af rikets sedelmynt -- men karaktärslös och öfverspänd, gick han ohjälpligt förlorad för en konst, som eljest af hans anlag haft det bästa att hoppas. Tollin, Israel, präst, skald. Född i Törnevalla församling af Östergötland d. 20 febr. 1803. Föräldrar: kronobefallningsmannen Carl Adam Tollin och Sara Kristina Norréus. I Lund, där T., efter att i fem år ha tillhört Uppsala universitet, inskrefs bland de studerande 1827, erhöll han lagerkransen 1832 och förordnades 1838 till docent i estetik med disputationen Om den esthetiska bildningens inflytande på den moraliska. I denna egenskap förestod han professuren i nämnda läroämne under åtskilliga läseterminer men lämnade universitetet, sedan han låtit prästviga sig 1844, och befordrades 1845 till kyrkoherde i Svedala af Lunds stift. Efter transport till kyrkoherdebeställningen i Skabersjö af samma stift 1848 utnämndes han s. å. till hedersprost och afled i Skabersjö prästgård den 5 febr. 1866. I yngre åren gjorde sig T. bemärkt såsom begåfvad lyrisk skald. Hans år 1844 utgifna Dikter utmärka sig för en varm känsla och stor fulländning i formen. Utom dessa har han lämnat en mängd tillfällighetspoem, recensioner och kritiker, undertecknade T--n, o. s v. Gift 1: med Ulla Kristina Fredrika Thott. och 2: med Ulrika Lovisa Malmgren. Tollstorp, Jakob Filip, topograf, skönlitterär skriftställare. Född i Borås d. 12 juni 1777. Efter vid Lunds universitet idkade studier blef T. auskultant i Bergskollegium. Efter en kortare tids vistelse för sin hälsas skull i södra Frankrike och Spanien, var han vid sin återkomst därifrån välbeställd handelsresande. Sedermera återfinnes han efter hvartannat såsom fabrikör i Borås, grosshandlare i Göteborg, handlande i Malmö och gästgifvare i Medevi. Därifrån kom han 1830 till Vadstena, där han blef boktryckare och äfven började ägna sig åt författarskap. Detta invigdes med ett par små noveller samt en skildring af Vadstena och dess omgifning 1832. Då han nämnda år i sin året förut uppsatta tidning, »Vadstena veckoblad», ur en och annan tidning intagit en artikel, blef han utsatt för tryckfrihetsåtal och blef fälld till böter, som han måste afsitta. 1832 flyttad till Linköping, utgaf han här 1833 Clorinda eller spetskammaren och 1834 Beskrifning öfver Linköping. Härefter var han i två år stadd på vandring genom Södermanland, hvaraf frukten blef Beskrifning om Södermanland, 1837--38. Nu flyttade han till hufvudstaden och utgaf där Tidning för landsorterna 1838, hvarpå följde Stockholm och dess omgifning 1839, det på arkivforskning grundade arbetet Kongl. Djurgården 1844 samt Norske konungen Olof Tryggvesson 1847. Sedan han en längre tid varit anställd som biträde åt den bekante boksamlaren Jakob Westin, erhöll han slutligen plats som kommissarie vid provisoriska sjukhuset. Död i Stockholm d. 17 okt. 1848. Tolstadius, Erik, väckelsepredikant. Född i Stockholm d. 21 februari 1693. Föräldrar: komministern i S:t Jakobs och Johannes församlingar Anders Tolstadius och Katarina Byrelius. Vid elfva års ålder skickades T. till Uppsala, där han 1718 erhöll lagerkransen och året därefter lät viga sig till präst. Hans första verksamhet i predikoämbetet inskränkte sig sig till den af huspredikant, först hos grefve Abr. Brahe och 1722 hos riksrådet grefve Carl Gyllenstierna. Samtidigt kallades han till pastorsadjunkt i Jakobs och Johannis församlingar i hufvudstaden Djupt påverkad af tidens pietistiska rörelse dröjde han icke att offentligt taga densamma i försvar. Detta skedde i en predikan å fjärde söndagen efter trettondedagen 1723, i anledning af en föregående söndag inför ständerna hållen predikan, hvari skarpa angrepp riktats mot pietismen. Hans predikan ådrog honom en varning af stadens konsistorium, hvarjämte han snart blef afskedad från sin adjunktsbefattning. Äfven hans befattning såsom huspräst upphörde genom grefve Gyllenstiernas sommaren 1723 inträffade död. Nu utverkade emellertid hans vänner hans utnämning till amiralitetspredikant vid Stockholms station å Skeppsholmen. Som en mängd åhörare strömmade till hans kyrka, kallades den andäktiga hjord, som samlades omkring honom af hans ämbetsbröder på spe för »Holmfolket». T. lät sig emellertid af intet hindras i sin verksamhet, som efter hand blef allt mer omfattande. Ej blott från predikstolen utöfvade han sitt lärarekall inför en åhörarekrets, hvars hastiga tillväxt nödvändiggjorde en tillbyggnad af den lilla kyrkan, utan flera dagar i veckan höll han dessutom bönestunder och katekesförhör i sitt hem. Vidare togs hans verksamhet i anspråk för en af honom inrättad och genom frivilliga kollekter underhållen skola för fattiga barn, som här erhöllo underhåll, vård och undervisning. Mycket anlitad såsom rådgifvare i själsangelägenheter, stod han äfven gärna till tjänst, när det gällde fångars beredelse till döden. Icke sällan deltog han i enskilda uppbyggelsemöten, för hvilket tilltag han 1726, efter konventikelplakatets utfärdande, blef tillika med åtskilliga andra bötfälld men efter vad till Svea hofrätt frikänd. Under den vanliga anklagelsen, att han hyllade pietismen och i sina predikningar yttrat tillgifvenhet för den bekante, till Stockholm 1726 anlände Dippels emot den ortodoxa försoningsläran stridande lärosatser, anställdes mot honom fiskaliska aktioner, mot hvilka han måste försvara sig än inför konsistorium, än inför kämnersrätten och än inför en särskildt tillförordnad kommission. Han blef dock frikänd, och följden af förföljelserna den vanliga, att hans personliga anseende ökades, under det antalet af hans åhörare oupphörligt tilltog. Ännu en religionsprocess hade han dock att utstå. Denna var föranledd af en hans predikan på palmsöndagen 1734, i hvilken han beskylldes för att hafva om nattvarden drifvit läror, närmande sig Calvins och Dippels. Äfven ur denna rättegång, som utgör ett ingalunda vackert blad i svenska prästadömets