1827, erhöll T. efter sex års gradualstudier lagerkransen och kallades 1834 till docent i nordiska antikviteter. Efter tvenne läseterminers vikariat utnämndes han 1837 till ordinarie lektor vid Krigsakademien å Karlberg, företog 1838--39 en vetenskaplig resa till Danmark och Tyskland, lät prästviga sig 1841 och gjorde 1845 en ny utländsk resa. 1853 befordrades han från sin lektorsbeställning vid Karlberg till kyrkoherde i Nyköpings Östra och Allhelgona församlingar, förordnades till kontraktsprost 1858 och var orator vid prästmötet i Strängnäs 1866. Teol. doktor i Leipzig 1849. Led. af K. Samf. för utg. af handskrifter rörande Skandinaviens historia, m. m. Död å Stenbro vid Nyköping d. 10 nov. 1881. Såsom historisk forskare vann T. rykte äfven i utlandet och åtskilliga af hans skrifter hafva blifvit öfversatta på tyska. De äro: Handlingar rörande svenska kyrkans och läroverkens historia, 2 del 1839--41, Handlingar rörande Sveriges inre förhållanden under konung Gustaf I, 2 del., delvis tills. med V. Ekblom, 1841--45, Reformationens införande och fortgång i Sverige intill Vesterås riksdag 1527 1843, Smärre bidrag till svenska kyrkans och läroverkens historia 1851, öfversättningar, disputationer, minnesord, uppsatser och recensioner i »Skandia», »Frey», Krigsvetenskapsakad. Handl. m. m. Representant i prästeståndet vid 1862--63 och 1865--66 års riksdagar, understödde han representationsreformen. Vid den förra riksdagen ledamot af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet och vid den senare bankoutskottet, verkade T. särskildt för den kvinnliga undervisningens förbättring. I sitt pastorat och som inspektor för Nyköpings läroverk låg honom äfven undervisningsväsendet varmt om hjärtat. Gift 1845 med Erika Sofia Widegren. 4. Thyselius, Carl Johan, statsminister. Född i Österhaninge församling i Södermanland d. 8 juni 1811; den föregåendes bror. Student i Uppsala 1827, hade T. redan vid tjugu års ålder aflagt både kansli- och hofrättsexamen samt begynt sin tjänstgöring i ecklesiastik- och justitierevisionsexpeditionen af k. m:ts kansli. Sedan han 1838 undfått häradshöfdings namn, heder och värdighet, befordrades han 1840 till kopist i justitierevisionsexpeditionen, 1841 till kanslist i samma expedition och förordnades 1844 att bestrida ett revisionssekreterareämbete, hvarmed han fortfor till 1848, då han utnämndes till ordinarie revisionssekreterare. Expeditionschef vid justitiestatsexpeditionen 1853, utnämndes han 1856 till justitieråd och förordnades s. å. till främste led. i den kommitté, som hade att utarbeta förslag till disciplinär- och ordningsstadga för krigsmakten. 2 nov. 1860 kallades T. till konungens rådsbord såsom statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet. 1863 förordnad till landshöfding i Kronobergs län, utbytte han efter föga mer än ett års förlopp detta ämbete mot presidentstolen i kammarkollegium. Vald 1868 af Kronobergs län till ledamot af Första kammaren, som han tillhörde till och med 1886 års riksdag, deltog han lifligt i debatten om det förslag till ordnande af fattigvården i riket, som utarbetats af den kommitté, till hvars ordf. T. 1869 förordnats. Vid 1873 års riksdag tillhörde T. dem, som understödde »kompromissen» (se Carlson, F. F.). Då frih. L. De Geer 1875 bildade sin andra ministär, inkallades T. i denna såsom chef för civildepartementet. Bland reformer, till hvilkas genomförande han i antydda befattning väsentligt medverkade, kan nämnas landtstatens lönereglering och skjutsväsendets 1878 skedda öfverflyttning från jorden till bevillningen. Sedan han våren 1880 jämte flertalet af sina kolleger utträdt ur konseljen, kallades han 1883 att efterträda grefve A. Posse såsom statsminister, med bestridande till en början äfven af civilministersämbetet. Han blef sålunda den förste ofrälse man, som innehaft rikets högsta värdighet. Denna innehade han emellertid icke längre än till d. 16 maj 1884, då statsministersämbetet öfvergick till den likaledes ofrälse O. R. Themptander. Den norska frågan ställdes, tack vare den norska riksrättens dom, på sin spets under T:s statsministerstid och på hänskjutande af konungen afgaf T. d. 6 mars 1884 å egna och de öfriga statsrådens vägnar den förklaring, att enligt deras åsikt »unionen mellan Sverige och Norge förutsätter och betingar, att i Norges grundlag lika litet som i Sveriges ändring må kunna vidtagas utan konungens bifall och samtycke, äfvensom att Norges beväpnade styrka skall liksom Sveriges vara ställd under den gemensamme konungens befäl och lydno.» Under T:s statsministertid afskaffades i öfrigt vatten- och brödstraffet samt nedsattes kvinnans myndighetsålder till 21 år. Under sin efterföljande riksdagstid, då T. motsatte sig den föreslagna återgången till tullskydd å spannmål, var han 1885--86 led. af talmanskonferensen. Sekreterare och ombudsman i järnkontoret 1850--56, var han fullmäktig därstädes 1859--62 och ordf. 1880--89. Hedersledamot af Landtbruksakademien 1877, blef T. 1879 serafimerriddare. Hans mindre vanliga karriär torde förklaras af hans grundliga kunskaper och rika erfarenhet, hans utomordentliga arbetsförmåga och snabba uppfattning, i förening med hans humana, värdiga och passionsfria yttre uppträdande. Död i Stockholm d. 11 jan. 1891. Gift 1848 med Augusta Sofia Charlotta Melart (från Finland). 5. Thyselius, Johan Erik August, skriftställare. Född å Karlberg vid Stockholm d. 7 mars 1854; den föregåendes brorson och son af T. 3. Student i Uppsala 1872, aflade T. filosofie kandidatexamen därstädes 1878, hvarefter han ingick som e. o. amanuens i k. biblioteket i Stockholm, där han var anställd till 1882. Han började nu i stället tjänstgöra i riksdagens kansli och var tillika 1882--84 kanslist i läroverkskommittén. Sistnämnda år ådrog han sig allmän uppmärksamhet genom sitt entusiastiska och af lågande radikalism präglade förord till Max Nordaus i och