Stockholm såsom informator i kammarrådet v. Stockenströms hus, där han flitigt umgicks i litterära och vittra kretsar, och två gånger af Vitterhetsakad. prisbelönats för ett par afhandlingar, den ena till bekämpande af den franska smakriktningen, den andra af svensk-historiskt innehåll, återkom han hösten sistnämnda år till Åbo, där han 1783 blef adjunkt i teologiska fakulteten. Prästvigd 1784, utnämndes han till kyrkoherde i Piikis prependepastorat 1785, blef tredje teologie professor och kyrkoherde vid Åbo domkyrkas finska församling 1790, teologie doktor 1800, biskop i Åbo och prokansler för därvarande universitet 1803, hvarpå han efter Finlands afträdande till Ryssland, upphöjdes till Finlands förste ärkebiskop 1817. Led. af Vitt.-, hist.- och ant.-akad. Död d. 25 dec. 1832. Nyss blifven magister blef T. medlem af det vittra sällskapet Aurora i Åbo och har i »Vitterhetsnöjen» skrifvit ett par skaldestycken: Ode öfver mörkret samt Skogsqväde. I »Åbo tidningar» infördes äfven åtskilliga dikter af honom, däribland en vacker Minnessång öfver J. H. Kellgren samt sällskapsvisor, i hvilken diktart han var framstående, hvarjämte han lämnat en versifierad öfversättning af Aeneidens första bok, belönad 1776 med Vitterhetsakademiens stora pris. Ett mer beståndande värde än dessa vittra alster af hans penna hafva emellertid hans historiska skrifter: Minne öfver biskopen i Linköping Johannes Elai Terserus, Vita et merita episcopi Isaaci B. Rothovii, Handlingar till upplysning af Finlands kyrkohistoria samt Om svenska sjömakten i äldre tider, i synnerhet under konung Erich XIV. På grund af ådagalagd praktisk duglighet valdes T. 1800 af sitt stifts prästerskap till revisor i riksgäldskontorets diskont och till representant vid riksdagen i Norrköping s. å., vid hvilken han var ledamot af bankoutskottet och efter biskop Wallqvists död af hemliga utskottet samt ådagalade en frisinnad synpunkt i teologiska frågor och grundlig kännedom å det ekonomiska området. 1801 och 1805 var han revisor i banken och riksgäldskontoret. Under 1808--09 års händelser blef T. föremål för mycket klander för förment undfallenhet gentemot segraren. Utsedd till prästeståndets talman vid Borgå landtdag 1809, måste han i febr. s. å. infinna sig i Petersburg för att aflägga talmanseden och grundlade då det stora inflytande, han sedan städse utöfvade öfver Alexander I. Han blef ock en af de ledande personerna vid samma landtdag, hvars förlopp han sedan skildrat i Berättelse om Borgå landtdag, och erhöll efter dess slut adelskap för sina barn. Äfven sedermera utöfvade T. stort inflytande på Finlands politiska förhållanden samt arbetade för enhet och likstämmighet i kyrkoförvaltningen. Hans vittra skrifter i urval med en inledande lefnadsteckning utgåfvos 1899 af M. G. Schybergson. Gift 1787 med Anna Kristina Caloander. Terserus. En släkt från norra Hälsingland, härstammande från en bonde vid namn Jöns, som lefde i slutet af 1400-talet. 1. (Terserus), Ingelbertus Olai, präst. Född i Rogsta by i Tuna socken af Hälsingland omkring 1520 och son af bonden Elof Jönsson. Om sonens tidigare ungdomsöden känner man föga. Han hade genomgått Gäfle skola samt var Gustaf I:s hofpredikant, då han 1550 mottog Umeå pastorat såsom tillförordnad pastor. Särskildt hade han vid utnämningen blifvit af konungen ålagd att genomföra reformationen i Västerbotten och utan skonsamhet indrifva pastoratets inkomster, af hvilka konungen behöll brorslotten. Båda delarna väckte emellertid så mycken oro, att Ingelbertus måste begifva sig därifrån och utnämndes i stället till kyrkoherde i Leksand, hvarefter han inom kort af konungen förordnades till »probst i Dalom». Till förbättrande af sin lön erhöll han af k. Erik XIV ett hemman, Tibble i Leksand, på hvilket han, sedan han underskrifvit Liturgien, erhöll k. Johans konfirmation 1582. Efter det hertig Carl tillägnat sig regeringsmakten, underskref Ingelbertus Uppsala mötes beslut och bevistade såsom ledamot af prästeståndet kröningsriksdagen 1594. De sista åren af sin lefnad var han blind och afled, sedan han flera gånger varit rörd af slag, i Leksand 1602. Gift 1: med Brita Elofsdotter och 2: med Katarina Jonsdotter. 2. Terserus, Elaus Ingelberti, präst, folkledare. Född i Umeå 1554; den föreg. son i första giftet. Medan han vid utländska lärosäten fullbordade sin vetenskapliga bildning, antog han tillnamnet Terserus, hvartill anledningen berättas ha varit följande. Under sin vistelse vid universitetet i Leipzig visade han den största flit, så att det sades, att han blott tre gånger infunnit sig, efter det föreläsningarna börjat; med anledning därutaf plägade professorn i grekiskan Tosselius på skämt kalla honom Ter serus (tre gånger sen), hvilket namn den unga studenten, på nordiska soagohjältars sed, upptog och gjorde frejdadt. Återkommen till Sverige efter i Leipzig vunnen magistergrad utnämndes han till Johan III:s handsekreterare, men drog sig under de liturgiska oroligheterna tillbaka och förordnades af sin släkting biskop Bellinus i Västerås till rektor i Hedemora. 1595 flyttades han därifrån till rektorsbeställningen i Västerås och utnämndes 1602 till faderns efterträdare såsom kyrkoherde i Leksand. Han hade då i fem år varit sin blinde faders medhjälpare i ämbetet och var till och med redan prost i Öster-Dalarne, då den upphetsade allmogen under Näftåget 1598 valde honom till anförare. Genom sina på en gång kloka och allvarliga föreställningar lyckades det honom att förekomma större blodsutgjutelse, än hvad som då skedde. Likaså i början af Gustaf II Adolfs regering, då dalkarlarna tillställde flera uppror och bland annat hotade att ihjälslå all adel. Oförskräckt uppträdde då T. igen och förebrådde icke allenast från predikstolen sina åhörare deras olydnad mot öfverheten, utan skickade till de andra dalsocknarna afskrifter af sina förmaningstal och bidrog på detta sätt att lugna sinnena. Han har om sina lyckliga bemödanden i detta hänseende lämnat åtskilliga