men öfverhopades härjämte med en mängd hedrande uppdrag. Så var han en tid t. f. riksmarskalk, upprepade gånger ledamot af de under konungens frånvaro ganska långvariga regeringarna, utnämndes 1802 till ordförande i tullarrendesocieteten och blef s. å. ledamot af allmänna ärendenas beredning, äfvensom kallad till ledamot af kungliga konseljen. Af alla konungens rådgifvare anses ock U. varit den, som mest haft hans öra, måhända beroende på den underdånighet, hvarmed han fogade sig efter sin herres önskningar. Nådens sol sken ock allt starkare öfver honom, och 1808 kallades han till ledamot af den nyinrättade kongl. beredningen, ordförande i krigskommittén och ledamot af finanskommittén. De svaga varningar, han uttalade mot konungens regeringssystem, lämnades af denne utan afseende och »för klok att ej inse farans vidd men för svag och undfallande att vidtaga några energiska åtgärder däremot, afvaktade U. modlös och försagd det förkrossande slag som skulle komma» (N. v. Dardel i Personhist. Tidskrift 1901), och hvilket ej minst gick ut öfver U. själf som enväldets mest nitiska verktyg. Han hade nämligen särskildt gjort sig förhatlig som upphofsman och ledare af det hemliga polis- och spioneringssystem i hufvudstaden, som under sista skedet af Gustaf IV Adolfs regering väckt så mycken harm och ovilja. Också betraktades U. af det nya statsskickets män med den yttersta animositet, hvilken särskildt underblåstes af den bekante Grevesmöhlen, såväl genom stridsskrifter som genom af honom författade och af riksdagsmän framburna memorial i ståndens plena. Endast en mellankomst i sista stund af en afdelning lifgardister hindrade ock massan att fortsätta uppträdet efter det Fersenska mordet 1810 med att storma det Ugglas'ska huset vid Drottninggatan. Dagen efter statshvälfningen 1809 erhöll U. tillsägelse att afhålla sig från konseljens öfverläggningar men fortfor att förvalta sitt presidentämbete till sin död d. 6 april 1812. Han blef 1806 ledamot af konstakademien. Om än omdömena om U. som politiker i allmänhet ej varit blida, har han i stället erhållit erkännande som en ovanligt driftig, skicklig och mångsidigt användbar ämbetsman. Gift 1782 med Carolina Wittfoth. 2. Ugglas, Per Gustaf af, militär, landthushållare, statsråd. Född d. 27 juni 1784; den föregåendes son och arftagare af grefvevärdigheten. Student i Uppsala 1799, aflade U. 1801 juridisk examen och inskrefs 1802 som auskultant i Svea hofrätt och e. o. kanslist i justitierevisionen men öfvergick redan s. å. till miltärståndet och utnämndes till kornett vid lätta lifdragonregementet (nuv. lifgardet till häst). Befordrad till löjtnant vid samma regementskår 1808, deltog han i 1808--09 års finska krig och förhöll sig därunder så utmärkt, att honom tilldelades tapperhetsmedalj i guld. Utnämnd till ryttmästare 1809, lämnade han kavalleritjänsten 1812, hvarefter han s. å. blef öfverstlöjtnant i generalstaben och 1815 öfverste i armén samt generaladjutant. 1828 kallades han till statsråd samt innehade detta ämbete till 1831. Han erhöll sedermera excellensvärdigheten 1843 och afled d. 24 febr. 1853 på Forsmarks bruk i Roslagen. Såsom hufvudman för sin ätt deltog han flitigt i riksdagsförhandlingarna, var 1820 ledamot af statsrevisionen och vid 1823 års riksdag ordförande i statsutskottet. De Ugglas'ska domänerna Forsmarks och Johannisfors bruk samt Stäket och Löfstaholm i Uppland ökades af U. med ytterligare fyra egendomar: Harnäs bruk, Lennartsnäs, Öråker och Krusenberg, alla i samma provins. Gift 1812 med friherrinnan Sofia Teresia von Stedingk, dotter af fältmarskalken K. B. L. K. von Stedingk (se II: 515). 3. Ugglas, Carl Fredrik Ludvig af, militär, politiker, landthushållare. Född på Forsmarks bruk i Roslagen d. 11 aug. 1814; den föreg. äldste son och således arftagare af hans grefvevärdighet. Utnämnd vid aderton års ålder till kornett vid lifregementets dragonkår, befordrades U. därstädes till löjtnant 1839, till ryttmästare 1847, till öfverstlöjtnant och förste major 1853 och till öfverste och sekundchef 1856 samt lämnade den militära banan 1863 efter trettioett års tjänstetid, sedan han under densamma 1850 blifvit utnämnd till tjänstgörande kabinettskammarherre hos Oscar I, för att odeladt ägna sig åt skötseln af sina bruks- och landtegendomar. Vid 1840--41 års riksdag intog han för första gången sin ätts säte och stämma på riddarhuset och var under senare delen af samma riksmöte ordförande i expeditionsutskottet. Han gjorde sig snart bemärkt som en af riddarhusets insiktsfullaste och mest intresserade ledamöter samt var vid de fyra riksdagarna 1847--48, 1850--51, 1853--54 och 1856--58 ledamot af bevillningsutskottet. Ehuru af öfvervägande konservativt kynne, tillhörde ej U. dem, som ville tillsluta ögonen för tidens kraf, och betraktades under 1850-talet jämte W. F. Tersmeden som hufvudmannen för en fraktion -- de s. k. »grå» -- hvilka sökte medla mellan de konservativa och liberala tendenserna. Efter införandet af det nya riksdagsskicket, som i honom hade en varm förespråkare på riddarhuset, blef han såsom ledamot af Första kammaren 1867--80 årligen utsedd till ledamot af statsutskottet, och vid urtima riksdagen 1871 till ledamot af särskilda utskottet rörande landtförsvaret. Af förtroendeuppdrag i öfrigt, till hvilka han kallades, må nämnas, att han under en följd af år var ledamot af landtförsvarskommittén samt 1867 förordnades till medlem af kommittén för lindring och reglering af indelningsverket. Led. af Krigsvet.-akad. 1860 samt af Landtbruksakad. 1861. Under en följd af år ledamot af Stockholms läns landsting, var han 1867--70 och 1873--77 dess vice ordf. Från trycket har U. utgifvit Om samhället med afseende på folkets moraliska och politiska utveckling 1840 och Kritisk behandling af det hvilande representationsförslagets