utarbetade han ensam öfversättningar af Psaltaren, Salomos sedespråk, Job, Esaias, De tolf mindre profeterna, Höga visan m. m. Af hans filologiska skrifter må nämnas: Strödda anmärkningar öfver hebreiska och arabiska dialekterna samt Philologiske anmärkningar öfver strödda ställen i Gamla testamentet, hvars företal är dateradt på hans 76:te födelsedag (1824). I sitt slag förträffliga, vittna T:s bibeltolkningar dock mer om öfversättarens fint poetiska sinne och välde öfver formen, än om filologens noggrannhet. Ännu såsom biskop och eforus sysselsatte han sig med sina älsklingsstudier och fanns, utan afseende på årstiden, från tidigt på morgnarna vid skrifbordet bland sina författare. Ogift. 2. Tingstadius, Lars Kristian, läkare. Född i Lunda församling af Södermanland d. 12 juni 1750; den föregåendes broder. T. hade följt sin äldre broder till Uppsala och sedermera till Greifswald, men aflade sina medicinska examina i Lund 1774 och förordnades s. å. till anatomie prosektor vid Theatrum anatomicum i Stockholm. Året därefter promoverades han till med. doktor och antogs till läkare vid Medevi hälsobrunn, där han verkade till 1783 och hvarest han genom användande af förbättrade badmetoder och andra gagneliga anstalter snart betydligt ökade antalet af badgäster. 1779 utnämndes han till anatomie och kirurgie professor i Stockholm samt erhöll där en betydande medicinsk praktik, som likväl under några år afbröts genom följderna af en feber, som länge gjorde honom kontrakt och för alltid beröfvade honom synförmågan på det ena ögat. Han fortfor dock att sköta sin professur till 1793, då han därifrån afgick. När han 1810 lämnade sin medicinska verksamhet i hufvudstaden, bosatte han sig på en af honom inköpt egendom, Vik, i sin födelseort och erhöll 1814 namn heder och värdighet af medicinalråd. Död på Vik d. 12 maj 1832. T. var sedan 1811 hedersledamot af Sundhetskollegium samt för öfrigt medlem af flera lärda samfund, men meddelade ingenting i tryck af sin praktiks rika erfarenhet. Det oaktadt lefver hans minne hos eftervärlden genom flera välgörande stiftelser m. m. Gift med Carolina Anna Giers. Tingsten, Lars Herman, militär, statsråd. Född i Ingatorps församling af Jönköpings län d. 13 juni 1857. Föräldrar: sergeanten Lars Magnus Tingsten och Maria Charlotta Durling. Student i Uppsala 1875, beslöt sig T. snart att ägna sig åt den militära banan, men med den tidens småfuttiga militärfördomar var det endast med stor svårighet, underofficerssonen lyckades blifva antagen som officersvolontär. 1878 utnämndes han emellertid till underlöjtnant vid Hälsinge regemente, där han 1884 befordrades till löjtnant. 1886 förflyttades han i samma egenskap till generalstaben, där han 1891 blef kapten och 1897 major. Under tiden hade han 1886--92 tjänstgjort som förste lärare vid krigsskolan och 1895--98 som stabschef vid femte arméfördelningen. Efter att någon tid hafva tjänstgjort som major vid Svea lifgarde, inträdde han åter 1901 vid generalstaben som öfverstlöjtnant. 1900--02 var han afdelningschef vid militärstatistiska afdelningen och förordnades 1902 till chef för krigshögskolan, vid hvilken han förut i åtskilliga år varit lärare, och tjänstgjorde på denna post till 1904, då han blef öfverste och chef för Norrbottens regemente. Redan tidigt gjorde sig T. uppmärksammad som flitig militärvetenskaplig författare. Bland hans skrifter må förutom afhandlingar i Krigsvetensk. handlingar nämnas: Använda taktiken. Kort sammanfattning af krigskonstens historia 1887, De tre hufvudslagens formella taktik 1889, Taktikens grunder 1893, De viktigaste grunderna af härordningsläran samt öfversikt af svenska krigsförfattningens utveckling 1897, Allmän värnplikt, en lifsfråga för Sveriges folk 1900, De värnpliktiges bok (tills. med P. R. Hasselrot) 1902, Fickbok för arméns befäl 1905. Af Krigsvetensk.-akad. kallades han 1891 till ledamot, och var en tid dess sekreterare. Med politiska personligheter och förhållanden hade han som sekreterare i 1901 års försvarsutskott haft tillfälle att göra sig närmare förtrogen och, efter att länge betecknats som »framtidsmannen» och anlitats i åtskilliga militära kommittéer, kallades T. d. 2 aug. 1905 till statsråd och chef för landtförsvarsdepartementet i den Lundebergska koalitionsministären och stannade äfven kvar i den Staaffska. Som sådan har han genom sitt enkla, okonstlade uppträdande samt sin kraft och bestämdhet i ovanlig grad vunnit riksdagens öra. Bland hans ej få parlamentariska segrar vid 1906 års riksdag må särskildt framhållas anslaget till Bodenfästningens fullbordande. Den 16 maj 1906 ingaf T. jämte utrikesministern Trolle sin afskedsansökan, som det allmänt anses af missnöje med det tal, statsministern Staaff föregående dag hållit i Andra kammaren vid rösträttfrågans behandling. Den ministerkris, som häraf föranleddes, erhöll d. 29 maj s. å. den utgång, att den Staffska ministären ersattes med en ny, med generaldirektör S. A. A. Lindman som statsminister, i hvilken T. kom att kvarstå. Gift med Amy Forsell. Tirén, Johan, genre- och landskapsmålare. Född i Själevad i Ångermanland d. 21 okt. 1853. Föräldrar: kyrkoherden Olof Tirén och Kristina Holm. Efter att ha tagit studentexamen tog T. undervisning vid Tekniska skolan i Stockholm och blef 1877 elev vid Konstakademien. Här vann han 1880 kungliga medaljen för prisämnet Loke fängslas af asarna. För sin 1881 utförda komposition Jämtlandssägen -- gosse, som med fiolen i sin hand lyssnar till Näckens spel nere i vattenfallet -- kallades han sistnämnda år till agré vid Konstakad., af hvilken han 1900 blef ledamot. I hans öfriga kompositioner -- landskap och genrer -- äro i allmänhet