1854 till fil. magister. Kort efter det han blifvit kallad till docent i astronomi vid universitetet i Uppsala, företog han såsom byzantinsk stipendiat 1856 en utländsk resa för fysiskt-matematiska studier i England, Frankrike och Tyskland 1873 och utnämndes vid sin hemkomst 1859 till docent i fysik, med förordnande på hösten s. å. att förrätta de till professuren i samma läroämne hörande examina. Amanuens vid fysiska kabinettet 1859--61, befordrades han sistnämnda år till fysices adjunkt samt utnämndes 1873, efter att längre och kortare tider ha uppehållit professuren i fysik vid universitetet samt 1869--70 förestått professuren i allmän och tillämpad fysik vid Teknologiska institutet i Stockholm, till professor vid den nyinrättade lärostolen i mekanik vid Uppsala universitet, hvarifrån han året därefter (1874) erhöll transport till fysiska professuren. Ifrån 1860 bibliotekarie vid Vetenskaps-societeten i Uppsala och 1863 ledamot af nämnda samfund samt 1880 dess sekreterare blef han 1868 ledamot af Vet.-akad., af hvilken han gemensamt med A. J. Ångström fått mottaga det Lindblomska priset 1860, 1864 och 1865, medan han 1869 för egen del erhöll hälften af det Wallmarkska priset. Sedan 1878 medlem af Fysiografiska sällskapet i Lund, blef han 1883 korresp. led. af Örlogsmannasällskapet i Karlskrona, 1888 hedersled. af Vet.- och Vitterh.-samh. i Göteborg och 1891 led. af Videnskabs-selsk. i Kristiania. Under tvåårsperioden 1889--91 var han universitetets prorektor och 1865--79 censor vid mogenhetsexamina inom högre allm. läroverken. Vid elektricitetskongressen i Paris 1881 var han ombud för Sverige, och 1889 deltog han i enahanda egenskap i den därstädes hållna Conférence générale des poida et mesures och hemförde därifrån de s. k. »rikslikarna» eller prototyperna för metern och kilogrammet. Han var härtill så mycket lämpligare, som han sedan 1885 tillhört Comité international des poids et mesures i Breteuil. 1874 tilldelades honom af Järnkontoret ett anslag med anledning af en utaf honom framställd ny metod att medelst magnetiska mätningar undersöka järnmalmfält, hvarjämte han för samma arbete vid Congrès international des Sciences géographiques i Paris 1875 fick emottaga Geografiska sällskapets medalj af första klassen. Sistnämnda år kallades han ock till korresp. led. af Geolog. Reichsanstalt i Wien. Hedrad 1884 af Royal Society i London med den stora Rumfordska medaljen, blef han 1886 led. af Royal Society i Edinburgh. Af hans skrifter, införda i samtida vetenskapliga tidskrifter, äro följande de hufvudsakligaste: Om astronomiska observationer med tillhjälp af galvanisk elektricitet 1856, Försök att bestämma induktionsströmmars olika fortvaro 1859, Bestämning af våglängderna för en del af de kemiska strålarna i solspektret 1860, Recherches sur les propriétés magnétiques du fer 1861, Om bestämning af elasticitetsgränsen hos metall 1863, Om de Frauenhoferska linierna jemte teckning af den violetta delen af solspektrum, tills. med Ångström 1865, Spektralanalys, exposé och historik 1866, Memoire sur la détermination des longueurs d'onde des raies metalliques 1867, Jordmagnetiska bestämningar i Sverige under åren 1869--71 och 1872--82, Om spektra tillhörande Yttrium, Erbium, Didym och Lanthan 1873, Redogörelse för en ny metod att medelst magnetiska mätningar undersöka järnmalmsfält, jämte anförande af några i sammanhang dermed anstälda experiment 1874, Om isodynamiska ytorna kring en vertikal magnetstång, med tillämpning häraf vid en på magnetiska mätningar grundad undersökning af järnmalmsfält 1874, Om magnetiska mätningar å järnmalmsfält 1874, Recherches sur les spectres des métalloïdes, tills. med Ångström, efter Ångströms död utarbetad af Th. 1875, Sur la recherche des mines de fer 1877. Sur le spectre de fer, obtenu à l'aide de l'arc électrique. Flera af dessa skrifter äro öfversatta i utlandet. T., som 1896 tog afsked från professuren, afled i Uppsala d. 27 juli 1905. Gift 1862 med Tonny Carolina Kraak. Tham. Släkten härstammar från Landsberg i Sachsen, hvarifrån den svenske stamfadern, Wollrath Sebastiansson, inkom i Carl XI:s tid och blef rådman i Göteborg. Hans 1729 aflidna son, kommerserådet Sebastian Tham, adlades 1716 och gjorde sig känd såsom den där genom en donation gaf upphof till de bekanta Thamska föreläsningarna. En utgrening af ätten är släkten Tamm (se ofvan). 1. Tham, Per, arkäolog. Född på Stora Dala i Skaraborgs län d. 22 dec.1737. Föräldrar: majoren Peter Tham och Ulrika Ulfsparre. Vid fjorton års ålder skickades T. till Uppsala, där han då (1751) blef student, erhöll några år senare titel af hofjunkare och utnämndes 1760 till hofintendent. Två år därefter inköpte han egendomen Dagsnäs i Västergötland, som han bebyggde, förbättrade och förskönade, och hvarest han med undantag af riksdagstiderna sedan tillbragte hela sin lefnad. 1809 erhöll han titeln af öfverintendent och afled på Dagsnäs d. 5 aug. 1820. T. var en i många hänseenden egendomlig karaktär, hvars sällsamma yttringar till någon del förklaras af den frihet, i hvilken han såsom ende sonen och arftagare till en betydande förmögenhet tilläts att uppväxa. I unga år deltog han en tid i riksdagsförhandlingarna. Att han med allvar sökte sätta sig in i föreliggande offentliga ärenden, framgår af de broschyrer, han tid efter annan utgaf. Bland dessa äro att nämna: Tankar om prof. Christiernins Föreläsningar om växelcoursen 1761, hvilken afhandling han utgaf till försvar för sin blifvande svärfader A. Nordencrantz i dennes mångåriga meningsstrid med nämnde professor, vidare Svar på projectet om et banco-contoirs inrättande s. å. Om prästetionden af säterier 1767, samt Om helgdagar 1769. Sin i sist antydda broschyr förfäktade åsikt, att en hel mängd helgdagar kunde till gagn för landets materiella utveckling borttagas, gjorde han äfven gällande i riksdagsmotioner, och densamma vann äfven till väsentlig del seger vid 1772 års riksdag. Äfven i