Gustaf Vasa och Erik XIV. Bland S:s roller märkas föröfrigt: Repholt i »Ett besök», Falk i »Kärlekens komedi», professor Crampton, Chamillac, Armand i »Kameliadamen», Gerhard Hjelm i »Kung Midas», Stern i »Det stora förslaget», Generaldirektören, titelrollen i »Profkandidaten», Pancras Duff i »Kedjan». Gift 1905 med Karin Wiberg. Svenonius, Enevald, biskop. Född d. 24 dec. 1617 i Annerstads socken i Småland; son af en där boende järnhandlare Sven Enevaldsson och Ingerd Nilsdotter. S. 1 hade redan uppnått tjugutre år, när han från Växiö skola begaf sig till Åbo, där han blef magister 1647 och 1648 fil. adjunkt i Uppsala. Efter vidsträckta studieresor i utlandet prästvigdes han 1654, utnämndes till eloquent. professor i Åbo s. å. och befordrades till teologie professor därstädes 1660, blef 1661 teol. doktor och utnämndes 1665 till förste teol. professor. Han hade tillika varit uppförd på förslag till biskopsstolarna både i Växiö och Viborgs stift, när han af Carl XI utom förslag utnämndes till biskop och prokansler vid universitetet i Lund 1687. Detta ämbete, som han mottog vid sjuttio års ålder, tillträdde han dock icke utan afled i Åbo d. 28 april 1688. Af sin samtid ansågs S. för ett under af lärdom, och hans språkfärdighet var äfven ovanlig. Hans minnestecknare uppgifva, att han författat vers på tyska, latin, finska, grekiska, hebreiska, kaldeiska, syriska och arabiska. Sina disputationer förde han ömsom på latin grekiska och hebreiska och har utgifvit ett stort antal sådana. Lika alsterrik inom predikolitteraturen som i katederskriftställeriet, hade han vid sin död hållit omkring 2,500 predikningar. Icke utan skäl har han, på samma gång han blifvit ärad såsom den gamla ortodoxiens bekännare, äfven blifvit klandrad såsom en af dess häftigaste och ofördragsammaste försvarare, hvarom särskildt hans teologiska strider med biskop Terserus bära ett sorgligt vittnesbörd. Gift 1655 med Susanna Vexionia Gyldenstolpe. Svenonius, Fredrik Vilhelm, geolog. Född å Karlslund, Neder Luleå socken; d. 25 april 1852. Föräldrar: Disponenten Carl Vilhelm Svenonius och Brita Johanna Sundström. Student i Uppsala 1871 och fil. doktor 1880, blef S. 1881 bitr. geolog vid Sveriges geologiska undersökning, utnämndes 1882 till geolog och har hufvudsakligen verkat i norra Sverige. Redan på 1870--talet företog S. med understöd resor i nordligaste Norge samt svenska och finska lappmarkerna, följde 1879 som geologisk fackman svensk-norska gränsrödjningskommissionen mellan Dalarne och Lappland, företog 1882--87 som Vegastipendiat undersökningen i Lappland, var 1889 ledamot af apatitkommittén, deltog 1897 i en i samband med geologiska kongressen i Petersburg ordnad resa till östra Ryssland och Ural, o. s. v. S. har utarbetat flera geologiska kartblad och offentliggjort många uppsatser, redogörande för beskaffenheten af berggrunden inom nordliga Sverige, de svenska jöklarna, andesiten i Helsingland, den lappländska magnesiten, m. m. Han har vidare författat Stenriket och jordens byggnad 1888, Svenska turistföreningens resehandbok. II: Vester- och Norrbottens län 1896, De norrbottniska gruffälten och Ofotenbanan 1897, Svenska Turistföreningens resehandbok II: Lappland samt öfriga delar af Väster- och Norrbottens län 1904. S., som från Svenska Turistföreningens tillkomst varit en af dess ledande krafter, har äfven tagits i anspråk för kommittéarbeten, såsom i vattenfallskommittén 1898--99 och centrala nödhjälpskommittén 1903. Gift 1: 1883 med Anna Ekström och 2: 1897 med Elin Johanna Ekström. 1. Svensén, Carl Johan, riksdagsman. Född d. 26 okt. 1823 i Ålems socken i Kalmar län, där fadern Sven Peter Olsson, gift med Kajsa Lena Carlsdotter, var hemmansägare. Redan 1846 öfvertog S. ett hemman i Tveta socken af Kalmar län. Med liflig läslust förvärfvade han ett betydligt förråd af kunskaper och togs snart i anspråk för offentliga värf. 1859 valdes han att representera Aspelands och Handbörds härad i bondeståndet, som han äfven tillhörde vid de återstående ståndsriksdagarna. Han anslöt sig med lif och själ till den klart frisinnade fraktion, hvars intresse i första hand inriktades på representationsreformen, men som äfven i öfrigt ifrigt nitälskade för tidens framstegssträfvanden. Särskildt verkade han för höjande af kvinnans sociala ställning. Vid 1865--66 års riksdag var han ledamot af statsutskottet. Efter det nya statsskickets införande valdes S. att den första treårsperioden 1867--69 representera sin hembygd i Andra kammaren, Hans ställning blef här dock en annan, än han väntat. Landtmannapartiet, som snart kom till makten, syntes honom alltför ljumt i fråga om tidsenliga reformer, och S. deltog i stället 1868 i det nyliberala partiets bildande. De maktägande hämnades genom att utesluta honom ur statsutskottet, där han äfven 1867 haft plats. Vid periodens slut blef han ej återvald och det dröjde ända till 1876, tills han återigen intog sin plats i Andra kammaren, som han nu tillhörde till sin död d. 28 sept. 1883. Han slöt sig nu till landtmannapartiet, som under tiden mera dragit sig åt vänster, och insattes af detsamma 1876 i statsutskottet, 1877--78 i försvarsutskottet, 1879 i lagutskottet och 1880--83 i konstitutionsutskottet. Han verkade under sitt senaste riksdagsskede ifrigt för försäljning af statens mindre domäner, i syfte att öka de själfständiga smärre jordägarnas antal och frambar en af Andra kammaren upprepade gånger bifallen motion om upphäfvande af kyrkomötets vetorätt. Af hemortens landsting var han ledamot 1865--76 och 1881--82. Gift 1846 med