ödmjuk böneskrift erkänt sitt brott och under löfte om fullständig undergifvenhet anropat konungen om nåd. Dessutom måste han för vinnande af denna nåd afstå omkring hälften, af hvad han ägde, hvilket emellertid icke hindrade att han fortfarande var att anse såsom Danmarks rikaste ädling. Sålunda ånyo fri, begynte han emellertid inom kort, delvis af missnöje med det i Danmark införda enväldet, nya stämplingar mot sitt fädernesland och sökte öfvertala kurfursten Fredrik Vilhelm af Brandenburg att i förbindelse med den missnöjda danska adeln göra sig till herre öfver danska öarna. För detta dåd dömdes han 1663 i Danmark som landsförrädare contumaciter från lif, ära och gods; hans hus i Köpenhamn nedrefs och på den afröjda tomten upprestes en skampåle med inskrift: »Forræderen Corfiz U. F. till ævig Spot, Skam och Skiændsel». Fridlös och i ständig dödsfruktan, irrade han därefter omkring i Tyskland och afled hastigt efter en nattlig flykt öfver Rhen d. 20 febr. 1664. Hans söner nedgräfde hans döda kropp under ett träd i sanden vid Rhenfloden. Hans maka, dottern af Kristian IV och Kristina Munck, hade samtidigt med domen öfver U. begifvit sig till England för att af Carl II utkräfva ett honom af U. lämnadt penninglån. Men den karaktärslöse engelske konungen var nog lumpen att utlämna henne till danska regeringen, som insatte henne i »Blaataarns» fängelse i Köpenhamn. Friheten återvann hon, först efter det hennes oförsonlige fiende, Fredrik III:s gemål, Sofia Amalia, 1684 aflidit. 2. Ulfeld, Ebbe, ämbetsman. Född på Råbelöf i Skåne d. 23 dec. 1616; den föregåendes frände och son af danska riksrådet Kristofer Ulfeld och Margareta Ugerup. Såsom gosse insattes U. i Herlöfsholms skola, bevistade därefter någon tid riddareakademien i Sorö och anträdde 1632 med sin bror, Björn Ulfeld, en resa till Holland, Frankrike och England. Återkommen till Köpenhamn, utnämndes han till hofjunkare hos Kristian IV, hvarefter han några år tjänstgjorde i kejserliga och spanska arméerna. 1641 hemkallades han af sin konung och förordnades 1642 till länsherre i Kristianstad. Efter tvenne år, 1644, befordrades han till generalmajor och insattes till ståthållare på Ösel, hvilken provins han i följd af bestämmelserna i Brömsebrofreden fick i uppdrag att öfverlämna till Sverige 1645. Med Kristian IV:s död och Fredrik III:s uppstigande på tronen nedgick lyckans sol för U. i Danmark. Ett föremål för misstroende och förföljelse, begaf han sig 1652 till Sverige, hvarest han med mycken välvilja mottogs af drottning Kristina, som genast utnämnde honom till svensk generalmajor af kavalleriet. Då Carl X Gustaf 1658 lagt Skåne under Sveriges krona, begaf sig U. dit för att återtaga sina egendomar Araslöf, Råbelöf och Ovidsholm, men blef, då kriget på nytt utbröt, fängslad af danskarna och insatt på fästningen Nakskov. Vid denna orts eröfring af G. Otto Stenbock det följande året ställdes U. på fri fot och skyndade till Sverige, där han 1661 befordrades till generallöjtnant och efter Skånes slutliga införlifvande med Sverige erhöll i uppdrag att genom utskrifning upprätta den skånska milisen samt afskeda de efter fredsslutet öfverflödiga tyska regementena. Det öppna, redliga handlingssätt, han allt från sin första ankomst till Sverige syntes ådagalägga för sitt nya fädernesland, tillskyndade honom äran att vid riksdagen 1664, sedan han naturaliserats som svensk adelsman med säte och stämma på riddarhuset, blifva kallad till riksråd. Någon tid därefter förordnades han till hofrättsråd i Göta hofrätt och utnämndes 1675 till riksjägmästare. Sedan kriget med Danmark 1676 utbrutit, uppdrogs åt honom att upprätta försvarsanstalterna omkring Kalmar. Tillika företog han tillsammans med Pontus de la Gardie ströftåg i Skåne och Blekinge. Förordnad 1677 till ordförande i den domstol, som hade att rannsaka om snapphaneväsendet i Skåne, blef han slutligen 1679 lagman i Östergötland. Död i Stockholm d. 30 jan. 1682. Gift 1643 med Hedvig, grefvinna af Slesvig-Holstein och dotter af Kristian IV samt hans morganatiska gemål Kristina Munck. Ulff, Gurli Johanna Carolina, född Åberg, skådespelerska, gift 1883 med bergsingeniören Carl Gustaf Fredric Ulff. Född i Stockholm d. 14 sept. 1843, blef fröken A. elev vid k. teatern 1858. Engagerad vid nämnda scen 1862, kvarstannade hon därstädes i sex år, under de två sista af dem som premieraktris. Sedan hon 1868 tagit anställning vid Mindre teatern, som då innehades af Josephson och Ahlgrensson, uppträdde hon äfven i Göteborg och Kristiania 1868--70. Under 1871--84 var hon åter anställd vid K. teatern samt tillhörde Nya teaterns personal, 1884--87, hvarefter hon drog sig tillbaka till privatlifvet. Af naturen rikt utrustad med yttre företräden, visade hon äfven såsom skådespelerska prof på en intelligens, som, parad med en viss hurtighet i hela hennes väsen, gjorde sig godt gällande i flertalet af de roller, som voro henne anförtrodda till utförande. Af dessa må nämnas hufvudrollerna i »Orleanska jungfrun» och »Rolands dotter», Richelieu i »Richelieus första vapenbragd», Beatrice i »Mycket väsen för ingenting», Susanna i »Figaros bröllop», Fenella i »Den stumma», Sarah i »Onkel Sam», Agnes i »Dagvard Frey» och Johanna i »Arbetarens hustru». Ulfsparre till Broxvik.</ib> En bland Sveriges äldsta adliga ätter, af hvilken tvenne grenar vunnit friherrlig värdighet. 1. Ulfsparre, Hans Eriksson, riksråd. Född i midten af 1550-talet och son af riksrådet Erik Månsson Ulfsparre och Estrid Jönsdotter Stiernbielke. U., som 1584 omnämnes såsom ståthållare på Ivangorod i Ingermanland, blef kort därefter kammarjunkare hos hertig Carl, vann denne furstes obegränsade förtroende och gjorde sig detsamma värdig genom trohet och redbarhet i alla sina förehafvanden. 1585 fick han sig anförtrodd direktionen öfver Garpenbergs bruk för