förmyndareregeringen, men snart visade denna sig mindre bevågen den forne gustavianen. Mot sin vilja och nästan mot sin vetskap utnämndes T. 1792 till minister i Polen, ett förtroendeuppdrag, som mycket liknade en förvisning. Knappt ett år därefter anklagades han för delaktighet i Armfeltska konspirationen och dömdes till två års fästningsstraff, hvilket af regenten förvandlades till ett års lindrigt fängelse på egna rum i Wismar. När Gustaf IV Adolf såsom fullmyndig 1796 själf öfvertog regeringen, blef en af hans första åtgärder att insätta T. i hans förra ämbeten af generallöjtnant och generaladjutant. 1799 kallades han åter in på den diplomatiska banan, då han i ett speciellt uppdrag skickades till kejtsar Paul i Ryssland, och upphöjdes vid sin återkomst samma år till friherre. Vid 1800 års riksdag i Norrköping uppträdde T. som det rojalistiska partiets ledare och lyckades, tack vare sin djärfhet och hänsynslöshet, i hufvudsak genomdrifva dess planer. Konungen följaktig 1800 på hans färd till Petersburg, var han bland dem som undertecknade det där afslutade väpnade nordiska neutralitetsförbundet. Följande år förordnades han till generalguvernör öfver Skåne, hvilken befattning, i början tillfällig, blef permanent i hans hand till 1809. 1802 hade han blifvit utnämnd till general af kavalleriet och blef s. å. en af rikets herrar. Under Gustaf IV Adolfs krig mot fransmännen afslöt han 1807 den märkliga konventionen i Stralsund, som medgaf svenska hären, ehuru på alla sidor instängd af fransmännen, att med sina förråd oantastad återvända till Sverige. Till belöning härför utnämndes han s. å. till fältmarskalk och upphöjdes, sedan han 1813 vid kronprinsen Carl Johans afresa till Tyskland mottagit befälet öfver den i Sverige kvarvarande södra armén, till grefve. Den sista delen af sin lefnad tillbragte han på den åt honom upplåtna kungsgården Bäckaskog i Skåne och afled där den 21 maj 1817. Den roll, T. utförde på den politiska skådeplatsen, berättigar honom till en betydande plats i Sveriges historia, till hvilken vi i detta afseende hänvisa. I Skåne, där han länge vistades, hade han i hög grad vunnit allmogens tillgifvenhet, hvilket äfven gaf sig tillkänna, då hans lik fördes från Bäckaskog till Riseberga kyrka. Utan någon tillskyndelse från ämbetsmyndigheternas sida hade folket på den väg, liktåget framskred, utsirat grindar och passager med löfverk samt bestrött vägarna med blommor och granris och öfverallt, där sorgtåget passerade, syntes talrika skaror af högtidsklädd allmoge, som med viftande näsdukar och tårade ögon bjöd sin gamla »gubenör», som de kallade T., sitt sista farväl. Öfver T. är en vidlyftig biografi utgifven af C. V. Lilliecrona. Tollesson, Per, präst, teologisk författare. Född d. 2 okt. 1747 i Åseda församling i Småland, där fadern var bonde. T. blef student i Uppsala 1765 och prästvigdes 1771 på kallelse till huspredikant af riksrådet grefve A. Horn. Förordnad till e. o. skvadronspredikant vid Smålands kavalleriregemente, utnämndes han 1780 till kyrkoherde i Danvikens och Sicklaö församlingar invid Stockholm samt kallades 1792, efter Gustaf III:s död, till kunglig hofpredikant. Året därefter befordrades han till kyrkoherde i Närtuna och Gottröra pastorat af ärkestiftet samt blef omedelbart därefter ledamot af ecklesiastikberedningen och teologie doktor, prost 1794 och kontraktsprost 1810. Död i Närtuna d. 28 juni 1821. I sina mannaår en af landets yppersta predikanter, skildras T. sålunda i Uppsala stifts herdaminne: »utrustad med stora ämbetsgåfvor, lärd, nitisk, flammande i sina predikningar, mild och älsklig i umgänget, rådfrågades han vidt omkring i andliga ämnen och bildade i Speners anda, utan allt konventikelväsen, anhängare, som isynnerhet utmärkte sig för mycken bibelfasthet och ett noggrannt aktgifvande på inre nådeväckelser.» Han var äfven ovanligt verksam medelst det skrifna ordet. Mest känd bland hans skrifter är säkerligen En christelig upväckelsepredikan, afhandlande yttersta domen och utgången i en mängd upplagor 1775--1846. Vidare äro att märka: Den förfallna christendomens upphjälpande 1801, Christeliga predikningar, »T:s postilla», 2 dlr, 1802--03, Ordbok öfver Nya testamentet 1815, Geografiskt handlexikon öfver Gamla testamentet s. å., Handbok i bibliska litteraturen, 4 dlr, 1816--18 samt Jesu Christi lefverne och lära 1819. Efter hans död utkommo De första christnas lefvande tro och heliga lefverne, 3 dlr, 1830--31 och Uppbyggeligt nattvardsförhör för skriftungdom 1844. Gift 1: med Johanna Karolina Cederschiöld, 2: med Fredrika Lovisa Fithie. Tollin, Ferdinand, tecknare, mekaniker. Född i Gäfle 1808. Efter i Uppsala absolverad juridisk examen ingick T. en tid i Svea hofrätt, men öfvergaf snart ämbetsmannabanan för att lefva på sin talang såsom tecknare och ritlärare. Skicklig framställare af perspektivstycken, Vyer af Stockholm och Gäfle o. s. v., fördes han af omständigheterna in på ett område, »där han ej skördade guld, än mindre lagrar», nämligen den politiska karrikatyrens. Hans teckningar i denna genre, uppgående till ett tjugutal, utmärka sig för fyndighet och ledig, ehuru ofta mindre korrekt, framställning. Bland andra alster af hans ritstift må nämnas Planscher till Ringaren i Notre Dame 1844 samt utsikter och bilder från kungliga begrafningen och kröningen s. å. Han utställde då äfven en större rundmålning, återgifvande utsikten från Mosebacke. En af honom 1845, under pseudonymen J. L. Nygren, utgifven broschyr Hjälpreda för lånesökande, som var riktad mot Stockholms procentare, skaffade honom ett åtal på halsen. Dömd till böter och offentlig afbön, undandrog han sig straffet genom att lämna fäderneslandet. I Tyskland, där han skall hafva deltagit i 1848 års oroligheter, utgaf han 1851 Neue illustrirte fechtschule, kallande sig på titelbladet »köngl. fechtsmeister zu Uppsala». Han skall hafva aflidit i Schweiz på 1860-talet. I grunden rikt begåfvad -- han hade bland annat uppfunnit en numreringsmaskin för numrerande