Tersmeden. Af denna ätt, som härstammar från den gamla franska adliga ätten Saint Lary de Therme, flydde omkr. 1572 Guillaume under hugenottförföljelserna till Schweiz och antog namnet Zeerschmitten. Ätten inkom till Sverige under Gustaf II Adolfs regering, och Guillaumes sonsons sonson, Jakob, -- se T. 1 -- erhöll 1751 svenskt adelskap. Fem af hans syskon hade 1711 jämte sin styffader adlats med namnet Cedercreutz. En af Jakobs sonsöner Fredrik -- se T. 4 -- erhöll 1809 friherrlig värdighet enligt 37 § regeringsformen. 1. Tersmeden, Jakob, bergsvetenskapsman. Född d. 23 febr. 1683 på Kolsva bruk i Västmanland, Föräldrar: ägaren af Svartå bruk Reinhold Zeerschmitten, som försvenskade namnet till Tersmeden, och Kristina Börstel. Sedan T. såsom auskultant i Bergskollegium, hvartill han antogs 1701, gjort sig noga bekant med den inhemska bergshandteringen, begaf han sig 1704 utomlands, då han bland annat gjorde sig noga underrättad om smältningssättet vid de engelska tennverken och uppmärksamt studerade bergverken i Sachsen. Återkommen till Sverige, öfvertog han 1708 förvaltningen af Larsbo bruk i Dalarne, som han betydligt utvidgade och förbättrade och af hvilket han blef ägare 1722. 1747 erhöll han bergsråds namn, heder och värdighet, upphöjdes 1751 i adligt stånd samt afled på Larsbo bruk d. 6 april 1752. Såsom bergsvetenskapsman och brukskarl var T. en af de mest insiktsfulla och erfarna på sin tid samt bragte sig genom skicklighet och kraft upp till en oberoende och aktad samhällsställning. Äfven såsom krigare hade han pröfvat sina krafter och lyckan. I slaget vid Helsingborg kämpade han med mannamod under Magnus Stenbock, och 1717 uppsatte han till största delen på egen bekostnad och inöfvade en frikår af Dalarnes allmoge till Dalgränsens försvar mot danskarna. Såsom ett erkännande häraf blef han af Carl XII utnämnd till öfverstlöjtnant, en värdighet och titel, hvaraf han likväl aldrig begagnade sig. 1711 erbjöds honom af hans styffader att genom adoption blifva delaktig af dennes adelskap med namnet Cedercreutz, hvilket han likväl afböjde, under förklaring, att han ej ville bortlägga sitt fädernenamn, och att, om han skulle emottaga adelskap, skulle det vara för sina egna förtjänster. Detta exempel följdes af tre bland hans syskon, hvaremot de öfriga fem genom adoption blefvo upptagna inom friherrliga ätten Cedercreutz. Gift 1708 med Elisabet Gangia. 2. Tersmeden, Herman, se Cedercreutz. 3. Tersmeden, Carl, sjömilitär. Född d. 23 april 1715 på Larsbo bruk i Dalarne; son af T. 1. Sedan T. 1730 ingått som volontär vid galäreskadern i Stockholm och 1733 utnämnts till arklimästare i Karlskrona var han 1735--38 anställd i holländsk och 1739--40 i engelsk krigstjänst. Löjtnant i svensk tjänst 1740 och följande året kaptenlöjtnant, bevistade han i sistnämnda grad finska kriget, efter hvars slut han 1743 på Norra Björkfjärden i Mälaren skingrade tjugu båtar med upproriska dalkarlar, hvilka ämnade sig till hufvudstaden för att deltaga i uppresningen. I fjorton år (1749--1763) var han under Ehrensvärd verksam vid fästningsbyggandet å Sveaborg. 1751 befordrad till kapten vid Göteborgs eskader, blef han 1755 kommendörkapten i Karlskrona och 1771 varfsschoutbynacht och kommendör vid örlogsflottan. Vid 1772 års statshvälfning förmådde T. flottans befäl och manskap att understödja konungen, blef konteramiral vid galärflottan i Stockholm samt varfsamiral, vice amiral vid örlogsflottan 1774 samt 1778 såsom kommendör uppflyttad i den s. k. riddareklassen. T., som 1781 tog afsked från krigstjänsten, gjorde sig äfven känd som en verksam riksdagsman. Död d. 25 dec. 1797. Då T. i yngre åren (på 1730-talet) befann sig på resor, gjorde han under ett besök i Berlin sin uppvaktning hos konung Fredrik Vilhelm I, hvilken just då var i farten med att uppsätta sitt jättegarde. Då T. inträdde, frapperades konungen synbart af hans resliga gestalt, som vid verkställd mätning befanns ej obetydligt i längd öfverstiga den utanför på vakt stående gardistens. Konungen begynte genast göra ansenliga anbud, om T. som officer ville träda i hans tjänst, men detta afböjdes under förklaring, att han fortfarande ville ägna sig åt sitt fosterland och sjötjänsten. Under sina senare år ansattes han af en besvärlig fetma, som gaf skalden Oxenstierna anledning till följande impromptu: »Tersmeden, tjock och tung och lång, Är både amiral och barlast på en gång». Gift 1757 med Inga Dorotea Malmskiöld. 4. Tersmeden, Fredrik, krigare, ämbetsman. Född på Väst-Sura i Västmanland d. 9 febr. 1752 den föreg. brorson. Föräldrar: assessorn Jakob Tersmeden och Magdalena Elisabet Söderhielm. Vid sexton års ålder förare vid Västmanlands regemente, utnämndes T. året därefter till lifdrabant, blef 1775 löjtnant vid Upplands regemente och 1783 förste major vid Hälsinge regemente. Befordrad 1792 till öfverstlöjtnant vid nämnda regemente, blef han 1795 generaladjutant och öfverste i armén. Öfverhopad af administrativa uppdrag, tog han 1798 afsked från regementet och förordnades s. å. till vice president i Krigskollegium, erhöll 1809 friherrlig värdighet och utnämndes 1812 till generalmajor, ordförande i Krigshofrätten och president i Kammarrätten. Död i Stockholm d. 20 sept. 1819. I 1788--90 års finska krig, i hvilket han deltog såsom chef för Hälsinge regemente, utmärkte han sig vid flera tillfällen, särskildt 1789 vid Kapitais och Anjala. Äfven såsom ämbetsman ansågs han för mycket duglig och innehade, såsom ofvan antydts, tid efter annan flera maktpåliggande förtroendevärf; sålunda var han ledamot i alla Gustaf IV Adolfs krigs- och statskonseljer äfvensom i Statsberedningen, led. i statsutskottet vid 1809 och 1810 års riksdagar samt fullmäktig i riksgäldskontoret och järnkontoret. Gift 1801 med friherrinnan Maria Stanislas Josefine Sparre.