motiven hämtade från Jämtlands natur samt jämtlandsbondens och lappens lif. 1882--84 vistades han såsom akademiens stipendiat i utlandet, och från förstnämnda år förskrifver sig den duk, De vilsegångna, som af många, anses vara det bästa af hans ungdomsarbeten. Af hans öfriga taflor kunna nämnas Älgskytte för bandhund, Rast i snön, Efter snöstormen, Jämtlandsbonde på jakt, Skjutna renar, af hvilka de tre sistnämnda inköpts af Sveriges Nationalmuseum. Gift 1884 med Gerda Rydberg, dotter af redaktör Carl Henrik Rydberg (se II: 395), som äfven hon intager en plats i vårt lands senaste konsthistoria. Född 1858 genomgick hon Fria konsternas akademi. Åtskilliga taflor af henne hafva tid efter annan varit utställda, bland dem ett landskap å Parissalongen 1884 och genren Lappgosse, som brutit sin skida å Konstakademien 1885. Hon har äfven varit ganska anlitad för illustrerandet af litterära verk. Toll, Kristoffer, krigare, politiker. Född på bostället Möllaröd i Skåne d. 1 febr. 1743. Föräldrar: öfverstlöjtnanten Reinhold Gustaf Toll och friherrinnan Elsa Sofia Gyllenstierna. Vid femton års ålder ingick T. såsom volontär vid Södermanlands regemente, med hvilket han beordrades till Pommern och deltog i de två följande årens krigshändelser. Han hade här hoppats blifva utnämnd till officer, men då hans chef, ehuru nära släkting till honom, ej syntes hågad att uppfylla denna önskan, tog T. i dec. 1760 afsked och återvände till Sverige. I början af följande året ingick han såsom sergeant vid Hessensteinska regementet, där han tjänade till 1763, då han förflyttades i samma grad till Kronobergs regemente och därifrån efter några månader till Kronprinsens regemente. Såsom en egendomlighet kan anmärkas, att T., som i en framtid skulle uppnå arméns högsta värdighet, aldrig kunde vinna första officersgraden. Då han fann sig hafva så föga utsikter på den militära banan, lämnade han densamma och tog 1764 hofrättsexamen i Lund, hvarefter han genast inskrefs som auskultant i Göta hofrätt. Då han som tillförordnad domare ett par år därefter råkade begå ett formfel, som ådrog honom anmärkningar och obehag, lämnade han jämväl den juridiska banan och erhöll 1769 öfverjägmästarebeställningen i Kristianstads län. Denna befordran torde hafva varit belöning för mot Hattarna visade tjänster, hvilket framgår däraf, att han, när Mössorna inom kort åter kommo till makten, hotades med afsättning. Statshvälfningen 1772 blef omsider en vändpunkt i T:s lif och befordringar samt den trappa, på hvilken han uppsteg till statens högsta äreställen. Sedan han med lika mycken djärfhet som slughet inträngt i revolutionsplanerna, afsändes han till Skåne, där han till signal för revolutionen förmådde kommendanten Hellichius i Kristianstad att uppsäga ständerna tro och lydnad samt sätta staden i belägringstillstånd. Vid belöningarnas utdelande efter den lyckade statskuppen blef T. ej lottlös. Redan den 19 sept. 1772 utnämndes han till ryttmästare i armén och naturaliserades dagen därefter jämte två äldre bröder som svensk adelsman, hvarvid han, oaktadt yngre, blef ättens hufvudman. Då konungen i anledning af den krigsfara, som genom revolutionen framkallats, företog en resa till norska gränsen för försvarets ordnande, var T. honom följaktlig och användes till rekognosceringar. I april 1774 beordrades han till tjänstgöring såsom ryttmästare vid Södra skånska kavalleriregementet, utnämndes 1775 till major i armén, blef året därefter generaladjutant af flygeln med öfverstlöjtnants rang och (sedan 1777) plats i krigskollegium samt 1780 öfverste och chef för Södra skånska kavalleriregementet. T:s skicklighet såsom negociatör hade mer än en gång blifvit af Gustaf III pröfvad, när han 1782 utskickades af konungen till Tyskland för att taga kännedom om den ryktbare mystikern Cagliostros läror och på samma gång i Warschau inleda underhandlingar om en äktenskaplig förbindelse mellan konung Stanislaus af Polen och prinsessan Sofia Albertina. Återkommen till Sverige insattes han såsom ledamot i den s. k. beredningen till iståndsättande af försvarsverket till lands och sjös, med särskild instruktion att hafva tillsynen öfver verkställigheten af beredningens befallningar i allt hvad som rörde landtarmén. Genom detta bemyndigande erhöll han i själfva verket en krigsministers makt och fortfor att behålla den till i augusti 1788. Hans härunder utvecklade verksamhet rönte välförtjänt erkännande, alldenstund det i väsentlig mån var genom denna som åtskilliga viktigare förbättringar inom arméväsendet bragtes till stånd. T., hvilken såsom vän af en oinskränkt konungamakt, stod högt i gunst hos Gustaf III, utöfvade såsom politiker stort inflytande, men förmådde ej, såsom han hoppats, behärska 1786 års ständer, till hvilkas sammankallande han rådt konungen. Fortfarande emellertid i besittning af Gustafs förtroende, erhöll han ett slags officiell bekräftelse på sin ställning till armén, i det han sistnämnda år utnämndes till generalmajor och förste generaladjutant. Det var T., som uppgjorde fälttågsplanen för det 1788 utbrutna ryska kriget, likasom han ombestyrde arméns utrustning. När kort efter fälttågets öppnande svårigheter hopade sig i konungens väg, gaf denne T. hufvudsakligen skulden för desamma, därtill föranledd af de framställningar af förhållandena, som T:s motståndare med G. M. Armfelt i spetsen icke försummade att göra inför monarken. Däraf kom sig, att när Gustaf den 23 juli bröt upp till Helsingfors, T. ej fick följa honom. I själfva verket råkades de aldrig mera, om än konungen fortfarande drog nytta af T:s ovanliga ämbetsmannaförmåga. 1789 kallades han till ledamot i kommittén för flottans utrustning i Karlskrona och förordnades på samma gång till generalintendent för örlogsflottan. Efter 1790 erhållet afsked från generaladjutantskapet utnämndes han 1792 till generallöjtnant och chef för krigskollegium med säte i konseljen för krigsärenden, hvarjämte han kallades till ledamot af rikets allmänna ärendens beredning. Den sista af dessa utnämningar var en åtgärd af