Djurgårdsteatern. Hvarje gång, hon uppträdde, firade scenen en triumf och salongen en högtid.» 3. Torslow, Helfrid, skådespelerska, de föreg. dotter, se Kinmansson, Helfrid. 1. Torstensson, Lennart, härförare. Född på stamgodset Forstena i Västergötland d. 17 aug. 1603. Föräldrar: ståthållaren på Älfsborgs slott Torsten Lennartsson af den gamla Forstena-släkten (se II: 37) och Märta Posse. Sedan hans föräldrar af Carl IX drifvits i landsflykt, lämnades T., som städse skref sig Linnardt Torstenson, till uppfostran hos sin farmoder, fru Margareta Ekeblad på Forstena, och kom efter hennes död 1616 först till riksdrotset Bo Ribbing och sedan, då han uppnått 15 års ålder, såsom kammarpage till Gustaf II Adolf. Hans hurtiga väsen fann behag hos konungen, hvarför denne medtog honom på sitt fälttåg till Livland. Här bevistade han bl. a. Rigas eröfring 1621 och hade alltid sin plats vid konungens sida under en mängd skärmytslingar, fäktningar och belägringar. Vid ett sådant tillfälle skickade Gustaf Adolf honom med muntliga befallningar till en af öfverstarna. Under ridten märkte T., att fienden ändrat ställning, hvarför han på eget bevåg ändrade konungens order, såsom han för tillfället ansåg lämpligast. Då han återkom, befallde konungen, med afseende på fiendens opåräknade rörelse, honom genast rida tillbaka med nya föreskrifter, hvilka i hufvudsak voro just de, som T. själf dristat gifva. Darrande bad ynglingen konungen om nåd och erkände förhållandet, hvarvid Gustaf Adolf såg honom skarpt i ansiktet och därpå leende yttrade: »du passar bättre till härförare än till hofsven.» Sedan T. 1624 förklarats »varaktig», utnämndes han till fänrik vid liffanan och deltog såsom sådan i Gustaf Adolfs sista lysande vapenbragd i Livland, slaget vid Wallhof i jan. 1626. Utnämnd s. å. till kapten, fick han under fortgången af de preussiska fälttågen 1626--29 den krigiska utbildning, hvarigenom han förbereddes till den framstående roll, han sedermera skulle spela i trettioåriga kriget. 1627 utnämnd till öfverstlöjtnant vid Norrlands regemente, blef han 1629 öfverste vid artilleriet, det vapen, på hvars utbildning Gustaf Adolf liksom också T. lade stor vikt och som icke heller hade oväsentlig del i den svenske konungens segrar. T., under hvars ledning och tillsyn förbättringar i artilleriets organisation ägde rum, befordrades till general vid artilleriet 1632. Detta inträffade strax före slaget vid Nürnberg, där han blef tillfångatagen och insatt i ett fuktigt fängelse i Ingolstadt, hvarest han ådrog sig en svår gikt, som jämte stenplågor sedan förbittrade hela hans återstående lif. Utväxlad följande året mot Wallensteins egen svåger, grefven af Harrach, bidrog han till eröfringen af fästningen Landsberg i Bajern och åtföljde s. å. Gustaf Adolfs lik till Sverige samt utnämndes 1634 till rikstygmästare. Hans verksamhet i Tyskland under tiden 1634--41 var af ganska stort inflytande på krigshändelsernas gång. T., hvilken till en början var utsedd att såsom J. De la Gardies närmaste man i Preussen föra befälet i det krig, som syntes vara att befara från Polens sida, kallades, sedan stilleståndet med Polen afslutits 1635, tillbaka till krigsskådeplatsen i Tyskland. Här förenade han sig i slutet af sistnämnda år med den hårdt ansatte öfverbefälhafvaren, Johan Banér, och bidrog i väsentlig mån till den lyckliga vändning, krigshändelserna nu började taga för de svenska vapnen. Han tog nämligen en lysande del i den rad af för dessa segerrika företag, af hvilka det sista var infallet i Böhmen 1639. På begäran tjänstledig 1640 på grund af sjuklighet, anlände han till Sverige i april 1641 och utnämndes omedelbart till riksråd. Hans vistelse i fäderneslandet blef emellertid mycket kort, emedan han öfvertalades att oaktadt sin sjuklighet efter Johan Baners död taga befälet öfver svenska trupperna i Tyskland, med titel af fältmarskalk och guvernör öfver Pommern, hvartill han utnämndes d. 31 aug. 1641. Hans stora och lysande bragder från denna tid äro så bekanta, att vi här blott i korthet vidröra dem. Med öfverlägsen skicklighet och framgång förde han sina arméer i Schlesien, Sachsen och Mähren, hvarifrån han 1643 inbröt i Holstein och eröfrade inom två månader nästan alla Danmarks besittningar på fastlandet, hvarigenom han väsentligt bidrog till danska krigets snara och för Sverige lyckosamma utgång, gick 1644 tillbaka till Tyskland, inföll ånyo i kejsarens arfländer och knöt vid sitt namn den lysande segern vid Jankowitz 1645. I dec. 1645 lämnade han öfverbefälhafvareskapet och mottogs vid sin återkomst till Sverige af drottning Kristina med utmärkta gunstbevis: upphöjdes på en och samma dag (d. 5 febr. 1647) till friherre och grefve med Virestad (i Småland) till friherreskap, Ortala (i Roslagen), som ansågs gifva 10,000 r:dr i afkastning, till grefskap, och utnämndes 1648 till generalguvernör öfver Västergötland jämte Halland, Värmland och Dal. I rådet, där han nu blef en mer stadig ledamot, uppträdde han på drottningens sida emot Oxenstiernorna, men drog sig efter hand från ärendena och afled i Stockholm d. 7 april 1651. Såsom härförare ådagalade T. en sällsynt förening af snillrik djärfhet med noggrannhet och beräkning, hvarför få svenskar utfört de bragder på slagfältet som han. Själfva kriget fick under hans fana ett mildare skaplynne än förut. Väl tog han, liksom sina föregångare, dryga brandskatter af de öfvervunna länderna men förbjöd plundringar och straffade dem strängt. Hans lik nedsattes i Riddarholmskyrkan i Stockholm i ett eget grafkor, öfver hvars ingång läses en latinsk inskrift, som i öfversättning lyder sålunda: »Lennart Torstensons titlar antyda blott svagt hans förtjänster om fäderneslandet. Han fördes såsom lärjunge af den store konungen Gustaf Adolf in på krigarens bana. Han kunde sedermera själf såsom lärare dit införa den store konungen Carl Gustaf. Hans ätt är död, men hans många segrar äro en odödlig afkomma.»