distrikten. Sedan han under de närmast följande åren, bl. a. i Norbergs bergslag, uppbyggt flera nya hyttor och smältverk, anträdde han en instruktionsresa till England, från hvilken han återkom 1805. 1811 vald af brukssocieteten till direktör för tackjärnsblåsningen och stångjärnssmidet i riket, utnämndes han 1817 till adjungerad ledamot af Bergskollegium, hvarjämte han såsom medlem af riddarhuset flitigt deltog i riksdagsförhandlingarna. Var vid riksdagarna 1817--30 ledamot af konstitutionsutskottet och valdes 1825 till statsrevisor. Hans åsikter i politiska frågor voro i allmänhet frisinnade, liksom i frågor rörande näringarna, där han i många fall stod långt framom sin tid. Ända ifrån 1816 till sitt 1838 tagna afsked från öfvermasmästare- och direktörsbefattningarna författade han alla masmästarestatens till Järnkontoret ingifna årsberättelser, hvarjämte han alltid var en flitig medarbetare i »Jernkontorets annaler». Han afled ogift i Stockholm d. 19 mars 1849. Vet.-akademiens kallelse till ledamotskap 1821, Järnkontorets stora guldmedalj och en årlig pension voro de offentliga erkännanden, som tillföllo U. för hans förtjänster om svenska bergshandteringen. Han införde i denna åtskilliga kostnadsbesparande förbättringar, hvarjämte kan nämnas, att han kraftigt verkade för upparbetandet af Höganäs stenkolsverk och tillverkningen därstädes af eldfast tegel. Brodern Gustaf, född d. 28 juli 1780, bergsmekanikus och död d. 26 maj 1842, räknades äfven till den frisinnade sidans bättre krafter å riddarhuset och var 1823 ledamot af statsutskottet. Gift 1: 1812 med Katarina Amalia Ristell och 2: 1831 med Maria Margareta Gussander. 1. Ulfeld, Corfitz, landsförrädare. Född d. 10 juli 1606 på Egeskov på Fyen och son af rikskansleren Jakob Ulfeld. U. hade erhållit en utmärkt uppfostran vid tyska, italienska och schweiziska universitet, då han 1629 återkom till Köpenhamn och af Kristian IV utnämndes till hofjunkare och 1630 till kammarjunkare vid hans hof. Tillika blef han förlofvad med konungens nioåriga dotter, Leonore Kristine, grefvinna af Slesvig-Holstein. Ännu helt ung förordnades han till länsherre på Möen och blef riddare vid det högtidliga riddarslag, konung Kristian sista gången anställde 1634. Han befordrades sedermera, 1636, till riksråd, firade samma år sitt bröllop och anställdes 1637 som ståthållare i Köpenhamn. Vid flera tillfällen använd i diplomatiska ärenden, upphöjdes han till tysk riksgrefve 1641, då han vid riksdagen i Regensburg fungerade som danskt sändebud. Då han 1643 utnämndes till rikshofmästare eller till innehafvare af främsta platsen i statens tjänst, blef han snarare sin konungs medregent än förste ämbetsman. Sålunda ställd i spetsen för Danmarks styrelse, utvecklade han emellertid aldrig några mera framstående statsmannaegenskaper, oaktadt han af naturen ägde ganska stor begåfning. Hvad som förnämligast kunde läggas honom till last, var en ohejdad själfviskhet, en osläcklig makt- och vinningslystnad. Hans kortsynta politik var väsentligen vållande till det 1643 skedda utbrottet af det för Danmark förlustbringande kriget med Sverige. Efter Kristian IV:s död 1648 gjorde han sig såväl i fråga om skötseln af sitt ansvarsfulla kall som i åtskilliga andra hänseenden skyldig till ett handlingssätt, ägnadt att väcka ovilja mot honom både vid hofvet och hos folket. Då han på grund häraf omsider ådrog sig den nye konungens, Fredrik III:s, uppenbara onåd, lämnade han 1651 Danmark med sin familj och sin rörliga förmögenhet, uppgående till den för den tiden ofantliga summan af en million riksdaler. Färden ställdes först till Nederländerna, men inom kort uppenbarade han sig i Stockholm och blef där väl mottagen af drottning Kristina. För en till henne lånad penningsumma erhöll han amtet Barth i Pommern »att bruka och bebo» och uppehöll sig där, då drottningen 1654 lämnade Sverige. Under tiden hade hans sinne intagits af en alltjämt stigande förbittring mot Danmark, på grund af att han där blifvit afsatt från sitt ämbete och hans gods tagna i beslag, emedan han icke på kallelse infunnit sig vid den danska herredagen för att aflägga räkenskap för sin ämbetsförvaltning. När Carl X:s krig mot Danmark utbröt 1657, skyndade han öfver till Skåne för att förmå sina där varande landsmän att underkasta sig den svenske konungens välde, jämte det han på allt sätt sökte befordra svenska vapnens framgång. Antagen såsom geheimeråd i svenske konungens tjänst, åtföljde han denne på hans krigståg mot Danmark. I det för Danmark så betungande fredsslutet lyckades han utverka återställandet af alla sina gods och förläningar, full ersättning för liden skada samt frihet att i Danmark bosätta sig, hvarhelst han funne för godt. För sin ur personlig hämndlystnad ensamt härflytande tjänstaktighet mot Danmarks fiende blef han af danskarna afskydd som landsförrädare, medan han af Carl X belönades med Herrevads kloster och något senare, 1658, med förläningen af Sölvesborgs slott och län. Efter Roskildefreden, då U. tagit sitt säte i Malmö, begynte likväl Carl Gustaf, troligen till följd af några i Danmark erhållna upplysningar, visa honom en viss kallsinnighet och använde honom ej heller vid de senare underhandlingarna med Danmark. Genast var U. färdig att kasta om och inlåta sig i en af danska partiet anstiftad sammansvärjning, som åsyftade att bringa Malmö och därefter hela Skåne åter under Danmarks välde. För den skull blef han i Malmö hållen under bevakning i sitt eget hus. Då han kort därefter i följd af ett slaganfall blifvit beröfvad talförmågan, måste hans hustru föra hans talan vid den mot honom inledda undersökningen. U., som i 1660 års fredstraktat icke inbegreps i den däruti utlofvade allmänna amnestien, ansågs emellertid af svenska regeringen kunna lössläppas. Men innan det härom fattade beslutet blef honom bekant, lyckades han fly från sitt fängelse till Danmark, där han likväl efter någon tid blef häktad och jämte sin hustru skickad till Hammershus på Bornholm, där de i ett och ett halft år höllos fångna. Friheten återfingo makarna, först sedan U. i en