Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tirén, Johan - Toll, Johan Kristoffer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motiven hämtade från Jämtlands natur samt
jämtlandsbondens och lappens lif. 1882–84 vistades
han såsom akademiens stipendiat i utlandet, och
från förstnämnda år förskrifver sig den duk, De
vilsegångna, som af många, anses vara det bästa af
hans ungdomsarbeten. Af hans öfriga taflor kunna
nämnas Älgskytte för bandhund, Rast i snön, Efter
snöstormen, Jämtlandsbonde på jakt, Skjutna renar,
af hvilka de tre sistnämnda inköpts af Sveriges
Nationalmuseum.
Gift 1884 med Gerda Rydberg, dotter af redaktör
Carl Henrik Rydberg (se II: 395),
som äfven hon intager en plats i vårt lands senaste
konsthistoria. Född 1858 genomgick hon Fria konsternas
akademi. Åtskilliga taflor af henne hafva tid efter
annan varit utställda, bland dem ett landskap å
Parissalongen 1884 och genren Lappgosse, som brutit
sin skida å Konstakademien 1885. Hon har äfven varit
ganska anlitad för illustrerandet af litterära verk.
Toll, Kristoffer,
krigare, politiker. Född på bostället Möllaröd i Skåne
d. 1 febr. 1743. Föräldrar: öfverstlöjtnanten Reinhold
Gustaf Toll och friherrinnan Elsa Sofia
Gyllenstierna.
Vid femton års ålder ingick T. såsom volontär vid
Södermanlands regemente, med hvilket han beordrades till
Pommern och deltog i de två följande årens krigshändelser.
Han hade här hoppats blifva utnämnd till officer,
men då hans chef, ehuru nära släkting till honom,
ej syntes hågad att uppfylla denna önskan, tog
T. i dec. 1760 afsked och återvände till Sverige. I
början af följande året ingick han såsom sergeant vid
Hessensteinska regementet, där han tjänade till 1763,
då han förflyttades i samma grad till Kronobergs
regemente och därifrån efter några månader till
Kronprinsens regemente. Såsom en egendomlighet kan
anmärkas, att T., som i en framtid skulle uppnå
arméns högsta värdighet, aldrig kunde vinna första
officersgraden. Då han fann sig hafva så föga utsikter
på den militära banan, lämnade han densamma och tog
1764 hofrättsexamen i Lund, hvarefter han genast
inskrefs som auskultant i Göta hofrätt. Då han som
tillförordnad domare ett par år därefter råkade begå
ett formfel, som ådrog honom anmärkningar och obehag,
lämnade han jämväl den juridiska banan och erhöll
1769 öfverjägmästarebeställningen i Kristianstads
län. Denna befordran torde hafva varit belöning för
mot Hattarna visade tjänster, hvilket framgår däraf,
att han, när Mössorna inom kort åter kommo till
makten, hotades med afsättning. Statshvälfningen 1772
blef omsider en vändpunkt i T:s lif och befordringar
samt den trappa, på hvilken han uppsteg till statens
högsta äreställen. Sedan han med lika mycken djärfhet
som slughet inträngt i revolutionsplanerna,
afsändes han till Skåne, där han till signal för
revolutionen förmådde kommendanten Hellichius i
Kristianstad att uppsäga ständerna tro och lydnad samt
sätta staden i belägringstillstånd. Vid belöningarnas
utdelande efter den lyckade statskuppen blef T. ej
lottlös. Redan den 19 sept. 1772 utnämndes han till
ryttmästare i armén och naturaliserades dagen därefter
jämte två äldre bröder som svensk adelsman, hvarvid
han, oaktadt yngre, blef ättens hufvudman. Då konungen
i anledning af den krigsfara, som genom revolutionen
framkallats, företog en resa till norska gränsen
för försvarets ordnande, var T. honom följaktlig
och användes till rekognosceringar. I april 1774
beordrades han till tjänstgöring såsom ryttmästare
vid Södra skånska kavalleriregementet, utnämndes 1775
till major i armén, blef året därefter generaladjutant
af flygeln med öfverstlöjtnants rang och (sedan 1777)
plats i krigskollegium samt 1780 öfverste och chef för
Södra skånska kavalleriregementet. T:s skicklighet
såsom negociatör hade mer än en gång blifvit af
Gustaf III pröfvad, när han 1782 utskickades af
konungen till Tyskland för att taga kännedom om den
ryktbare mystikern Cagliostros läror och på samma gång
i Warschau inleda underhandlingar om en äktenskaplig
förbindelse mellan konung Stanislaus af Polen och
prinsessan Sofia Albertina. Återkommen till Sverige
insattes han såsom ledamot i den s. k. beredningen
till iståndsättande af försvarsverket till lands
och sjös, med särskild instruktion att hafva
tillsynen öfver verkställigheten af beredningens
befallningar i allt hvad som rörde landtarmén. Genom
detta bemyndigande erhöll han i själfva verket
en krigsministers makt och fortfor att behålla
den till i augusti 1788. Hans härunder utvecklade
verksamhet rönte välförtjänt erkännande, alldenstund
det i väsentlig mån var genom denna som åtskilliga
viktigare förbättringar inom arméväsendet bragtes
till stånd. T., hvilken såsom vän af en oinskränkt
konungamakt, stod högt i gunst hos Gustaf III,
utöfvade såsom politiker stort inflytande, men
förmådde ej, såsom han hoppats, behärska 1786
års ständer, till hvilkas sammankallande han rådt
konungen. Fortfarande emellertid i besittning af
Gustafs förtroende, erhöll han ett slags officiell
bekräftelse på sin ställning till armén, i det
han sistnämnda år utnämndes till generalmajor och
förste generaladjutant. Det var T., som uppgjorde
fälttågsplanen för det 1788 utbrutna ryska kriget,
likasom han ombestyrde arméns utrustning. När kort
efter fälttågets öppnande svårigheter hopade sig i
konungens väg, gaf denne T. hufvudsakligen skulden för
desamma, därtill föranledd af de framställningar af
förhållandena, som T:s motståndare med G. M. Armfelt i
spetsen icke försummade att göra inför monarken. Däraf
kom sig, att när Gustaf den 23 juli bröt upp till
Helsingfors, T. ej fick följa honom. I själfva verket
råkades de aldrig mera, om än konungen fortfarande
drog nytta af T:s ovanliga ämbetsmannaförmåga.
1789 kallades han till ledamot i kommittén för flottans
utrustning i Karlskrona och förordnades på samma
gång till generalintendent för örlogsflottan. Efter
1790 erhållet afsked från generaladjutantskapet
utnämndes han 1792 till generallöjtnant och chef för
krigskollegium med säte i konseljen för krigsärenden,
hvarjämte han kallades till ledamot af rikets allmänna
ärendens beredning. Den sista af dessa utnämningar
var en åtgärd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
