öfverste för ett kavalleriregemente. Ädel och tapper, tjänade han länge troget österrikiska huset. Sedan han deltagit i det 1606 slutade kriget mot turkarna, slog han sig ned i Böhmen. Här gjorde han gemensam sak med dem, som bekämpade kejsar Rudolf II:s reaktionära och mot religionsfrihetens grundsatser fientliga politik, och hvilka omsider 1609 aftvungo kejsaren det s. k. majestätsbrefvet, hvarigenom åt Böhmens protestantiskt-oppositionella ständer tillförsäkrades vissa fri- och rättigheter. Sedermera var han en bland ledarne för det uppror, som 1611 ledde till Rudolfs afsättning och hans bror Mattias' uppsättande på tronen. Då äfven denne begynte våldföra de böhmarna beviljade fri- och rättigheter, ställde T. sig i spetsen för sina förorättade landsmän och uppgick, åtföljd af flera böhmiska ädlingar, d. 23 maj 1618 på slottet i Prag, där efter en kort ordväxling tvenne af de församlade rådsherrarna blefvo utkastade genom fönstret, hvarmed signalen var gifven till det tyska trettioåriga religionskriget. Såsom anförare för den böhmiska adelshären utvecklade han stor tapperhet, vann flera drabbningar och utsatte två gånger Wien för belägring. Öfvervunnen emellertid af österrikarna i det blodiga slaget på Hvita berget 1620, måste han tillika med den nyvalde konungen Fredrik af Pfalz lämna sitt fädernesland och reste som landsflyktig i Ungern, Holland, Venedig, Danmark och hvarje land, som stod i fientligt förhållande till kejsaren. I Venedig lyckades han 1625 efter långvariga bemödanden erhålla högsta befälet öfver dess krigsstyrka men tog från antydda befattning afsked redan 1627. Slutligen anlände han till Sverige och gick 1629 i tjänst hos Gustaf II Adolf, som förordnade honom till guvernör öfver Ingermanland med underlydande fästningar Narva, Jama och Koporie. 1630 skickades han såsom svensk ambassadör till kurfursten af Brandenburg och följde 1631 Arnim på dennes tåg in i Böhmen. De underhandlingar, som s. å. ägde rum mellan Gustaf Adolf och Wallenstein i syfte att förmå den senare till ett väpnadt uppträdande mot kejsaren, leddes af T. Denne deltog följande år i slaget vid Lützen och kommenderade efter Gustaf Adolfs död svenska arméerna i Schlesien och Mähren. Här förde han nya underhandlingar med Wallenstein men lyckades ej uppnå någon öfverenskommelse med denne. Slagen 1633 vid Steinau, blef han tillfångatagen men blef snart af Wallenstein lösgifven utan lösen. 1634 förordnades han till öfverkommendant i Würzburg, blef 1635 naturaliserad svensk grefve samt fortfor ännu några år att deltaga i statsärendena men drog sig slutligen tillbaka och afled i Pernau d. 28 jan. 1640. Klok, tapper och ridderlig, var T. en af de utmärktaste bland de många främlingar, hvilka gingo i Gustaf Adolfs tjänst; också vann han i hög grad den store konungens förtroende. Hans fientliga uppträdande mot Österrike och anslutning till protestanternas sak härflöt helt och hållet af religionsskäl och kostade honom hans förläningar i Böhmen. Icke dess mindre tadlades hans förhållande af en del afundsmän, främst bland dem hans gamla motståndare, Slavata (den ena af de i Prag utkastade rådsherrarna), hvilket föranledde den åldrige mannen att 1636 utgifva en försvarsskrift mot de beskyllningar, som gjordes honom. Gift 1: 1591 med Margareta Galle och 2: 1603 med Susanna Elisabet von Tiefenbach. 2. Thurn, Frans Bernhard von, krigare. Född d. 26 juli 1592; den föreg. son. Redan såsom yngling lämnade T. Böhmen och ingick flera år före fadern i svensk tjänst, där han 1625 befordrades till öfverste för hof- och lifgardet och 1627 utnämndes till generalmajor samt erhöll grefvevärdighet med Pernau såsom grefskap. Sedan han flera gånger slagit polackerna till lands och sjös, sårades han under ett nattligt utfall d. 15 maj 1627 så illa, att han däraf afled i Strassburg i Preussen 1628. Genom erfarenhet, duglighet och ett berömvärdt uppförande, ägde T. Gustaf Adolfs synnerliga gunst och förtroende. Uti preussiska fälttågen lämnades honom ofta högsta befälet näst konungen, och när den förtjänte mannen dog, väckte hans bortgång allmän saknad. Gift 1619 med Magdalena von Hardeck. 3. Thurn, Henrik von, krigare. Födelseåret obekant; den föreg. son. T. hade med utmärkelse tjänat i tyska trettioåriga kriget och där vunnit öfverstegraden, när han 1649 förordnades till guvernör i Riga med de Vendiska och Pernauska kretsarna i Livland. Två år därefter befordrades han till generalmajor och upphöjdes af drottning Kristina 1653 till riksråd. Då ryssarna 1656 belägrade Riga, och den svenska besättningen därifrån gjorde täta utfall, märkte T. en dag (d. 20 aug.) några svenska ryttare vara i handgemäng med en öfverlägsen rysk styrka. Skyndsamt ilade han bort för att lifva sina landsmän men kom i ifvern för långt in bland fienderna och blef af dem omringad och nedhuggen. Ett par dagar därefter lät tsar Alexis uppfordra svenska befälhafvaren att uppgifva staden. För att ge vikt åt uppmaningen medförde budbäraren en med rödt taft beklädd låda, som vid öppnandet befanns innehålla T:s afhuggna hufvud. Uppfordringen besvarades med ett utfall, som kostade en mängd ryssar lifvet, bland dem den ryske öfverste, som öfverfört T:s hufvud. Svenskarna återköpte sedermera T:s lik och läto begrafva det i stadskyrkan i Riga. Gift 1648 med Johanna Margareta af Baden-Hochberg, enka efter fältmarskalken Johan Banér. Thyrén, Johan Carl Vilhelm, jurist, Född i Lund d. 6 april 1861. Föräldrar: kyrkoherden i Raflunda Hans Thyrén och Anna Schlyter, dotter till professor C. J. Schlyter (se II: 439). Student i Lund 1878, promoverades T. därstädes 1883 till fil. doktor och blef s. å. docent i teoretisk filosofi vid Lunds universitet. 1886 öfvergick han till docentur i historia men ägnade sig sedermera åt juridiska studier och aflade 1892 juris kandidatexamen. 1894 utnämnd till e. o. professor i romersk rätt och rättshistoria i Lund,