Sverige år 1840 1840, Om fattigväsendet 1847, Ungern och magyarerna 1849, Sveriges krig och politik åren 1808--15 1864--65, Handlexicon för svenska landthushållare 1869, Förteckning på källskrifter, användbara för Carl XIV Johans historia 1875, Konung Carl XIV Johans historia I 1877--78, Om fälttåget i Norge 1814 1887, o. s. v. 1871 blef S. fil. jubeldoktor och erhöll 1881 1,200 kr. i statspension. Han afled i Stockholm d. 8 juli 1888. Gift 1826 med Katarina Elisabet Wenus. Svennberg, Olof Teodor (Tore), skådespelare. Föd i Stockholm d. 28 febr. 1858. S. debuterade på Ladugårdslandsteatern i Stockholm 1877, var 1878--91 engagerad vid olika resande sällskap och vid Stora teatern i Göteborg, gaf gästspel och deltog i turnéer i Sverige och Finland 1891--95, var sedermera till 1898 anställd hos Albert Ranft, hvarpå S. och fru Håkansson bildade eget sällskap. Hösten 1899 återvände S. till Ranft, men hade åter tillsammans med fru Håkansson eget sällskap 1902--05, då S. på nytt tillträdde engagement hos direktör Ranft. S., som är i besittning af ett i hög grad manligt och ståtligt yttre, är en gedigen karaktärsskådespelare, som särdeles väl kan gifva uttryck åt det hederliga, ärliga hos olika gestalter. Han har dock äfven skapat utmärkta typer i motsatt riktning, t. ex. Göran Persson i Strindbergs