Petersburg) af svenska föräldrar d. 18 okt. 1802. Under det han som gosse var anställd vid ett tryckeri i Stockholm, gjorde S. sig bemärkt för sin vackra sångröst, hvarför han 1820 upptogs såsom elev vid k. teatern, där han första gången lät höra sig s. å. i en romans ur skådespelet »Röda och hvita rosen». Hans musikaliska och dramatiska uppfostran, som öfvertogs af Du Puy, leddes af denne med stor sorgfällighet men afbröts alltför tidigt och till stor skada för S. genom Du Puys död 1822. Ännu i saknad af riktig utbildning, infördes S. brådstörtadt på scenen och tvangs, ehuru han icke ens kunde läsa noter, att öfvertaga sin lärares stora och svåra repertoar. Det oaktadt fortfor han under en lång följd af år att vara sångscenens yppersta prydnad och publikens gunstling. Hans sköna böjliga tenor och det spirituella i hans föredrag förfelade aldrig att väcka allmänhetens förtjusning. Ehuru han excellerade i flera af de större operorna, torde dock Max' roll i »Friskytten» och Fra Diavolo's i Aubers lyriska skådespel med samma namn, varit glanspunkterna i hans mästerskap. Öfveransträngning och måhända ett mindre regelmässigt lefnadssätt undergräfde tidigt hans hälsa, för hvars återställande han 1835 företog en resa till Italien. Han återkom väl till fäderneslandet men kunde för kroppslig afmattning icke mer uppträda på scenen och afled i Stockholm d. 18 dec. 1839. Gift 1826 med Märta Kristina Fagerberg. Sätherberg, Carl Herman, läkare, författare. Född vid Tumba pappersbruk i Södertörn d. 19 juni 1812. Föräldrar: förvaltaren af nämnda bruk, kamreraren i riksbanken, Johan Fredrik Sätherberg och Inga Maria Bohman. S. blef, sedan han genomgått Strängnäs skola och Uppsala lyceum, student i Uppsala 1830, hvarefter han aflade med. kand. examen 1840 och erhöll 1843 i Lund medicine doktorsdiplomet. Sedan han tjänstgjort dels såsom biträdande läkare vid professor N. Åkermans ortopediska institut i Stockholm 1841--42, dels såsom uppbördsläkare på korvetten Karlskrona under en expedition till Medelhafvet 1844--45, öfvertog han 1847 föreståndareskapet för ortopediska institutet, hvilket till följd af ett utanför läkarkåren stående mäktigt partis intriger förlorat allmänhetens intresse och befann sig i upplösningstillstånd. S. upptog en strid mot institutets motståndare, som fortsatte i flera tiotal år. Han ombildade anstalten till en gymnastisk-ortopedisk inrättning och erhöll af riksdagen 1848--49 statsanslag. Detta anslag, som sedermera ökades, uppfördes af 1868 års riksdag på, ordinarie stat. S. företog åtskilliga resor för att studera ortopediens utöfning i Frankrike, Tyskland och England samt skaffade institutet en samling gipsafbildningar jämte modeller för ortopediens detalj. Vid världsutställningen i Paris 1855 erhöll han pris för modeller till en fullständig sjukgymnastik-apparelj, jämte taflor öfver gymnastikrörelser och vid expositionen i Bruxelles 1876 fick han silfvermedalj. 1861 var S. led. i kommittéen för bildandet af Stockholms skarpskyttekår och 1862 i kommittén för utarbetande af förslag till ordnande af den gymnastiska undervisningen i riket. 1879 afgick han från ledningen af ortopediska institutet. S:s författareverksamhet sönderfaller i tvenne delar: den rent vetenskapliga och den lyriskt beskrifvande. Bland arbeten på det förra området må utom uppsatser i Hygiea, Svenska läkaresällskapets förhandlingar och Nordiskt medicinskt arkiv, nämnas: Om några väsentliga fel i barnuppfostran och om det uppväxande slägtets fysiska försämring samt behofvet af gymnastik såsom ett upprättelsemedel 1856, Om senaste försöket att vanställa orthopedien och hos allmänheten inplanta fördomar mot gymnastisk-orthopediska institutet 1858, Gymnastik och orthopedi 1862, Om gymnastisk-orthopediska institutet, dess ställning och verksamhet 1866, Om de tvenne olika gymnastikmetoderna, den manuella och den mekaniska 1872, m. m. På det vittra området, där han innehar ett aktadt namn för sina af en naturfrisk känsla genomandade sånger, och sina idylliskt intagande naturmålningar, har han utom mindre stycken, lämnat den anonymt utgifna poetiska balladen Skogsharpan 1836, Jägarens hvila 1838, Blommorna vid vägen, 4 häft. innehållande: Lyriska dikter, Alfhilda samt Utflygter på hafvet 1841--46, Vid Carthagos ruiner 1846, Alprosor 1855, Dikter, äldre och nyare, däribland lustspelet Bellman i 4 akter 1862--63, Naima, dramatisk dikt 1870, diktcykeln Blomsterkonungen, bilder ur Linnés lif 1879, skådespelet Ur förtryckets natt, uppf. 1882, tryckt 1886, diktcykeln Khalifens äfventyr 1888, Lefnadsminnen 1896. S. erhöll 1870 Sv. akad.:s guldmedalj och 1879 akademiens k. pris. Han var framförallt lyriker. »Burna på musikens vingar ha också flera af S:s sköna kväden flugit öfver landet och de fortlefva ännu alltjämt i våra sångares minnen! Hvem har icke någon gång hört eller instämt i de friska, af ungdomens och vårens förenade glöd värmda tonerna: »Vintern rasat ut bland våra fjällar» eller »Glad såsom fågeln i morgonstunden?» Död i Stockholm d. 9 jan. 1897. Gift 1848 med Emma Sofia Ekman. Säve, en tysk släkt från Mecklenburg, som i början af 1700-talet inflyttade till Sverige, hufvudsakligen till Gotland, hvarifrån den senare spridt sig till Sveriges fastland och Finland. 1. Säve, Per Hieronymus, präst, lärd. Född i Visby d. 30 sept. 1765. Föräldrar: tullinspektören Johannes Säve och Elsa Margareta Gyllenstorm. I Uppsala, där S. inskrefs som student 1782, promoverades han till fil. magister 1788 och förordnades året därefter till docent i latinska språket och litteraturen. 1793 kallades han till e. o. k. hofpredikant, utnämndes 1796 till kyrkoherde i Roma pastorat af Visby stift, blef