Silfverskiöld. Tidigt inträdde T. å den militära banan och utnämndes 1830 till kornett vid Skånska husarregementet, där han 1837 befordrades till löjtnant. Efter faderns död 1838 öfvertog han förvaltningen af Gedsholm och blef s. å. genom byte ägare af det ståtliga herresätet Wrams Gunnarstorp invid Helsingborg. Med lif och lust ägnande sig åt jordbruket och särskildt hästafveln, lämnade han 1843 krigstjänsten med ryttmästares namn, heder och värdighet. Redan 1840 gjorde T. sitt inträde å riddarhuset och deltog i alla efterföljande ståndsriksdagar. Han spelade en icke ringa roll i spelet bakom kulisserna och var ledamot af bevillningsutskottet vid 1847--48, 1853--54 och 1862--63 års riksdagar samt af statsutskottet 1856--58, 1859--60 och 1865--66. Efter representationsförändringen, för hvilken han efter någon tvekan afgaf sin röst, var han ledamot af Första kammaren 1867--84, där han vanligen följde den s. k. skånska fraktionen. Ordförande i Helsingborgs stadsfullmäktige under en följd af år, var han ock 1863--84 stadens representant i länets landsting. Landtbruksakademien kallade honom 1879 till ledamot och hans förtjänster om hästafveln uppmuntrades 1863 med förste hofjägmästare-, 1866 med förste hofstallmästare- och 1875 med öfverhofstallmästaretiteln. Död å Wrams Gunnarstorp d. 16 juni 1885. Af T. tecknar den erfarne och skarpsynte skildraren Louis de Geer följande intressanta porträtt: »T. var en helt och hållet 'selfmade' man, utan all boklig underbyggnad, men med ett mer än vanligt godt hufvud och ganska mycken skarpsynthet. Genom egen drift och klokhet hade han förvärfvat en betydlig förmögenhet. Med en stor förmåga att tränga sig fram öfverallt, stod hans håg allramest till kungliga omgifningar, utan att han därför af högfärd stötte någon tillbaka. Han stod på lika förtrolig fot med de svenska och danska hofven och såg snart sagdt alla de kungliga personerna ej sällan hos sig som gäster. Men äfven med alla enskilda politiska personer odlade han bekantskap, utan afseende på det läger, till hvilket de hörde. Hans specialitet var att hjälpa till vid ministerkriser, hvilka han på förhand vädrade med den finaste näsa. Han gick då från den ena till den andra och uppsnappade en antydan här och en annan där, hvarigenom han kom snart in i situationen. Sedan ställde han sig tjänstaktigt till förfogande och begagnades ofta som en mellanhand, som icke komprometterade någon, emedan han alltid uppträdde såsom för egen räkning. Dels för att själf komma underfund med allt och dels för att underlätta utförandet utvecklade han en otrolig verksamhet, icke blott på högsta ort och hos afgående och tillämnade ministrar utan också bland kamrarnas ledamöter och på tidningarnas byråer. Hans närgångenhet tillbakavisades sällan såsom oförskämdhet, emedan välviljan lyste igenom och man aldrig fann hos honom någon lust att ställa till ondt. När en gång ministerkris utbröt samtidigt i Stockholm och Köpenhamn, for han som en skottspole mellan båda städerna, på det ingenting skulle kunna undgå honom.» Gift 1850 med friherrinnan Eva Henrika Stierncrona. Enda sonen, Gustaf David Rudolf, född d. 7 juli 1854, lämnade 1885 krigstjänsten med ryttmästares värdighet för att ägna sig åt skötseln af sitt fädernegods. Snart i hög grad använd i allmänna värf, representerade han 1890--1902 Malmöhus län i Första kammaren, som 1894--1901 insatte honom i statsutskottet. T., som från 1902 är landshöfding i Malmöhus län, ansågs under sin riksdagstid företräda moderata åsikter. Gift 1880 med Charlotta Sofia Ankarcrona. Tornquist, Carl Gustaf, sjömilitär, krigshistorisk författare. Född i Karlskrona 1757. Sedan T. genomgått sjökadettskolan i Karlskrona, utnämndes han 1779 till fänrik vid amiralitetet. 1780--83 anställd i fransk örlogstjänst såsom »enseigne de vaisseau» (ungefär detsamma som underlöjtnant vid flottan) deltog han i ett antal af de sjöaktioner, i hvilka fransmännen såsom de nordamerikanska koloniernas bundsförvanter i deras frihetskamp voro i elden, däribland särskildt att nämna den fruktansvärda bataljen vid Guadeloupe d. 12 april 1782. Han skötte sig under denna tjänstgöring så utmärkt, att han vid krigets slut hugnades med orden Pour le mérite militaire och en gratifikation af 1,200 livrés. Efter sin återkomst till fäderneslandet befordrades T. 1783 till löjtnant vid amiralitetet. Sedan han en tid därefter blifvit invald i Örlogsmannasällskapet, dröjde det icke länge, innan han framträdde såsom krigshistorisk författare med det till nämnda sällskap inlämnade arbetet Grefve de Grasses sjö-batailler och krigsoperationerna uti Wäst-Indien, ifrån början af år 1781 til krigets slut; med dertil hörande historiske anmärkningar 1787 -- ett värderikt, äfven af engelska militärförfattare rådfrågadt arbete. Han beredde sig därefter att skrifva svenska flottans historia och utverkade sig af Gustaf III tillåtelse att för det ändamålet företaga forskningar i offentliga arkiv men med villkor att ej låta sin historiska skildring sträcka sig längre än till år 1720. Hans på dessa och andra forskningar stödda arbete, Utkast till svenska flottans sjötåg, utkom 1788 i 2 delar, åtföljdt af en förklaring öfver de i arbetet använda sjötermer. Detta T:s arbete har visat sig vara af bestående värde för den svenska sjökrigshistorien. Efter krigsutbrottet 1788 fick han någon tid deltaga i flottans operationer. Sålunda var han med i slaget vid Hogland den 17 juli 1788 men föll senare på året i rysk fångenskap, då det linjeskepp, »Gustaf Adolf», hvarpå han var kommenderad, stötte på grund i Finska viken samt vardt taget och uppbrändt af fienden. Efter krigets slut blef han 1790 adjutant vid kadettskolan i Karlskrona, förflyttades i samma egenskap till Karlberg, utnämndes 1793 till major och återvände 1797 till Karlskrona samt höll där för de yngre officerarna föreläsningar i sjötaktik. Öfverstlöjtnant 1799, utförde han såsom befälhafvare på fregatten »Thetis» 1800--03 en expedition till Medelhafvet. Det gällde därvid dels att konvojera ett antal svenska handelsfartyg, dels att afgöra vissa tvistefrågor mellan Sverige och Barbareskstaterna. Han uppträdde därvid med mycken bestämdhet och blockerade till och med bejens hufvudstad