en beskickning till Warschau. Under danska kriget 1643--45 deltog han såsom frivillig i kampanjen till sjös på den af Klas Fleming kommenderade flottan och blef följande år musketerare vid svenska armén i Tyskland. Vid belägringen af Prag 1648 utmärkte han sig för synnerlig tapperhet och vann därigenom pfalzgrefven, sedermera konung, Carl Gustafs synnerliga bevågenhet, som gaf sig uttryck i U:s utnämning till kaptenlöjtnant och pfalzgreflig hofjunkare. Utnämnd 1650 till kapten vid lifgardet, åtföljde han Carl X Gustaf under polska kriget men öfvergick, sedan danska kriget utbrutit 1657, i flottans tjänst. Befordrad till major vid amiralitetet, inlade han som krigare nya förtjänster i sjöslaget mot holländska flottan i Öresund den 9 nov. 1658 och utnämndes till amirallöjtnant 1660. Under en treårig vistelse i Lübeck öfvervakade han byggandet af de krigsskepp, som därstädes vore beställda för svenska flottans räkning. 1670 befordrad till amiral och amiralitetsråd och sex år senare upphöjd i friherrligt stånd, anförde han, under riksrådet grefve L. Creutz, en del af svenska flottan mot de förenade danska och holländska flottorna i slaget vid Öland den 1 juni 1676. Detta var U:s sista manliga bragd. Då i den häftiga träffningen Creutz med sitt amiralskepp »Stora kronan» blifvit sprängd i luften, vände hela den fientliga styrkan sig emot U., som förde befälet på linjeskeppet »Svärdet». Ehuru omringad af femton fartyg, försvarade han sig med lejonmod; redan vore alla tre masterna på hans skepp nedskjutna, men ändå ville han ej gifva sig. Slutligen kom en brännare och hakade sig fast vid »Svärdet», som genast fattade eld. Man ropade åt U. att gifva sig, men den hjältemodige krigaren svarade, »att han icke ville lämna ett så kapitalt skepp med så stora stycken i fiendernas händer utan hellre fäkta som en ärlig man, till dess han måste salvera sig i sjön.» Så omkom, obesegrad, den tappre Clas U. med sexhundra man af besättningen. Ännu långt in på natten sågs från Öland skenet af det brinnande »Svärdet». Gift på 1670-talet med Kristina Maria Sparre. 2. Uggla, Carl Hildebrandsson, historieforskare. Född d. 7 nov. 1725; den föreg. kusins sonson. Föräldrar: generaladjutanten Hildebrand Carlsson Uggla och Märta Elisabet Rosenholm. Efter slutade studier vid universitetet tjänstgjorde U. någon tid i riksarkivet samt utnämndes till kammarherre. Den senare delen af sin lefnad tillbragte han på sin egendom Stora Djulö i Södermanland och afled där d. 25 maj 1803. U. var ledamot af Vetenskapsakad., hvilken utmärkelse han vann såsom flitig rannsakare af häfderna och utgifvare af åtskilliga heraldiska, historiska och topografiska arbeten, såsom Inledning till Heraldiken 1746, Afhandling om Svea rikes urgamla vapen, de tre kronor 1760, Afhandlingar om vapnens indelning och deras mångfaldighet 1760, Svea Rikes rådslängd, I--VIII, 1790--93, Tal om sjön Hjälmaren vid inträdet i Vet.-akad. 1786, Vägvisare genom Örebro höfdingdöme 1800, Lefvernebeskrifning öfver Amiralen Frih. Clas Johansson Uggla 1777, Berättelse om Vårdinge socken i Södermanland, Kort beskrifning om Kihls kyrka i Nerike m. fl. -- hvarjämte han i handskrift efterlämnat »Topographia Sueogothica» samt »Bibliotheca biographica Sveogothica». Gift 1: 1754 med Hedvig Charlotta Danckwardt Lillieström och 2: 1775 med friherrinnan Margareta Charlotta Ehrensvärd. Ugglas, af. Ätten räknar sina anor ifrån Per Uggla, som omtalas i Gustaf I:s historia. Den äldste med säkerhet kände stamfadern, Erik Samuelsson Uggla, lefde under senare hälften af 1600-talet och var bergsman i Falun. Hans sonsons sonson, Samuel, -- se U. 1 -- adlades 1772 under namnet af Ugglas och erhöll 1796 friherrlig och 1799 greflig värdighet. 1. Ugglas, Samuel af, ämbetsman. Född i Hedemora d. 3 maj 1750. Föräldrar: kontraktsprostea och kyrkoherden därstädes, teol. doktorn Petrus Uggla och Helena Norrström. Ännu blott nio år gammal sändes U. till universitetet i Uppsala. Efter 1769 slutade studier därstädes, lät han inskrifva sig som e. o. i justitierevisionen och auskultant i Svea hofrätt, blef följande året auskultant i lagkommissionen och protokollsförande i nedre justitieexpeditionen samt 1772 ordin. sekreterare i lagkommissionen. Det nit, hvarmed han omfattade Gustaf III:s kort därefter genomförda statshvälfning, banade honom väg till den kungliga bevågenheten och påskyndade hans befordringar i hög grad. Beträffande den roll, han spelade vid antydda historiska tilldragelse, har följande berättelse gått till eftervärlden: Då Gustaf III på revolutionsdagen den 19 augusti, efter att hafva talat till trupperna, återvände till slottet, mötte han på vägen en ung man, som slog honom på axeln i det han utropade: »Bra, Gustaf!» Mannen var U., hvars lycka härmed var gjord. Adlad ännu samma år med namnet af Ugglas, förordnades han 1773 till sekreterare och ombudsman i d. v. diskontkompaniet, blef 1775 protokollssekreterare i justitierevisionen, 1782 förste expeditionssekreterare därstädes, året därefter konstituerad revisionssekreterare samt 1788 landshöfding i Stockholms län. En af Gustaf III:s sista regeringshandlingar blef att förläna U. friherrevärdigheten, ehuru genom konungens mellankomna död diplomet först kom att utfärdas af sonen 1796. Förutom de ämbeten, till hvilkas förvaltande han kallats, hade han att fullgöra åtskilliga maktpåliggande uppdrag. Sålunda blef han 1785 direktör i sjöassuranskompaniet och, då generaldiskontkontoret 1787 inrättades, dess direktör och fungerade såsom sådan ända till denna anstalts upphörande 1803. Ledamot 1778 af direktionen öfver Strömsholms slussverk, gjorde han sig högt förtjänt om detsammas fullbordande. 1800 blef han grefve, men denna värdighet dock endast öfvergående å äldsta sonen, son efter son. Vid två särskilda tillfällen förordnad att utöfva öfverståthållarebefattningen i Stockholm, erhöll han 1800 vid frånträdande af det andra förordnandet serafimerorden. Från sin landshöfdingstol afgick han 1802, då han blef president i kammarkollegium,