historia, utgick han dock omsider segrande. Efter tjugufyra års trägen och trogen tjänstgöring inom Skeppsholmen, det minsta af hufvudstadens pastorat, kallades han, utan att hafva på minsta sätt därom ansökt, till fjärde profpredikant vid uppkommen pastorsledighet i Jakobs och Johannes församlingar. Utnämnd 1747 till kyrkoherde därstädes, verkade han där till sin död den 28 juli 1759. I svenska kyrkans historia är namnet T. utan tvifvel ett af de mest framstående. För att rätt bedömas måste han ses icke blott från sin plats på predikstolen, utan ock i sina handlingar som människa. Det visar sig då, att han i lära liksom lefverne var kanske mer praktiskt än teoretiskt sträng kristen. I sina predikningar lade han förnämsta vikten på själfva saken, och framställningssättet var för honom en bisak. Han får ej heller bedömas af sina efter hans död utgifna skrifter, hvilka af svärmande anhängare och egennyttiga förläggare fått sig påbördade tillägg, som han, om det läte sig göras, själf säkert icke skulle erkänna som sina. Hans predikningar utkommo samlade 1817, och 1856 följde på föranstaltande af C. M. Ekbom en fullständigare samling: Samlade, till större delen förut otryckta predikningar. Vidare äro utgifna T:s Uppbyggelige husförhör 1761. De under hans namn i flera upplagor offentliggjorda Andeliga sånger, utgöra blott ett aftryck af en pietistisk sångbok från 1730-talet: »Andeliga wijsor om hvarjehanda materier, och vid åtskilliga tillfällen». Torell, Otto Martin, geolog, zoolog. Född i Varberg den 5 juni 1828. Föräldrar: stadsläkaren doktor Johan Peter Torell och Susanna Charlotte Varenius. Student i Lund 1844, fortsatte T. med ifver sina tidigt påbegynta naturvetenskapliga studier, besökte med prof. Sven Lovén Bohusläns skärgård och gjorde under somrarna flitigt resor inom fäderneslandet. Sedan han 1853 vid förenämnda universitet vunnit den filosofiska magistersgraden, riktade han för en tid sina studier åt medicinen och blef medicine kandidat 1858. Dessförinnan hade han för geologiska forskningar, och särskildt för att jämföra verkningarna af ännu befintliga glaciärer på underliggande berg med spår efter dylika på den skandinaviska halfön, 1856 företagit en resa till Schweiz och 1857 besökt Island. 1858, så fort han aflagt sin medicinska examen, anträdde han, åtföljd af A. E. Nordenskiöld, sin första resa till Spetsbergen och besökte 1859 Grönland, med hvilka tvenne resor uppslaget kan sägas vara gjordt till de sedan tätt återkommande svenska nordpolsexpeditionerna. Utnämnd till adjunkt i zoologi och intendent vid zoologiska museet i Lund 1860, företog han året därefter med statsanslag en ny färd till Spetsbergen, hvars resultat, liksom den föregåendes, blef en rik skörd af så väl naturalster som viktiga vetenskapliga iakttagelser. Äfven företogs nu en förberedande undersökning för en gradmätning i antydda trakter. Af stor vikt bland de vetenskapliga iakttagelserna voro de företagna djupdraggningarna, vid hvilka man från ända till 2,500 meters djup lyckades upptaga på djurlif rika bottenprof. Med dessa draggningar, som gåfvo uppslag till fortsatta framgångsrika undersökningar af de stora hafsdjupen, ingick en ny æra för geologien och den fysiska geografien. Under de därpå närmast följande åren delade T. sin tid mellan utöfningen af sitt lärarekall och fortsatta studieresor i Danmark, Tyskland, Holland, England, Sverige och Norge, utnämndes 1866 till e. o. professor i zoologi och geologi vid universitetet i Lund och förordnades 1871, efter professor Erdmanns frånfälle, att intaga hans plats såsom chef för Sveriges geologiska undersökning. I denna maktpåliggande befattning kvarstod han i öfver 25 år eller till 1897, då han därifrån tog afsked. Under denna tid bedrefvos arbetena för ådagaläggande genom kartor med tillhörande beskrifningar af vårt lands geologiska förhållanden med en fart, som öfverträffade äfven långt gående förväntningar. Sitt verksamma lif slutade T. i Stockholm d. 11 sept. 1900. Hans många för vetenskapen viktiga upptäckter finnas förvarade i hans utgifna skrifter, af hvilka de flesta blifvit öfverflyttade på andra språk eller införda i utländska lärda tidskrifter. De mest betydelsefulla af desamma äro de, som handla om istiden, i afseende å hvilken T. var en af de första svenska forskare, som omfattade glaciärteorien i stället för den Sefströmska rullstensteorien. Vi nämna af hans skrifter Bref om Island 1857, Bidrag till Spetsbergens molluskfauna jämte en allmän öfversikt af arktiska regionens naturförhållanden och forntida utbredning 1859, Explorations in Spetsbergen, undertaken by the Swedish expedition in 1861 etc. 1863, Om de geologiska forskningarna i Norge 1865, Bidrag till sparagmitetagens geognosi och paleontologi 1867, Petrificata suecana formationis cambricæ 1870, Undersökningar öfver istiden, I 1872, II 1873 och III 1887, On the causes of the glacial phenomena in the north eastern portion of North America 1877, Sur les traces les plus anciennes de l'existence de l'homme en Suède 1876, Om Sveriges viktigaste kristalliniska bergslag och deras förhållande till hvarandra 1882 och Aflagringarna å ömse sidor uti Skandinaviens sydligare fjälltrakter 1888. T., hvilken 1868 fick mottaga Vetenskapssällskapets i Haarlem guldmedalj för en inlämnad täflingsskrift om uppkomsten af diluvialaflagringarna vid Groningen i Holland, var ledamot af Vetenskapsakademien sedan 1870, af Landtbruksakademien sedan 1872 samt af flera andra lärda samfund inom och utom fäderneslandet. Gift 1860 med Anna Beata Strömberg. Torén, Carl Axel, teolog. Född i Stockholm den 2 oktober 1813. Föräldrar: justitierådet Magnus Torén och Emerentia Albertina Grubb. Student i Uppsala 1830, blef T. 1836 promoverad till filosofie magister och efter trenne års