sina ovanligt grundliga och mångsidiga kunskaper samt framstående förmåga som debattör, att snart framskjutas bland kammarens mera bemärkta personer samt hade 1880--84 plats i statsutskottet. I enlighet med hela sitt skaplynne anslöt han sig till den moderata och förmedlande riktningen såväl här som i 1880--82 års landtförsvarskommitté, hvars ståndpunkt kom till uttryck i de Posseska förslagen att lösa försvars- och skattefrågorna vid 1883 års riksdag. Vid mandatets utgång blef T., som ytterligare haft plats i statsutskottet vid 1888 års riksdag, ej återvald på grund af sin frihandelsvänlighet. Äfven på sin nya plats i Stockholm gjorde sig T. snart känd som en verksam och intresserad kommunalman, insattes 1881 i stadsfullmäktige, som han tillhörde ända till 1906, och 1886 i dess beredningsutskott, var 1882--84 ledamot af folkskoleöfverstyrelsen. Det var därför helt naturligt, att hans nya hemort skyndade att taga fasta på en så dugande förmåga för Första kammaren, där han ock från och med 1890 års riksdag varit Stockholms representant. Ehuru han här, på grund af sin från majoriteten afvikande ståndpunkt ej varit i så hög grad använd, som önskvärdt varit, har dock hans ord städse vägt ganska tungt, särskildt i finansiella frågor. 1890 var han ledamot i särskilda utskottet för undervisningsfrågor, 1891 i statsutskottet och 1897 af särskilda utskottet för banklagstiftningen. Därjämte har han 1892--1906 varit suppleant i statsutskottet. 1877 och 1878 statsrevisor, har han ock i ej ringa grad tagits i anspråk för kommittéarbeten, däribland, utom de förut nämnda, som ordf. i riksdagshuskommittén 1888--1905 och i kommittén ang. riksbankens sedelutgifningsrätt 1900. Sedan 1893 tillhör han postsparbankens och från 1900 Nobelstiftelsens styrelse. Som gammal latinare låg honom naturligtvis upprätthållandet af de klassiska språkens ställning i skolorna om hjärtat, men den klara blicken för lifvets realiteter skyddade honom äfven här från att förfalla till ultraism. Såsom skriftställare har T. utvecklat en verksamhet, som varit både mångsidig och omfattande. Af hans rent vetenskapliga skrifter kunna nämnas: Stagnelii elegidia tria elegis latinis reficta 1852, Satiræ A. Tersii Flacci in suethicum conversæ cum præmio annotationibusque 1854, De elocutione M. Fabii Quintiliane 1858 och De usu particularum opud Quintilianum 1860, alla dessa utgörande akademiska afhandlingar, vidare Quæstiones criticæ Quintilianeæ 1860, De elegiis Lygdami, Några anmärkningar i svensk verslära och Om den romerska senatens nydaning efter konungaväldets fall, de tre sistnämnda i Kalmar läroverks program 1861, 1869 och 1878, Om ödet, sådant det uppfattats af Aeschylus och Sophocles, inträdestal i Vitterhetsakademien 1885, tryckt i dess handl. 1888, m. fl. Vår undervisningslitteratur har af honom riktats med åtskilliga arbeten, flera utkomna i en mängd upplagor, såsom: P. Virgilii Maronis Aeneidos libri I-VI med förklarande anmärkningar 1859, M. Tullii Ciceronis Orationes selectæ VIII, med förklar. anmärkningar 1862, Latinska skriföfningar 1863, Cornelii Nepotis Vitæ excellentium imperatorum; med förklar. anmärkningar och lexikon 1864, Latinsk elementarbok 1865, Latinsk extemporaliebok 1870, 1871, Livius. Lib. I-IV med förklar. anmärkningar, 3:dje uppl. af Bromans edition 1872, Latinsk språklära, tills. med E. Lindroth, 1881, Lärobok i modersmålet, tills. med andra skolmän 1887 o. s. v. Sina pedagogiska åsikter har han utvecklat i skrifterna Om samverkan mellan skolan och hemmet, i Kalmar läroverks program 1873, Tankar om latinstudiet 1877, Pedagogiska iakttagelser och rön af en f. d. profårsföreståndare, i »Pedag. tidskr.» 1886, Den svenska läroverkskommitténs af 1882--84 betänkande 1885, Bidrag till frågan om ordnandet af den kvinliga ungdomens undervisning 1889, De allmänna läroverken inför 1890 års riksdag 1890, alla dessa afhandlingar i »Nord. tidskr.» Dessutom må nämnas Det romerska folkets historia i 2:dra delen af E. Wallis' »Illustr. världshistoria» 1876, Handledning för deltagare i rådplägande och beslutande församlingar, Anteckningar om praxis vid gemensamma voteringar inom riksdagens kamrar (i Statsvetensk. tidskr.) 1898--99, åtskilliga minnesteckningar m. m. I besittning af poetisk begåfning, har han framträdt såsom lyckad vitterlekare både på modersmålet och på latin. Hans 1877 utgifna öfversättning af Senecas »Medea» hade 1876 blifvit prisbelönt af Sv. akademien. 1884 kallades han till ledamot af Vitterhets-akad. och 1900 till ledamot af Vetenskaps-akad. Gift 1863 med Elisabet Maria Siljeström. Törnebohm, Alfred Elis, geolog. Född i Stockholm d. 16 okt. 1838. Föräldrar: kammarrådet Anton Wilhelm Törnebohm och Christina Carolina Morström. Efter att hafva genomgått Teknologiska institutet, var T. 1859--73 anställd vid Sveriges geologiska undersökning och utöfvade 1870 efter A. Erdmanns död chefskapet för denna institution. Under 1873--74 var han för geologiska studier stadd på resa i Italien och Tyskland. 1884 lektor i geologi och mineralogi vid Tekniska högskolan, förordnades han 1897 till chef för Sveriges geologiska undersökning och erhöll samtidigt professors n., h. o. v. Af T. hafva utarbetats flera geologiska kartblad. Bland af honom författade afhandlingar må nämnas: Ueber die Geognosie der schwedischen Hochgebirge med karta 1873, i »Bihang till Vet.-akademiens handl.», Geognostisk beskrifning öfver Persbergets grufvefält, med karta, 1875, Om Sveriges viktigaste diabas- och gabbro-arter 1876, i Vet.-akademiens handlingar XIV: 2, samt Ueber die eisenführenden Gesteine von Ovifak und Assuk in Grönland 1878, i »Bihang till Vet.-akademiens handl.» Bland öfriga af honom författade arbeten märkas Grunddragen af Sveriges geologi 1884 och Kortfattad lärobok i de första grunderna af mineralogi och petrografi 1889. T. har äfven bidragit med en mängd uppsatser till »Förhandlingar», utgifna af Geologiska föreningen i Stockholm, bland hvars stiftare han är och hvars utveckling han