upplysningar i sina ännu förvarade Dalkarlahandlingar som skedde och afhandlade bleffue åhren e. Chr. byrd 1613 och 1614 per Elaum Ter serum Umovallensem Dalecharliæ præpositum. Han är äfven författare till Historia Johannis III:i Sv. G. V. regis (tryckt i Nettelblads Schwed. Bibl.) samt Berättelse om Näftåget, till större delen utgifven i en disputation af Djurdal under titel: »De Tumultu dalecarlico, vulgo Näftåget». T. afled i Leksands prästgård »något efter Olofsmässan» 1617. Gift tvenne gånger, 1: 1597 med Anna Danielsdotter, känd under namnet »Stormor i Dalom» och 2: 1611 med Margareta Hansdotter, prästdotter från Säbrå och syster till biskop Zebrozynthius i Strängnäs. 3. Terserus, Johannes Elai, teolog, biskop. Född i Leksands prästgård i april 1605; den föregåendes son i första giftet. Vid fyra års ålder förlorade T. sin mor och vid det tolfte sin far, men vårdades med ömhet af sin styfmoder och dennes senare man, prosten Troilius i Leksand. Af honom skickades T. till skolan i Västerås, där biskop Rudbeckius snart fäste sig vid ynglingens ovanliga stadga och flit, så att han tog honom med som notarie på en visitationsresa till Livland. Sedan han 1628 blifvit student i Uppsala, prästvigdes han 1631 och befordrades 1632 till lektor i grekiska i Västerås samt företog året därefter med understöd af Gyllenhielm, Johan Banér och Ax. Oxenstierna en längre studieresa, hvarunder han besökte de förnämsta akademier i Tyskland, Frankrike, England och Holland och bl. a. var Johan Banérs huspredikant. Hemkommen inträdde han åter 1637 i utöfningen af sitt lektorsämbete samt blef tillika gymnasierektor och notarie i domkapitlet. 1639 promoverades han till filosofie magister med första hedersrummet i Uppsala. S. å. befordrad till teologie lektor i Västerås, utnämndes han 1640 till tredje teologie professor i Åbo samt var universitetets rektor 1645 och riksdagsman 1647, då han under sin vistelse i Stockholm gaf drottning Kristina undervisning i hebreiska. Sistnämnda år utnämndes han till andra teol. professor i Uppsala och blef 1648 teol. doktor. På uppdrag af drottningen började han 1649 utarbeta en kritisk upplaga af Gamla testamentet med grundtext och latinsk öfversättning, med hvilket arbete han upphörde 1660, då han icke medhunnit mer än de två första Moseböckerna. Han deltog äfven ganska ifrigt i det politiska lifvet och var vid den märkliga 1650 års riksdag en af de mest framskjutna målsmännen för de ofrälse ståndens yrkande på en reduktion. För sin lärdom stod han i stor ynnest hos drottningen, men gick miste därom, då han 1651 angafs som medveten om Messeniernas sammansvärjning, i hvilkas rättegång han dock i följd af bristande bevis icke blef invecklad. Hvad han förlorade i förtroende hos Kristina, återvann han i fördubbladt mått hos Carl X, hvilken så godt som mot stiftets vilja utnämnde honom till biskop i Åbo 1658, hvilket stift han tillträdde 1659, efter att hafva deltagit i en kommission för kyrkoordningens reviderande. Då följande år drottning Kristina besökte Sverige, var han vid riksdagen den, som egentligen genomdref, att hon ej här skulle få utöfva sin nya religion. Lärd, skarpsinnig, arbetsam och tilltagsen, men på samma gång orolig, egenkär, envis och själfrådig, hade han förvärfvat sig en mängd ovänner, hvilka endast väntade på tillfälle att med samlad kraft angripa honom. Ett sådant yppade sig, när T. 1662 utgaf sin Förklaring öfver cathechismum, eller the sex vår christliga läras hufvudstycken, hvilken författaren underställt domkapitlets pröfning. Den första, som drog i härnad mot både bok och författare, var den lärde men ränkfulle professor Enevald Svenonius. Tvisten mellan honom och T. öfvergick snart till sådana uppträden, att rådet ansåg sig böra ingripa i saken. Förhandlingarna i den för tvistepunkternas pröfning af regeringen tillsatta kommissionen hade till resultat, att T., af hvars skrift alla exemplar blifvit indragna, ålades att afhålla sig från biskopsämbetets utöfning, till dess hans sak vid följande riksdag blifvit af prästeståndet pröfvad och undersökt. »Undersökningen» som vidtogs vid 1664 års riksmöte, och hvarigenom i synnerhet synkretistiska åsikter hos T. ansågos vara ådagalagda, slutade så, att T. blef afsatt. Han uppehöll sig därefter en tid i sin förra annexförsamling, Pargas vid Åbo, men utnämndes redan 1665 till kyrkoherde i Riddarholmsförsamlingen i Stockholm, hvartill han 1666 fick lägga Bromma i Roslagen. År 1668 förflyttades han såsom kyrkoherde till Klara församling och utnämndes 1671 till biskop i Linköping. I den nya biskopsbefattningen visade han sitt vanliga nit och förhöll sig i öfrigt stilla de första åren. Men vid riksdagen 1675, då han fått i uppdrag att vara promotor vid den efter kröningen anordnade teologie doktorspromotionen, upptog han i sitt tal och försvarade på nytt sina afsvurna teologiska satser, framför allt sin ringaktning af den 1663 såsom symbolisk bok fastställda Konkordieformeln. Saken väckte stor förargelse icke blott hos de ortodoxa, utan jämväl hos rådet och ständerna, så att det endast var genom konungens maktspråk som fred kunde åstadkommas. Från den stunden drog sig T. undan till sitt stift, där han plötsligt träffades af slag i Söderköping och afled d. 11 april 1678. T. var en man med många och stora förtjänster och i utöfningen af sitt biskopliga ämbete en förman utan anseende till personen. Det är icke otroligt, att den själfrådighet, hvarmed han gick till väga mot underordnade och ämbetsbröder, förskaffade honom hans många fiender och var den verkliga och hufvudsakliga anledningen till det hat, hvarmed han af sin samtid förföljdes. Hans uppfattning af Konkordieformelns ringa värde gjorde sig efter hand så gällande i det allmänna medvetandet, att dess obehöflighet erkändes genom 1809 års grundlag och den 1829 beslutade förenklingen af prästeden. Gift 1: 1638 med Elisabet Troilia och 2; 1657 med Maria Grubb.